Om man varit insnöad på Dylan tillräckligt länge får man lite av en sjuk kabbalah-inställning till den här killens liv.
Jag, Emma och PA såg om I'm Not There häromdagen, och jag satt hela tiden med en lätt deja vu. Det är som att Bob ger en soundtracket till ens liv i förväg. Om man tror att man har heartbreak nu, vänta tills man är 36 och med god grund lyssnar på Blood On The Tracks och verkligen förstår. Det är som att hans albumlista beskriver alla oundvikliga frälsningar, skilsmässor, barnbesattheter, gubbdepressioner och religiositet man kommer ta sig igenom. Tänk när man fyller 40 och blir religiös och blir helt såld på gospel. Det här är inte så osannolikt som det låter, fan min brorsa är ju ihop med en präst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar