abstraktioner

Man lägger upp tre grejor på bordet: säg en blå leksaksbil, en boll och penna, och så ger man barnet en leksaksbrandbil och säger "Lägg lika". Det autistiska barnet tar kanske hundra försök på sig att förstå, acceptera, att jag då menar att brandbilen och den blå bilen är samma. Men var är de samma? De är inte samma, lika, i sig själva, det är ju bara i våra huvuden som likheten sitter, knappast i plasten. Nå, på nåt vis är de väl samma i plasten, för jag och autistungen är nämligen därefter överrens när vi gör samma procedur med en ambulans och en polisbil. Inte helt godtyckligt. Men var är den här lika-abstraktionen ifrån? Solar i ärtåkern och får en vision av att världen bara ses i kategorier, i abstraktioner, färdiga bitar när de når ens medvetande. Tittar man på ett träd, då ser man inte löven, knappt ens det individuella trädet, bara symbolen träd.
Har du nånsin läst Äcklet? Det är som i den, i parkscenen, utan allt det där oförståeliga dravlet om existens och förändring. (Alla som tänker efter noga tycks ju vara överrens om att det på sin höjd är märkligt att nånting alls existerar, men att det skulle vara "obscent"? Okej absurt.)
Men när allting ses som abstraktioner (det där molnet är bara små små vattendroppar, på samma ställe, eller vad jag ser är bara studsade fotoner osv) är plötsligt abstraktionerna otroliga! Tänk att vi kan säga: jag är samma person som jag var när jag var sex år gammal. De här strecken och prickarna (mönster av bläck), är en historia av Gun-Britt Sundström (som är en distinkt individ). Just det här mönstret hos de här kväve- och syremolekylerna bildar Frankrikes nationalsång. Det är nån sorts jävla humanisttanke: I nästan alla bemärkelser finns världen i mitt huvud! Men inte helt godtyckligt ändå... och det finns naturligtvis ett fint ord för det här?
Det här är som alla insikter banalt, banalt och outtalbart. Och vi vet ju vad vi gör med sånt som är outtalbart. inte såhär i alla fall.

KKK (och dess soundtracks)

Kirikou: som sammanfattas bäst i sångens loopsång "Kirikou, liten palt - men han klarar a-a-a-allt!" Mycket naket, mycket bling-bling, mycket precis som man tänkte sig att afrika skulle vara. Men är häxan Karaba en representant för kolonialismen, för prostitution eller för en dominant moder?



Kikujiro no natsu: I vilken en föräldralös japansk unge (spelas av vad som synes vara en apatisk 50-åring) har en tråkig ledighet och hans sommarlovsbok riskerar att bli pinsamt tom. Tursamt nog träffar han på en knasig farbror med förkärlek för roadtrips, horor och övervåld. Mycket gulligt och stärkande!



Kirby's adventure!: I vilken någonting om drömmar och kidnappade typ barn eller djur försvinner och Kirby måste hoppa runt och svälja fiender och vifta med paraplyer i dödens vitöga eller nåt sånt. Mycket svår slutboss och antagligen, om möjligt, ännu bättre pårökt!



Vad ska man säga? Det är etno, det är pastell, det är för förståndshandikappade barn, men man - kan - inte - sluta - nynna!

september

Vi åt middagen ute på gården och Karin sa: "vad är det för stjärna?".
Men det var jupiter, en vandringsstjärna. Vår definition av stjärna i något sorts vardagsspråk är nåt emellan den astronomer använder, enligt vilka förstås även vår sol är en stjärna, och den mera intuitiva, som väl använder ordet om allting litet och lysande på himlen. Stjärnfall, till och med. Men vi kan alltså uppenbarligen säga: "oj vilken vacker stjärna, nähä, det var en planet."

your neighborhood spaceman.

ingen kollar väl den här jävla bloggen nuförtiden (jag gör iaf inte det), och jag VET att det nu nästan är som att jag "gör en narin" genom att ta över bloggen med spam spam spam om ingenting. MEN. det kan inte hjälpas. jag behöver pengar och tänkte bli egenföretagare/slav. dealen är iallafall att om nån behöver få nåt gjort, typ putsa fönster, laga mat, handla, tvätta kläder, schamponera hunden, diska, runka bulle, dammsuga, rensa en gädda, så ställer jag upp mot en mindre summa (vi snackar väl liksom max en hundring= FETA DEALEN!). eller vad gäller maten så kan jag tänka mig att få äta en del av den som betalning (kanske med ett gott glas rött till?).

nåt sånt.
i am standing by to answer all your calls.

/ P.A.

FISTWHISTLE BOOGIE.

EXTRA EXTRA, THIS JUST IN!

världens tveklöst bästa liveband har klämt iväg en live-video!
C H E C K I T O U T :

http://www.youtube.com/watch?v=KbODVOMDOew&search=SHACK SHAKERS

/ P.A.

jag älskar staden.

http://www.urbanaddon.com

häromdagen var jag föresten ute i flera timmar och tog över 200 bilder av norra stationsområdet, det ska ju antagligen rivas och "fräschas upp"/byggas över. jag ska bli känd som den som tog alla bilderna som folk hade önskat att de tagit på gamla klara innan det revs.

/ P.A.

Nyarlathotep

Kungen är med på invigningen av Musée de Quai Branly, det nya etnomuséet i Paris. Det är väl någon samegrej eller så inblandad. Alltså är Silvia själv i den alldeles för stora staden, och ingen som känner igen henne ens. Parisare har annars den ovanan att halshugga och hylla kungligheter omvartannat. Hon är en lantis, sorgligt provinsiell och inte alls så där benigt marie claire-smal som fransyskorna. Drottningholm ter sig som ett dockhus efter Versailles. På Louvren är det öppet sent på fredagskvällarna, och ganska tomt och skönt. Längst ner ligger det äldsta. Kakelväggar från Babel, handlingslistor från Egypten, rödtjutspavor från Kos.

Men dess längre in och alltså äldre objekten är, desto kusligare tycks de henne. De blir mer och mer avskalade och närmast barnsliga till dess att de äldsta bara är huvuden med stora inåtvända ögon. Vansinniga och småaktigt onda huvudfotingar inblandade i intrikat incestuösa intriger med varandra och som inte ens hänvisar sin tvivelaktiga auktoritet till ideal eller moral, utan bara våld och smärta. Och de som påstås vara människor är så långt borta och främmande. Obetydliga kungar för ändlösa krig och ligger vakna om samma nätter som vi och vrider och vänder på sig och på hur de ska få en biljett till evigheten av sin lokala gudom. Osiris, Baal och Nyarlathotep sväljer vilka offer som helst, men sen så ligger mumien ändå här på cirkusen. Det längsta man kan bli ihågkommen är om man får en vit skylt med ens felstavade namn i källaren på Louvren. Meningslöshet, med ett ord, och en som gör Silvia yr. Hon går upp till de glömska amerikanerna på våningen med Turner istället.

Lika som bär?

Är det bara jag (min favoritinledning), eller liknar han längst till vänster Hjalmar?
/O

En ny stjärna på blogghimlen

Jag hade tänkt vänta till någon gång i sommar, när det börjar dra ihop sig inför min Frankrikeresa, men på inrådan av snygg-Lisa har jag tjuvstartat mitt bloggprojekt redan nu. Bara tt surfa in på http://en-vivant-la-vie-spedoinkel.blogspot.com/, med andra ord. Ångest, popkulturella referenser och blankettvåndor utlovas.

storebror ser dig, och lillebror, och syrran, och farfar, och fido.

det kanske bara är jag som tycker att det här är sjukt coolt, men vafan. jag kan liksom sitta på jobbet och hålla koll på hela stockholm med omnejd!

framförallt de inne i stan är rätt nice:
http://trafiken.nu/Sthlm/kameror/camera_alla.php

/ P.A.

Mer självömkan

För att citera: "olycklig kärlek är som mest tragisk när den egentligen är besvarad."
Vad tror ni om en kontaktannons som lyder "Har du varit i ett förhållande med nån som funkar i praktiken men inte i teorin? Jag är precis tvärt om."
Men var ska jag publicera den? knullkontakt.com gav inte intryck av att vara min typ av forum.

Johanna: jag kanske ringer, så kan vi dränka våra sorger.
/O

solsystemet snurrar vidare

Är vi gothare?! Är vi självömkande, tjatiga och egocentriska djur? NEJ! Tacka vet jag heliocentrism. Följande pollett trillade ner häromdagen: Om man kl ett på natten tittar en bit upp från horisonten rakt söderut så tittar man rakt ut från solsystemet. Just nu befinner sig förresten Jupiter ungefär i den riktningen, framför Vågens stjärnbild, men poängen är förstås den väldiga existentiella kuslighet som natten plötsligt vältrar över en. Det är som gamla liraren Pascal brukade säga när han såg på natthimlen: "Le silence éternel de ces espaces infinis m'effraire!" (Dessa oändliga rymders eviga tystnad förfärar mig!)
Trodde jag skulle en fin alkistripp igår när vi smög runt vid hornstull, men fann mig liggandes i rännstenen vid en vattenpöl. Men i denna vår generations ökenvandring och i vattenpölen så såg jag plötsligt ett brinnande gasmoln uppenbara sig. Det var Vega i Lyran om jag inte minns fel, 25.3 ljusår bort, och plötsligt så var förstås alla mina fåfänga ambitioner och strävanden om intet. Det är som den gamla liraren Spinoza brukade säga när han drog en handvända: man bör betrakta livet "Sub specie aeternitatis", ur evighetens synvinkel.
Trodde jag skulle på en fin nostalgitripp tillbaka till mellanstadiet när jag smög in på cosmonova i tisdags, men istället bet jag av alla mina naglar och kom ut tårögd och tacksam. Tacksam över att jag faktiskt råkar befinna mig på den enda lilla plats i hela universum som jag vill vara på. Solen är mitt hem, hurra!

/L

Ny självutlämnande och dito ömkande post! från mig till dig!

sorgen klär mig ofantligt bra! blek, snygg mun etc. brottas med frågor av typen vad är fel med mig, är jag inte värd att älskas osv osv såsom miljontals andra innan mig. VAD HJÄLPER VÄL DET.. skulle fan ge min högra hand för .. ok kanske inte. läste notis i dn idag om en brud i norrland (?) som fick fötterna och ena handen och den andra armen amputerade efter någon särdeles trivial sjukdom. jag nöjer mig med att erkänna (erkänna!) att jag minst varannan timme tårfyllt tänker: ”jag vill inte leva längre! hjälp mig ur det här!” victor säger att han 1. fortf älskar mig 2. förmodligen inte vill vara tillsammans med mig. han behöver tänka. TÄNKA! jag behöver spy. hans mamma fortsätter den roliga leken ”psychobitch from hell” och påstår inför sin egen son att jag inte gillar honom, utan endast vill ha honom för den inträdesbiljett till linköping han är. man skulle ju förstå henne om ’linköping’ ersattes med ’vita huset’ eller ’nobelpriset’ eller ’bordell full av venezuelanska sextonåringar’ eller möjligen ’gratis årsförbrukning av kokain’ men LINKÖPING?! jag medger att det är sveriges femte största stad och som sådan försedd med en förträfflig domkyrka och en lika förträfflig glassbar. trots dessa uppenbara pull-faktorer tycks mig ändå ekvationen fullständigt löjeväckande. gå och knulla dig britt andersson!

jag saknar victor (JA! LÅT MIG KRÄLA I STOFTET YTTERLIGARE NÅGRA STYCKEN!) ögon näsa mun fräknar kuk lockigt hår etc. lider av en irriterande värk i något jag inte kan benämna som annat än ’hulkmuskeln’, lokaliserad runt höftbenet. pröva hjälplöst snyftande i alldeles för många timmar så kommer ni förstå varom jag talar! jag lever på hoppet (ett telefonsamtal i stilen ”jag har älskat dig hela tiden. hur kunde jag nånsin tvivla?!”) men som någon en gång sa: (yeats? malin baryard? e e cummings?) HOPPET FINNS MEN INTE FÖR OSS. fan i helvete sluta ge mig så dubbla signaler victor andersson med den trubbiga näsan och den rörande fäblessen för lofi och smultronyoghurt!!!!!!!!!!!!!!!!!

nu visarom iaf realitysåpor på tv 3.

/J

tillitsspiralen snurrar vidare

Sumpa potentiella förhållanden på att jag inte får till det i sängen, jag menar knulla, det kan jag göra. Och sen i nån sorts bergis karmainducerad ironi gå runt med en smärtsam erektion en hel jävla dag. Hoppas att den tidningsläsande mappien på andra sidan kupén ser fanskapet när jag ställer mig upp för att plocka ner biljetten.

Det var meningen att jag skulle skriva en knasig vild sak om valborg i Uppsala, men det blev snabbt pinsamt uppenbart för mig att det inte skulle hända. Det kan ju inte vara kul jämt. Är det neurokemi eller en utvecklingsfas, kan jag skriva en uppsats på det här? Just ja, det var ju för att jag inte skriver mina uppsatser som jag mår som en inkontinent hund. Hm, men alla studenter sitter - de sitter huller om buller, om sig och kring sig, jag menar enligt noggrant ordnade sociala mönster - i en park på rätt sida ån. Min finöl och jag hamnar mitt i den enda del av Karins bekantskapskrets som är ett gäng flator. De diskuterar "scoutgreppet" som de hört rykten om. "Googla på det!" ropar nån precis sådär knasig typ som passerar igenom våra liv. (Obs: googla /inte/ på det. these stunts were performed by dedicated dykes.) Studenter: Alla (andra) känner alla (andra), men vi känner ju den vändan, våndan, dessutom så fryser jag hela tiden och somnar senare på nån lirares studentrumssäng medan Karin minglar som en 10'000-dollarseskortflicka på kola.

Till slut så vaknar jag till och hävdar att jag är för trött, vilket väl inte är en direkt lögn i varje fall. Det finns tursamt nog ett Red House Painters-album på min mp3-spelare, med det klyschiga namnet Songs for a blue guitar, och det lyssnar jag tre gånger i rad på under min huva medan jag går till stationen, åker tåg och sen på tunnelbanan. Tittar trånande och ömkligt ut på allting som har midja eller nåt uttjatat popattribut. Ångest är så himla ute, särskilt dåligt motiverad sådan.

Förra veckan förresten när jag gick runt i lägenheten och suckade på det här viset och slog i luckor så undrar PA hur läget är och jag försöker skämta bort intimiteten i frågan och säger något i stil med att varje dag är en dag närmare döden, äsch och hu. Men PA tittar med uppriktigt allvar upp från sin bok och säger: "Tänk så här: Tänk att varje dag är en dag närmare nästa gång du knullar." Han har naturligtvis rätt på ett vrickat sätt.

Precis en sån helg... Vad är det man känner när man ensam linkar hem i pastellgryningen efter lördagen, med lövsprickning, katter och fågelkvitter? Det är ens försummade, borttappade, bortslösade, sorgliga ungdom. Alltså melankoli, eller jag menar hopplöshet, jag menar skuld.

/L

fried on the altar of good taste.

magic?

/ P.A.

Veckans växt!

Ni trodde kanske att jag hade glömt. Men icke!
Här presenterar jag åter igen veckans växt.
Och den växt som v.14 får denna stora ära är Carex nardina, staggstarr!
Carex, eller starrar, är för er oinvigda ett ohyggligt stort släkte av s.k. halvgräs (ser lite ut som gräs men har trekantig stjälk och annorlunda blommor och frukter m.m.). I Sverige finns över hundra arter vilket gör det till det största växtsläktet över huvud taget här. Vissa och då menar jag i synnerhet jobbiga floristikelever tycker att Carex är det värsta som finns. Sådana elever brukar dock försvinna spårlöst under exkursioner.
Carex nardina växer på grusiga och ohyggligt blåsiga platser på lite ställen i fjällen.
Bilden har jag tagit själv i Padjelanta förra sommaren.

/S

if you fuck with me, i fuck with you.

unarmed enemies har remixat en av min brorsas bands låtar!
sjukt bra:

tunes united - celestial (molested_by_unarmed_enemies)

/ P.A.

Ja! Det är vår!

Snön smälter ju och sånt. Detta gör mig så glad att jag ska börja att presentera veckans växt här!
Och veckans växt v.13 är... *trumvirvel*
Pysslingtåg, Juncus minutulus!!
Alla ropar hurra! Pysslingtåg är nog den minsta växt jag sett (i det vilda i varje fall.) Det är vad jag kallar häftigt.

Och vad är det egentligen för baluns i kransen som ingen talar om?

/S

Jag är så jävla arg.

Ursäkta att jag tar upp er värdefulla tid, men jag måste få ventilera lite ilska innan jag kokar över.

Jag hatar telefonsupport. Det är det mest motbjudande och vedervärdiga fenomen världen skådat sedan... ja, på väldigt lång tid i alla fall. Speciellt när det gäller mobiltelefonsoperatörer som Djuice. Har man några frågor kan man antingen kolla på deras sunkiga hemsida som naturligtvis inte innehåller några vettiga frågor eller svar under deras "Vanliga frågor och svar"-sektion, utan bara självklarheter som alla vet om och ingen har nytta av. Längst ner står det nått i stil med "löste detta ditt problem? Om inte, skicka ett brev (SOM OM NÅN JÄVEL MED NÅTT SOM EVEN REMOTELY RESEMBLES NÅN FORM AV FÖRSTÅND ORKAR SKICKA BREV TILL KARLSKRONA!!!) eller fax (ancient relics, I tell you!) eller ring på det och det numret." Eftersom man är en någorlunda modern västerlänning ringer man såklart, men aha! Eftersom de är mobiloperatörer, och således tjänar pengar på att jag får sitta i deras telefonkö i 25 minuter och lyssna på nån jävla kärring som repeterar sitt mantra "Just nu är det många som ringer, men vi tar emot ditt samtal så snabbt vi kan", så låter de mig följdaktligen sitta telefonkö medans nån idiotisk telefonsupportare dricker kaffe och porrsurfar i andra änden. Inte allt för länge, eftersom deras syfte med detta då blir allt för uppenbart, men lagom länge så de kan kräma maximalt med stålar ur sina kära kunder, och ändå behålla dem. "Besvara ditt samtal så snabbt ni kan?" I helvete ni gör, ni har inget intresse över huvud taget i att besvara mitt samtal så snabbt ni kan. Däremot har ni ett intresse i att låta mig vänta. Sepen.

Vad som stör mig ännu mer är dock att de inte har minsta lilla jävla antydan till mailadress till supporten på sin hemsida, förmodligen för att de har varit förutseende nog att inte skaffa nån sådan mail. Följdaktligen får man lov att ringa. Ja, om man inte vill skicka ett BREV, vill säga, och få svar nån gång i oktober.

Däremot har de en sida som heter "Mina uppgifter" eller något, där man kan (eller i alla fall ska kunna, enligt relativt säkra källor) fylla i sin postadress osv. Grejen är den, att jag behövde komma i kontakt med dem eftersom de, av nån outgrundlig jävla anledning fått för sig att jag behöver ett nytt SIM-kort, och således kommer att avaktivera mitt nuvarande SIM-kort inatt (man kan ju bara spekulera om vilken jävla nyutexaminerad yuppi-konsult som fått för sig att det skulle vara en bra grej för företaget att skicka ut nya SIM-kort till alla sina kunder. Jag hatar konsulter också. Och ekonomer.) Nåväl, det ironiska med den här "Mina uppgifter"-sidan är att den är AVSTÄNGD PÅ GRUND AV MIGRATION MED VODAFONE!!!111oneone. I don't fucking believe it - är det nått ni borde ha i samma veva som ni skickar ut nya SIM-kort till alla användare är det väl för fan en fungerande supportsida, gärna med en mailadress som står utskriven nånstans där man ser den. Telefonsupport känns så jäääävla outdated, ärligt talat.

Hela den här jävla resan kostade mig åtta kronor, vilket är ungefär 1/3 kaffe på Ritorno. Nu kommer jag att somna p.g.a. koffeinbrist och således sumpa alla mina tentor och uppsatsskrivningar och sluta på samma gata som Narin i Texas, Austin, bara för att nån jävla 25-årig telefonsupportare skulle porrsurfa klart innan han besvarade mitt samtal. Jävla mongon, vad arg jag är.

GOD! WHERE DO YOU FIND THESE PEOPLE?!?!


ÅÅÅH!

/r

Weird Science

Vad håller läkemedelsindustrin på med egentligen? Är det bara jag som tycker att kvällspressen skriver om ett sexlustökande preparat i veckan? Finns det inte för övrigt redan, och går under namnet etanol? Nej, här följer några preparat som Pfizer genast borde satsa allt på att utveckla. Jag tror jag skulle bli storkonsument av samtliga, eller tvinga andra att bli det.

Hatpillret - om man som jag har större problem med vilka man tycker om än med vilka man inte tycker om.

Kärlekspillret - som den där drycken i Tristan och Isolde, så att man kan styra sina känslor åt andra hållet också.

Bögpillret - så att jag kan sno Oskar från Antonia och leva totally gay-loppan. Eller med han kanadensaren jag tjatar om hela tiden. Gay fun liksom.

Anti-sexlustpillret - erkänn nu en gång för alla att Trainspotting är en skitbra film. Ni vet när han slutar med heroin och det slutar med att han blir ihop med en fjortonåring; kan de inte isolera den aktiva ingrediensen som hållit honom ifrån tjejer innan? Och stoppa den i ett piller.

/O

bling bling?

jamen förlåt så jävla mycket för att det bara är jag som postar, och att jag tjatar om samma sak varenda gång, men nu vill jag faktiskt bara vara snäll mot er med ett litet erbjudande:

alla muntra själar som är sugna på ett backstage-armband till popaganda (vilket bland annat innebär att man slipper köa, kan köpa billigare alkohol, rent tekniskt kan få peta på nån kändis, och att man kan gå inomhus precis när man känner för det. men framförallt så slipper man ju se alla "vanliga" ovärdiga festival-besökare), hör av er till mig!

detta glänsande armband blir nämligen ert om ni hjälper oss med att bygga upp festivalområdet två dagar innan festivalen. det handlar alltså om två heldagar ute i den strålande vårsolen, med staket-resning och andra trevliga aktiviteter. lunch ingår båda arbetsdagarna.

popaganda går i år av staplen 25-27 maj, så det handlar alltså om att jobba den 23:e och 24:e.
skicka namn och mobilnummer till mig (pa@popaganda.se), så fixar jag resten.
enda kravet är egentligen att man är över 18, kan jobba båda dagarna, och inte är rädd för att hugga i.
tackar och bugar!

/ P.A.

popaganda's gonna drop the pressure.

Sådär, de första 16 banden till årets popaganda är släppta. Och ja, det är nu johanna börjar klaga över att det bara är radiopop och skitmusik. Med andra ord: allt är som det ska, och det kommer att bli en fantastisk sommar!

Checka www.popaganda.se för all the details.

/ P.A. aka savage henry aka Kaninen

Telegram

Humor

Jag insåg precis att jag missat Little Britain, därför behövs kompensation.
Och om man får blodad tand av det, finns det ännu mer här. Så sluta med eran jävla fikustina, Narin och Samuel!
Johanna, din skunkdagbok är så jävla bra. I dina bästa stunder är du som Georgia i Dead Like Me och Claire i Six Feet Under i en och samma person. Du är på god väg att bli min idol./O

det är jag som är Kaninen.

sådär, som vissa näsdoppande cybersurfare redan noterat så har jag dragit igång ett eget litet blog-projekt, med alla dessa textmassor som inte riktigt passar in under kungen och silvia-parollen (låt oss ta "kollektivtrafiken" som ett exempel). kanske mest för att den här nya bloggen är om möjligt ännu mer okonsekvent i sitt innehåll än kungen och silvia. mer än allt annat så är den nog mest ett bevis på att jag, precis som flera av er redan länge misstänkt, "inte riktigt har alla bananskivor på den stekta jordnötssmörs-mackan".

vissa kommer att kalla bloggen genialiskt, andra kommer att fisa i dess direkta riktning. det är iallafall min förhoppning.

fast mest är det nog ett konstverk.
eller en navelskådande egotripp. med lite tur både och.

www.learntoenjoylosing.blogspot.com

/ savage henry/P.A./Kaninen

So long suckers 2

Yup, bussarna ser ut som i GTA, alla glidare ar svarta, nar som helst kommer Burroughs, Kerouac och Cassady vinglande arm i arm nerfor de har gatorna med rott tegel och trappor upp till skumma hyreshus med en fjortonarig jodie foster som horar bort sin barndom. Nu ska jag hoppa pa en av de dar bussarna och forsvinna djupt in i kontinenten som fortsatter som en enda otrolig vag enda over till vastkusten! Appelpajen ska bli battre och battre desto langre in man kommer i Ohio eller hur det nu ar... Ah-wee!

/Mr Malmqvist

diverse p(r)opaganda.

allt oheligt är härligt, så förfasas eller rys därför av njutning av detta omotiverade reklaminlägg:

i år är det 5års-jubileum för en av sveriges största och bästa festivaler, popaganda, och den är FORTFARANDE helt gratis!
redan nu på fredag är det dags för "i väntan på popaganda" på allhuset, en fest som kan ses som dels en uppvärmning inför vårens stora festival, men också som en stödkväll: kom och hjälp festivalen att bli ännu bättre i år!
kvällen kostar 100 kronor (som dessutom ger er medlemskap i föreningen popaganda = medlemskort!) , och för den spottstyvern får besökaren se inte mindre än FEM band:

Kalle J
Nicolas Makelberge
Otur
Hets
The Honeydrips
OBS! Första bandet Hets går på redan 22.00!

dessutom står de smörstekta gossarna från indierave för all typ av dansgolvsaktiviteter när det inte är band på scenen.

öppet 21-03, 18 år + leg. t-bana universitetet.
www.popaganda.se
www.allhuset.nu


/ savage henry - chief rebel angel

kollektivtrafiken.

När man har varit sjuk en ”längre” period (med det räknar jag kanske ungefär en vecka eller något i den stilen), men sedan tillfrisknat, märker man hur hjärnan liksom har saktat ned, inte på det sättet att den har blivit dummare, utan att den helt enkelt har blivit effektivare, och uppnår mer, fast utan att anstränga sig lika mycket. På något obestämt sätt har hjärnan blivit bränslesnålare, och genom att nästan bara stå på tomgång, observerandes det som ögat ger till den medan vad det nu kan vara passerar förbi, dras de mest knivskarpa reflektioner till sin spets. Allting blir så enkelt och tydligt, glasklart. Alltig rinner av en, allting onödigt spjälkas bort, och bara de renaste av tankebanor kvarstår. Man börjar prioritera. Människor omkring en respekteras, men de är egentligen bara i vägen, onödiga pelare i olika positioner och på olika platser. Som träd, som pelare. Man ser större, högre, och eftersom kroppen fortfarande är trött och utmattad efter sjukdomen, så följer den efter den effektiva hjärnans filosofi, och anstränger sig bara precis så mycket som behövs.
En full tunnelbanevagn till exempel, svettig och packad med kroppar som inte vet bättre, som låter sig fösas ihop utan att ens reflektera över saken. Gnidandes mot varandra, som kycklingklubbor i flottigt brunt papper, så gnuggade mot varandra att flottet glänser igenom höljet och kletar ned varandra. Och lukten sen, stanken! Som primitivt boskap stinker massan, som om de utförde sina smutsiga behov precis när de kände för det. Kollektivtrafiken kan faktiskt vara bland det vidrigaste man kan uppleva, framförallt om man har varit sjuk och är trött. Det enda du då behöver göra är egentligen att plocka upp en penna ur väskan eller fickan, och med bestämd kraft driva in den med den spetsigare änden först, rakt in i ögat på personen som står bredvid dig. Vrid om och håll kvar (ibland kan det underlätta om du håller i huvudet på personen med den andra handen), låt den mörka röda oljan sprutande pumpa ur den blodrika ögongloben, upp över den spetsiga blåa plastpennan eller den slöa blyertspennan av gult trä, och vidare rinna längs din arm. Efter det enkla momentet har du plötsligt hur mycket yta som helst att röra dig med i tunnelbanevagnen. Flera meter av luft och omkrets! Det är som att trycket släpper, och om du prövar att röra dig mot ett säte, så kan jag nästan garantera dig att det blir ledigt. Plötsligt går det att andas igen. Det är aldrig riktigt fullt i sådana där tunnelbanevagnar, det är bara som folk tror.

/savage henry

vickningsdagar

och det här är ännu en sån här tidig morgon, när Per-Arvid knackar på min idevarma sovdörr, och ger mina numera ångestfyllda flygdrömmar en välbehövd paus, lutar sig in en halvmeter och skrikviskar "Bilda!". Men jag är inte alls trött, måste ha väckts i toppen av den där hemliga sömncykeln, utan STUDSAR ut från alla filtar, som en seriefigur, tänder den mysiga läsfåtöljslampan (det är verkligen tidigt och mörkt och ljuset blir sådär som ett tält) och kan på det här viset sitta naken och gnugga mig på magen samtidigt som Sven-Olav pratar i sitt vit-målarfärg-på-tegel-källarkontor långt borta på Kungsholmen. Det är förstås ett så fort du kan! (det är egentligen alltid ett så fort du kan) men den här gången bara över kullen till Västbergaskolan, en lågstadieklass, och det är alltså bara att slinka ut i snön. Inget morgonkaffe - men strax ett starkare i en magisk mytisk lärarrumsmugg! Västbergaskolan är en svensk grundskola i rött tegel: ljushall, korridorer, äggskalsvita trapphus med bläckfiskar och troglobiter i stegen under snöslasket. Naturligtvis är jag skitskraj, första dan på en skola och vi kan ju alla den stackars vikarien i filmerna, men barnen är idel idyll - nån flicka dampar pittoreskt och en unge skäms över att vara kvar på Tutti-Frutti A, deras läsbok. De andra är på B och Kasper "faktiskt C redan". De läser om ungar som räknar pengar "ess, mm, ååå, ss, ell, aaa, nnn, tar - småslantar!"

Men kollegiet på rasten är som en såpa, Västberga skolan är hela vägen upp till högstadiet och alltså finns också de här kufiska kavajlärarna (matte?), gubbar. Det förbjudna lärarrummet som är så likt det där lärarrummet på Trollbäckens skola för så länge sen, dit pappa tog mig på mina låtsassjukdagar och jag gömde mig bakom sofforna med den aldrig sinande varma automatchokladen när han hade lektion. Och här är alltså samma soffor och i dem lärare med benen på bord och på borden burkar med kakor som 6B säljer för sin resa till Gotland.

och på lunchen så visar det sig att Sven vickar i matbespisningen, en mattant! och vi står och pratar som de där häftiga unga passing-through-vikarierna alltid stod och pratade med varandra. Men skolmaten är godare nuförtiden och ljudet inte alls så där högt som de alltid klagade på då. och de ger mig lön för det här, varje dag är en hotellnatt i frisco betald!

Yup,

nu är numret klart och utskrivet. Det kostade 9,20:-/st att trycka.

Vad ska nästa ha för tema?