Neurologi

"Professor Otto Lidenbrock var en lång, mager person med järnfysik och en ungdomlig blondhet, som till det yttre minskade hans 50 år med ett tiotal." Detta är den första illustrationen i den första bok jag nånsin läste: Jules Vernes "Till Jordens medelpunkt". Den hade en dramatisk bild med en flotte i en grotta på framsidan. Om det inte hade varit för den skulle jag aldrig lärt mig läsa.

Med anledning av att jag har fixat så jag ska kunna smyga in på en skallobduktion på KI i april så köper jag neurologitrivia för att plugga på lite: Olivers Sacks "The Man who Mistook His Wife for a Hat", en samling anekdoter från neuropsykologins twilight zone. Alla inblandade är stora humanister och fantastiska individer. Sacks naturligtvis den största humanisten av dem alla, ständigt uppskattande och positiv. Hur horribla skador och maligna tumörer som långsamt äter sig igenom hans patienters cerebrum och dess funktioner så finner Sacks dem ständigt eloquent, humorous, intelligent, charming, cheerful, warm: "What a fine old chap, I thought. Ninety-three - and he doesn't look a day past seventy. Alert, bright as a button. Good for a hundred. And strong as a coal-heaver, even if he does have Parkinson's disease."
Sacks och patienterna är alltid lika fascinerade och nyfikna på skadornas konsekvenser för tänkandet och hur de ska behandlas. Oftast är det patienterna själva som sätter ord på dysfunktionen (ett ord som Sacks förstås inte tycker om) och hittar på geniala behandlingsmetoder som alltid fungerar.

Hela grejen påminner alltså om de där fina gamla sci-fiböckerna från 1800-talet: där alla karlar är gentlemän som oförskräckt ser döden i vitögat och alltid har en lustig kommentar till den lovande unga huvudpersonen. Alla kvinnor är moderliga men jungfruliga, jordnära men esoteriska. Romantik med ett ord: Verne, Poe eller Lovecraft. Alla människor är stora andar med dramatiska liv som de lever med värdighet, med undantag för några ljusskygga infödingar eller krigsälskande kapitalister. Några såna skurkar finns inte i Sacks, där samtliga är älskvärda och alltid vill väl - istället finns tumörer, blödningar och spännande ställen att få dem på.

På 90-talet förstörde jag min morfars gamla världsatlas med att plotta in alla Verneböckernas resor med färgglada bläckpennor - nu tänker jag köpa en neuroatlas istället.
/L

untz untz untz, tempo up tempo up! (från en dejt till en annan)

Har äntligen tid att kontemplera! Är nyss hemkommen från en några dagar lång vistelse hos mor min som faktiskt går runt och kånkar på något speciellt som kommer bli något väldigt speciellt om sisådär 5 månader eller så. (känns som att morsan sköter det där så pass bra att jag egentligen inte har något att bidra med...) Bredvid min laptop har jag ett signerat (!) exemplar av det aktuella årets första nummer av la aspiradora, Alva Ohlsson Gotbys indiezine. OK, jag har aldrig haft nån fallenhet slash intresse för att förstå indievärlden eller det indiefolket gör, men det fanns ändå typ en eller två rätt gulliga artiklar i den. Hur som haver, det intressanta är inte själva trycksaken, utan snarare det som däri ligger: Ett kvitto från konditori kafferepet! Vänd på det, och möts av av texten "VAR INTE FÖR SNÄLL! ingen barmhärtighet", skrivet i bläck. Ett budskap från J. Frid. Via mej, till dej.

Ta detta till dig! Våga avfärda den där jävla dejten som hängt dig i hasorna sedan min designer vet när, den där jävla människan som fortsätter skriva ett desperat SMS efter ett annat, som totalt saknar självinsikt och självdistans. Våga bryta! Tillåt dig att andas fritt, utan cp-dejters naglar i bronkerna!
Våga ha inget annat utöver dig själv i åtanke.

Parce que vous le valez bien!
(Franska för "Inga fler psychodejter!")

/N

Exaptations

Minns du de där gamla brittiska barnböckerna av Richard Scarry där små grisar och katter och fan vet sprang runt i samhället och hade små allvarliga miner och viktiga yrken? Jag tror de var ett uttryck för den här sköna, men latent fascistiska, inställningen att alla individer är som små celler i en stor organism, att alla är funktionella. Att alla yrken är funktionella, att allting är funktionellt. Samma inställning kan man förstås ha till verkliga organismer: att allting med dem är funktionellt. Men hur är det med närsynthet, skvallerdrift och hakor? Allt är inte funktionellt. Vid första anblick kan vän av ordning och fananamma få för sig att det här är sorgligt eller i varje fall lite irriterande. Men det är det inte, det är underbart.

Att man kan onanera, att vi kan se stjärnor, att vi kan adoptera, homosexualitet, att vi tycker kattungar är söta, jag vet inte men kanske till och med musik. De hade nog inget överlevnadsvärde för våra förfäder, men de är satan så funktionella för individen idag. Men också på den där barnbokssamhällsnivån: t.ex. att alla människor i den här stan åker tunnelbana och att tunnelbanor händelsevis effektivast byggs så att man finner sig själv sittandes mittemot en massa okända människor och läser två timmar om dan. Att vi bygger städer för att typ arbeta effektivare men plötsligt har vackra promenadgator och undersidor på broar som ingen ska titta på men som ändå är vackra som små dystopigryningar. Att andras goda middagsmat luktar ut i trapphuset.

rätt anpassade felsimuleringar

har under den senaste veckan/månaden/livet stött på en attityd hos alla (främst av det motsatta könet) människor jag stött på, en attityd jag inte alls kan omfamna och integrera i min livsfilosofi, en attityd som fyller mig med vrede, ånger och hat. essensen är "onani är lika bra som sex i grupp". jag har inte grunnat på det tillräckligt länge för att förstå dess ursprung och omfattning, men det verkar, som sagt, mest som att det är män som har för sig denna oerhört befängda idé. lägg ner! masturbera, det är något man gör om man MÅSTE, om man sitter i koncentrationsläger eller avgett ett kyskhetslöfte (varför i helv. skulle man det, f.ö.?). masturbation är inte jämställt med sex i grupp. tycker alla jävla sepen där ute ska ta och rycka upp sig och sluta läsa på runkbloggen, skaffa ett jävla ligg och för en gångs skull ligga istället.

fuck you, ffs!

hälsn
N

"Make love to the camera"

Karriärbyte! I sällskap med PA och min nya iögonfallande kamera spatserar jag in på Berns. Berns, bara en sån sak! Och PA har rätt, ett väl tilltaget objektiv är en chick magnet som ingen annan. Ska bara fixa en separat blixt och en lite mer pushig attityd så har jag mitt på det torra, eller tvärtom!

/Klintan

RHYTHM OF THE NIGHT 28/12.

nattensrytm.blogspot.com

www.myspace.com/nattensrytm


/ P.A.

5: Psykologi?

Ytterligare en psykologisk förklaring kan förresten ges, om än snarlik Pinkers. De båda litteraturvetarna Lisa Zunshine (!) och Joseph Carroll är, oberoende av varandra, inne på en lite mer smickrande motivering till just litteraturens existens än att det bara skulle vara urskillningslöst skvallersamlande. De skriver ju om litteratur, men jag kan tänka mig att de även skulle kunna mena vilken sorts narrativ som helst. De ser i vilket fall berättelserna som exemplifierade psykologiska teorier, antingen som information om dem eller som träning på att använda desamma. Carroll skriver:
"Literature itself has until recently been the only great repository of information about human nature. Empirical psychology is scarcely a hundred years old, and much of the psychological theory in this century has foundered amidst the sensational and distorted speculations of Freud and the barren reductions of behaviorism. Throughout the greater part of our history, our best psychologists have been playwrights, poets and novelists."
Zunshine har samma idé, men är mer intresserad av hur litteratur, och särskilt deckare, används för att träna upp läsarens theory of mind, ungefär inlevelseförmåga eller snarare att hålla ordning på vem som känner och tänker vad: "A says that B thinks that C wants D to consider E's idea that F believes that X."
Men jag glider från mitt pretentiösa ämne! Det här tycks ju inte handla om ett behov utan om en funktion på ett mer medvetet plan. Ibland på ett mycket medvetet plan: I diskussioner om psykologiska teorier, även på akademisk nivå, accepteras deras förklaringsvärde för fiktiva karaktärer bisarrt nog ofta som ett relevant argument för att teorin även stämmer på verkliga personer!

4: Socialkonstruktivism?

...är ett ord som jag inte riktigt förstår vad det betyder. Extremt tolkad så tycks den betyda att vi konstruerar vår förståelse av världen sinsemellan, oberoende av en faktiskt värld. Är det den gamla vanliga realism/idealism-dualismen nu igen? Men mer rimligt tolkat så har socialkonstruktivismen naturligtvis viktiga poänger: definitioner och gränser för olika genus, moral, gott och äckligt, hot damn och holy crap. En tanke som jag inte förmår göra rättvisa är sålunda att narrativ är ett av de sätt som den här konstruktionen, eller (med ett typiskt humanistord:) förhandlandet, bedrivs. I så fall har alla narrativ en sensmoral för mottagaren (såhär går det om du gör såhär). Kanske kan man säga att de exemplifierar ett värdesystem (mening) som läsaren förväntas kopiera (förkasta om det är satir) ...eller om någon berättar om något knasigt som någon annan har gjort, eller om hur knasig någon är, så definierar man ett avvikande, ett särfall, för att påpeka för lyssnaren hur denne, normala, borde vara. Eller kanske narrativ förhandlar om kategoriserandet av världen?

Det här förhandlandet om världen är en tråkig förklaring, och den har åtminstone en uppenbar brist. Den förklarar nämligen bara vad berättandet fyller för samhällelig funktion, men inte vad individen får ut av det. Men i linje med den nu ganska uttjatade evolutionära argumentationen skulle man ju kunna tänka sig att det är en medfödd tendens, som syftar just till att stärka gruppsammanhållning och homogenitet. Hu, men det är för luddigt (nej: nebulöst).

3: Schackböcker?

Det tjatiga psykologiserandet fortsätter! Från Freud över till ett mer modernt och amerikanskt svar, och förstås sålunda inte lika roligt. Den allmänt föraktade och alltför populärvetenskaplige Steven Pinker ger i sitt magnum opus (med den tillbörligt ambitiösa titeln How The Mind Works) en evolutionsteoretisk förklaring till behovet av berättelser och skvaller: ”Life is like chess, and plots are like those books of famous chess games that serious players study so they will be prepared if they ever find themselves in similar straits.” Och detta informations-samlande sker alltså omedvetet och är, enkelt uttryckt, ett medfött beteende som Pinker menar har visat sig vara en fördel under mänsklighetens utveckling. Under den där savannfasen när vi levde i mindre grupper var all social information relevant, och vi har helt enkelt ingen vidare förmåga att sålla och ignorera irrelevant skvaller: det är som om jag någonstans tror att jag på allvar kan få till det med Natalie Portman när jag får reda på att vi pluggar samma sak, fast hon är en fräsch judinna på andra sidan atlanten som dessutom är filmstjärna.

Men om Pinker har rätt, varför visas det inte bara brasilianska eftermiddagssåpor på TVn? Och borde inte evolutionen ha tvingat oss till att åtminstone uppskatta realismen i skvallret eller berättelsen vi hör? Är skvallret lögn är det ju faktiskt inget värt alls i vår schackstrategi.

"I Killed Him Like A Dog...And He Still Laughed"

väldigt tråkiga inlägg här på sistone, vad är det här på väg att bli, filosofiska rummet? ett caféprogram från norrköping? cp-tråkiga-fitt-bloggen?

tänkte iallafall lätta upp stämningen lite med en ordvits som jag just hittade på:

-"varför ställer du ut dina tavlor i ett fängelse?"
-"jamen det är ju ett hus med galler i"

(vitsen är nog en aningens (obs! marginellt!) roligare om man läser den högt).

/ P.A.

2: Driftsläckage?

Ett psykologiskt och biologiskt grundat svar är att litteratur (och, får man förmoda, skvaller) tillfredsställer bortträngda det-drifter. Aggression, dödsdrift och allsköns sexuella begär som varje sund människas överjag inte godkänner tvingas ner i individens omedvetna där de ligger och puttrar. För att minska på trycket och spara psykisk energi kan jaget tillfredsställa dessa primitiva driftsimpulser lite sådär i smyg, på sidovägar. En sådan sidoväg är produktion och konsumtion av berättelser. Istället för att exempelvis knacka ner min pappa och dra över min mamma så köper jag sålunda en teaterbiljett och tittar på när nån grek gör det istället. Freud lånade begreppet katarsis för att beskriva den rening som sker när de uppbyggda trycket från de förträngda drifterna minskar.
Katarsishypotesen är en av de få delarna av psykodynamisk teoribildning som låter sig falsifieras empiriskt, vilket också gjordes redan 1961 av socialpsykologen Bandura. Den psykodynamiska teorin förutsäger alltså att en persons behov av att ge utlopp för exempelvis aggression borde minska efter att ha fått se andra utföra aggressiva handlingar. Bandura lät en grupp barn sitta och leka vid ett bord samtidigt som en vuxen i andra änden av rummet ljudligt misshandlade en docka. Några minuter senare så tilläts barnen leka fritt i samma rum. En annan grupp barn hade suttit vid samma bord, men den vuxne i andra änden av rummet pysslade lugnt med de övriga leksakerna. De flesta barnen i den första gruppen, trots att de precis innan fått en redig dos aggressionskatarsis, gjorde spontant precis samma som den vuxne tidigare hade gjort, medan barnen i den andra gruppen höll sig lugna och lekte med de andra leksakerna.
Denna experimentalpsykologiska klassiker har senare också följts upp av korrelationella studier som visar att desto mer personer ser på våldsamma filmer, desto mer aggression uppvisar de också. Utlopp av bortträngda drifter förklarar dessutom inte variationen och den ständiga förnyelsen av vårt berättande. Men Freuds ursprungliga förklaring är kanske ändå bra, om än bara som exempel på hur ett svar borde se ut.

1: Skvallerdriften

Mat förhåller sig till hunger på samma sätt som böcker förhåller sig till - vadå?
Läslusta förstås, men läslusta är - viljan att läsa böcker. Upplevelsen hunger däremot har en djupare empirisk definition, en driftsmässig grund. Hunger är ett uttryck för ett biologiskt behov. Så vad är behovet bakom läslustan?
Det skulle kunna sägas, och har också sagts av bland annat Elinor Ochs och Lisa Capps, att formaliserade narrativ som skönlitteratur, dramer och filmer i själva verket är en sekundär form av vardagliga anekdoter. Lite lösryckt skvaller om en gemensam bekants förehavanden förra helgen är med denna syn en mer ursprunglig berättelse än exempelvis Illiaden. En skönlitterär texts narrativa signifikans är bara en sorts uppstyrd anekdot. Att skönlitteraturen är fiktion medans anekdoter och skvaller utger sig för att vara sanna tycks inte göra nån skillnad.
Givet detta har alltså frågan flyttats ett steg: Mat förhåller sig till hunger på samma sätt som anekdoter förhåller sig till - vadå?

/L

Kära bloggen

I början på september går man oroligt runt och väntar på den. Sneglar mot jackan i garderoben och mot de mörkgröna lövverken. Denna rastlösa väntan på det ofrånkomliga går dock över och snart är en slags sommarlunk tillbaka i vardagen. Men så väcks man då bryskt i oktober och inser att hösten faktiskt är här nu trots allt.
Må så vara att temperaturen fortfarande är något åt sommarhållet men trädens kronor har trots allt börjat ändra färg och det är väl ändå höstens signum i denna kultur. Abskissionen har satt i gång för fullt och vart man än går regnar löven över ens blöta skor, precis som alla oktobrar. Men borde inte detta påverkas av den varma temperaturen? Nätterna är trots allt fortfarande så varma som tio grader och om solen hade skinit även denna dag hade det säkert varit uppåt tjugo där den kommit åt. Nej trädens lövfällning har nog utveklats evolutionärt p.g.a. av de låga vintertemperaturerna men det är inte kylan som sätter igång själva mekanismen, det är ljuset. Titta bara på de stackars popplarna nere vid vattnet vid slussen som man ser så bra från tunnelbanan. Ännu i december, när den där Stenbeckgranen sticker upp från bortåt Skeppsbron, är de gröna som vore det augusti. En följd av all nattbelysning naturligtvis och precis som vi människor ofta upplever sömnproblem i stora upplysta städer får träden vinterdvaleproblem. Nu överlever popplarna ändå. Förmodligen som en följd av de gynnsamma klimatförhållanden som kombinationen rinnande vatten och asfaltsdjungel ger.
Men varför ljus? Hade det inte varit lättare att bara följa temperaturen? Ja säg det. Min tanke är i varje fall att om träden fällt löven så fort det varit, låt oss säga under fem grader, i en vecka så hade de riskerat att fälla dem allt för tidigt. Med all klimatvariation vi har haft sedan efter istiden (Tänk Fimbulvintern! Tänk Karl X Gustav och Stora Bält!) så skulle våra träd helt enkelt haft för många helt misslyckade år. Det smarta med ljuset är att det är beroende av dygnsvariationen som ju är densamma från år till år! Eller förändras ytterst långsamt i varje fall... Träden känner av när dagarna börjar bli kortare och vet när det bör vara dags.
En ganska läcker grej har de gjort uppe i Uppsala och visar att knoppbristningen fungerar på samma sätt. Nån klurig växtfysiolog/trädgårdsmästare har planterat ett antal björkar efter varandra. Den första björken slår ut sina löv redan i slutet av april och den sista i raden först en månad senare. Alla de övriga följer efter i tur och ordning givetvis. Den björken som slår ut löven först är uppdragen från frö från Skåne och den sista från Lappland.
Snyggare växtfysiologiskt experiment får man leta efter! Dygnsrytmen är för övrigt en mycket viktig reglerande faktor i växtvärlden. En del växter har t.ex. anpassat sin fotosyntes efter säsongsvariationerna som ju är större närmare polerna medan andra är mer anpassade för ekvatorns starkare ljus och jämlånga dagar året runt. Sådana växter (t.ex. majs och sojabönor) är därför ganska svårodlade i våra trakter och kommer så att förbli hur varmt växthuseffekten än gör klimatet.
Nej träden bryr sig alltså inte alls om den märkliga hösten men de mer kortlivade växterna är en helt annan historia. Speciellt de ettåriga frodas på ett sätt jag aldrig tidigare sett i oktober och detta tycker jag ger hela landskapet ett ovanligt intryck just nu. Se er omkring! Gräsmattorna är så frodiga och gröna att man kunde tro att vi var på Irland! Eller Skottland. Kommer alltid att tänka på Skottland när jag är ute och går just nu. Och då menar jag inte smutsiga industriella Glasgow (där jag aldrig varit) utan borgerligt mysiga Edinburgh och framförallt landskapet söder om. Dimmiga morgnar och den bjärta kontrasten mellan vintrig gråhet och smaragdgröna kullar med gyllengula blommande ärttörnebuskar. Det var en övergiven liten badort full av gamla vita trähus. Och så sjungande gärdsmygar i snåren och ödsligt ropande storspovar över hedarna. Jag såg inte mycket havsfågel. Några havssulor ute i dimman och en död sillgrissla på stranden. I det overkligt gröna gräset, jag bara måste nämna igen, syntes blekt gula jordvivor (primroses!), nästan som ett gardinmönster. Och lustigt nog vill min I-pod vill bara spela Belle and Sebastian just nu men jag tror faktiskt att Winter in the Hamptons skulle passa ännu bättre.

Förövrigt har jag sedan igår glasögon. Mycket skrämmande. Min gamla pastellkritevärld har ersatts av ett overkligt skarpt och detaljrikt inferno. Världen är för plottrig!
Andra förändringar är att jag nu är vegetarian och bor i Haninge. Kom på inflyttningsfest den 11:e november! Mer info om det nån annan gång.

/S

abstraktioner

Man lägger upp tre grejor på bordet: säg en blå leksaksbil, en boll och penna, och så ger man barnet en leksaksbrandbil och säger "Lägg lika". Det autistiska barnet tar kanske hundra försök på sig att förstå, acceptera, att jag då menar att brandbilen och den blå bilen är samma. Men var är de samma? De är inte samma, lika, i sig själva, det är ju bara i våra huvuden som likheten sitter, knappast i plasten. Nå, på nåt vis är de väl samma i plasten, för jag och autistungen är nämligen därefter överrens när vi gör samma procedur med en ambulans och en polisbil. Inte helt godtyckligt. Men var är den här lika-abstraktionen ifrån? Solar i ärtåkern och får en vision av att världen bara ses i kategorier, i abstraktioner, färdiga bitar när de når ens medvetande. Tittar man på ett träd, då ser man inte löven, knappt ens det individuella trädet, bara symbolen träd.
Har du nånsin läst Äcklet? Det är som i den, i parkscenen, utan allt det där oförståeliga dravlet om existens och förändring. (Alla som tänker efter noga tycks ju vara överrens om att det på sin höjd är märkligt att nånting alls existerar, men att det skulle vara "obscent"? Okej absurt.)
Men när allting ses som abstraktioner (det där molnet är bara små små vattendroppar, på samma ställe, eller vad jag ser är bara studsade fotoner osv) är plötsligt abstraktionerna otroliga! Tänk att vi kan säga: jag är samma person som jag var när jag var sex år gammal. De här strecken och prickarna (mönster av bläck), är en historia av Gun-Britt Sundström (som är en distinkt individ). Just det här mönstret hos de här kväve- och syremolekylerna bildar Frankrikes nationalsång. Det är nån sorts jävla humanisttanke: I nästan alla bemärkelser finns världen i mitt huvud! Men inte helt godtyckligt ändå... och det finns naturligtvis ett fint ord för det här?
Det här är som alla insikter banalt, banalt och outtalbart. Och vi vet ju vad vi gör med sånt som är outtalbart. inte såhär i alla fall.

KKK (och dess soundtracks)

Kirikou: som sammanfattas bäst i sångens loopsång "Kirikou, liten palt - men han klarar a-a-a-allt!" Mycket naket, mycket bling-bling, mycket precis som man tänkte sig att afrika skulle vara. Men är häxan Karaba en representant för kolonialismen, för prostitution eller för en dominant moder?



Kikujiro no natsu: I vilken en föräldralös japansk unge (spelas av vad som synes vara en apatisk 50-åring) har en tråkig ledighet och hans sommarlovsbok riskerar att bli pinsamt tom. Tursamt nog träffar han på en knasig farbror med förkärlek för roadtrips, horor och övervåld. Mycket gulligt och stärkande!



Kirby's adventure!: I vilken någonting om drömmar och kidnappade typ barn eller djur försvinner och Kirby måste hoppa runt och svälja fiender och vifta med paraplyer i dödens vitöga eller nåt sånt. Mycket svår slutboss och antagligen, om möjligt, ännu bättre pårökt!



Vad ska man säga? Det är etno, det är pastell, det är för förståndshandikappade barn, men man - kan - inte - sluta - nynna!

september

Vi åt middagen ute på gården och Karin sa: "vad är det för stjärna?".
Men det var jupiter, en vandringsstjärna. Vår definition av stjärna i något sorts vardagsspråk är nåt emellan den astronomer använder, enligt vilka förstås även vår sol är en stjärna, och den mera intuitiva, som väl använder ordet om allting litet och lysande på himlen. Stjärnfall, till och med. Men vi kan alltså uppenbarligen säga: "oj vilken vacker stjärna, nähä, det var en planet."

your neighborhood spaceman.

ingen kollar väl den här jävla bloggen nuförtiden (jag gör iaf inte det), och jag VET att det nu nästan är som att jag "gör en narin" genom att ta över bloggen med spam spam spam om ingenting. MEN. det kan inte hjälpas. jag behöver pengar och tänkte bli egenföretagare/slav. dealen är iallafall att om nån behöver få nåt gjort, typ putsa fönster, laga mat, handla, tvätta kläder, schamponera hunden, diska, runka bulle, dammsuga, rensa en gädda, så ställer jag upp mot en mindre summa (vi snackar väl liksom max en hundring= FETA DEALEN!). eller vad gäller maten så kan jag tänka mig att få äta en del av den som betalning (kanske med ett gott glas rött till?).

nåt sånt.
i am standing by to answer all your calls.

/ P.A.

FISTWHISTLE BOOGIE.

EXTRA EXTRA, THIS JUST IN!

världens tveklöst bästa liveband har klämt iväg en live-video!
C H E C K I T O U T :

http://www.youtube.com/watch?v=KbODVOMDOew&search=SHACK SHAKERS

/ P.A.

jag älskar staden.

http://www.urbanaddon.com

häromdagen var jag föresten ute i flera timmar och tog över 200 bilder av norra stationsområdet, det ska ju antagligen rivas och "fräschas upp"/byggas över. jag ska bli känd som den som tog alla bilderna som folk hade önskat att de tagit på gamla klara innan det revs.

/ P.A.

Nyarlathotep

Kungen är med på invigningen av Musée de Quai Branly, det nya etnomuséet i Paris. Det är väl någon samegrej eller så inblandad. Alltså är Silvia själv i den alldeles för stora staden, och ingen som känner igen henne ens. Parisare har annars den ovanan att halshugga och hylla kungligheter omvartannat. Hon är en lantis, sorgligt provinsiell och inte alls så där benigt marie claire-smal som fransyskorna. Drottningholm ter sig som ett dockhus efter Versailles. På Louvren är det öppet sent på fredagskvällarna, och ganska tomt och skönt. Längst ner ligger det äldsta. Kakelväggar från Babel, handlingslistor från Egypten, rödtjutspavor från Kos.

Men dess längre in och alltså äldre objekten är, desto kusligare tycks de henne. De blir mer och mer avskalade och närmast barnsliga till dess att de äldsta bara är huvuden med stora inåtvända ögon. Vansinniga och småaktigt onda huvudfotingar inblandade i intrikat incestuösa intriger med varandra och som inte ens hänvisar sin tvivelaktiga auktoritet till ideal eller moral, utan bara våld och smärta. Och de som påstås vara människor är så långt borta och främmande. Obetydliga kungar för ändlösa krig och ligger vakna om samma nätter som vi och vrider och vänder på sig och på hur de ska få en biljett till evigheten av sin lokala gudom. Osiris, Baal och Nyarlathotep sväljer vilka offer som helst, men sen så ligger mumien ändå här på cirkusen. Det längsta man kan bli ihågkommen är om man får en vit skylt med ens felstavade namn i källaren på Louvren. Meningslöshet, med ett ord, och en som gör Silvia yr. Hon går upp till de glömska amerikanerna på våningen med Turner istället.

Lika som bär?

Är det bara jag (min favoritinledning), eller liknar han längst till vänster Hjalmar?
/O

En ny stjärna på blogghimlen

Jag hade tänkt vänta till någon gång i sommar, när det börjar dra ihop sig inför min Frankrikeresa, men på inrådan av snygg-Lisa har jag tjuvstartat mitt bloggprojekt redan nu. Bara tt surfa in på http://en-vivant-la-vie-spedoinkel.blogspot.com/, med andra ord. Ångest, popkulturella referenser och blankettvåndor utlovas.

storebror ser dig, och lillebror, och syrran, och farfar, och fido.

det kanske bara är jag som tycker att det här är sjukt coolt, men vafan. jag kan liksom sitta på jobbet och hålla koll på hela stockholm med omnejd!

framförallt de inne i stan är rätt nice:
http://trafiken.nu/Sthlm/kameror/camera_alla.php

/ P.A.

Mer självömkan

För att citera: "olycklig kärlek är som mest tragisk när den egentligen är besvarad."
Vad tror ni om en kontaktannons som lyder "Har du varit i ett förhållande med nån som funkar i praktiken men inte i teorin? Jag är precis tvärt om."
Men var ska jag publicera den? knullkontakt.com gav inte intryck av att vara min typ av forum.

Johanna: jag kanske ringer, så kan vi dränka våra sorger.
/O

solsystemet snurrar vidare

Är vi gothare?! Är vi självömkande, tjatiga och egocentriska djur? NEJ! Tacka vet jag heliocentrism. Följande pollett trillade ner häromdagen: Om man kl ett på natten tittar en bit upp från horisonten rakt söderut så tittar man rakt ut från solsystemet. Just nu befinner sig förresten Jupiter ungefär i den riktningen, framför Vågens stjärnbild, men poängen är förstås den väldiga existentiella kuslighet som natten plötsligt vältrar över en. Det är som gamla liraren Pascal brukade säga när han såg på natthimlen: "Le silence éternel de ces espaces infinis m'effraire!" (Dessa oändliga rymders eviga tystnad förfärar mig!)
Trodde jag skulle en fin alkistripp igår när vi smög runt vid hornstull, men fann mig liggandes i rännstenen vid en vattenpöl. Men i denna vår generations ökenvandring och i vattenpölen så såg jag plötsligt ett brinnande gasmoln uppenbara sig. Det var Vega i Lyran om jag inte minns fel, 25.3 ljusår bort, och plötsligt så var förstås alla mina fåfänga ambitioner och strävanden om intet. Det är som den gamla liraren Spinoza brukade säga när han drog en handvända: man bör betrakta livet "Sub specie aeternitatis", ur evighetens synvinkel.
Trodde jag skulle på en fin nostalgitripp tillbaka till mellanstadiet när jag smög in på cosmonova i tisdags, men istället bet jag av alla mina naglar och kom ut tårögd och tacksam. Tacksam över att jag faktiskt råkar befinna mig på den enda lilla plats i hela universum som jag vill vara på. Solen är mitt hem, hurra!

/L

Ny självutlämnande och dito ömkande post! från mig till dig!

sorgen klär mig ofantligt bra! blek, snygg mun etc. brottas med frågor av typen vad är fel med mig, är jag inte värd att älskas osv osv såsom miljontals andra innan mig. VAD HJÄLPER VÄL DET.. skulle fan ge min högra hand för .. ok kanske inte. läste notis i dn idag om en brud i norrland (?) som fick fötterna och ena handen och den andra armen amputerade efter någon särdeles trivial sjukdom. jag nöjer mig med att erkänna (erkänna!) att jag minst varannan timme tårfyllt tänker: ”jag vill inte leva längre! hjälp mig ur det här!” victor säger att han 1. fortf älskar mig 2. förmodligen inte vill vara tillsammans med mig. han behöver tänka. TÄNKA! jag behöver spy. hans mamma fortsätter den roliga leken ”psychobitch from hell” och påstår inför sin egen son att jag inte gillar honom, utan endast vill ha honom för den inträdesbiljett till linköping han är. man skulle ju förstå henne om ’linköping’ ersattes med ’vita huset’ eller ’nobelpriset’ eller ’bordell full av venezuelanska sextonåringar’ eller möjligen ’gratis årsförbrukning av kokain’ men LINKÖPING?! jag medger att det är sveriges femte största stad och som sådan försedd med en förträfflig domkyrka och en lika förträfflig glassbar. trots dessa uppenbara pull-faktorer tycks mig ändå ekvationen fullständigt löjeväckande. gå och knulla dig britt andersson!

jag saknar victor (JA! LÅT MIG KRÄLA I STOFTET YTTERLIGARE NÅGRA STYCKEN!) ögon näsa mun fräknar kuk lockigt hår etc. lider av en irriterande värk i något jag inte kan benämna som annat än ’hulkmuskeln’, lokaliserad runt höftbenet. pröva hjälplöst snyftande i alldeles för många timmar så kommer ni förstå varom jag talar! jag lever på hoppet (ett telefonsamtal i stilen ”jag har älskat dig hela tiden. hur kunde jag nånsin tvivla?!”) men som någon en gång sa: (yeats? malin baryard? e e cummings?) HOPPET FINNS MEN INTE FÖR OSS. fan i helvete sluta ge mig så dubbla signaler victor andersson med den trubbiga näsan och den rörande fäblessen för lofi och smultronyoghurt!!!!!!!!!!!!!!!!!

nu visarom iaf realitysåpor på tv 3.

/J

tillitsspiralen snurrar vidare

Sumpa potentiella förhållanden på att jag inte får till det i sängen, jag menar knulla, det kan jag göra. Och sen i nån sorts bergis karmainducerad ironi gå runt med en smärtsam erektion en hel jävla dag. Hoppas att den tidningsläsande mappien på andra sidan kupén ser fanskapet när jag ställer mig upp för att plocka ner biljetten.

Det var meningen att jag skulle skriva en knasig vild sak om valborg i Uppsala, men det blev snabbt pinsamt uppenbart för mig att det inte skulle hända. Det kan ju inte vara kul jämt. Är det neurokemi eller en utvecklingsfas, kan jag skriva en uppsats på det här? Just ja, det var ju för att jag inte skriver mina uppsatser som jag mår som en inkontinent hund. Hm, men alla studenter sitter - de sitter huller om buller, om sig och kring sig, jag menar enligt noggrant ordnade sociala mönster - i en park på rätt sida ån. Min finöl och jag hamnar mitt i den enda del av Karins bekantskapskrets som är ett gäng flator. De diskuterar "scoutgreppet" som de hört rykten om. "Googla på det!" ropar nån precis sådär knasig typ som passerar igenom våra liv. (Obs: googla /inte/ på det. these stunts were performed by dedicated dykes.) Studenter: Alla (andra) känner alla (andra), men vi känner ju den vändan, våndan, dessutom så fryser jag hela tiden och somnar senare på nån lirares studentrumssäng medan Karin minglar som en 10'000-dollarseskortflicka på kola.

Till slut så vaknar jag till och hävdar att jag är för trött, vilket väl inte är en direkt lögn i varje fall. Det finns tursamt nog ett Red House Painters-album på min mp3-spelare, med det klyschiga namnet Songs for a blue guitar, och det lyssnar jag tre gånger i rad på under min huva medan jag går till stationen, åker tåg och sen på tunnelbanan. Tittar trånande och ömkligt ut på allting som har midja eller nåt uttjatat popattribut. Ångest är så himla ute, särskilt dåligt motiverad sådan.

Förra veckan förresten när jag gick runt i lägenheten och suckade på det här viset och slog i luckor så undrar PA hur läget är och jag försöker skämta bort intimiteten i frågan och säger något i stil med att varje dag är en dag närmare döden, äsch och hu. Men PA tittar med uppriktigt allvar upp från sin bok och säger: "Tänk så här: Tänk att varje dag är en dag närmare nästa gång du knullar." Han har naturligtvis rätt på ett vrickat sätt.

Precis en sån helg... Vad är det man känner när man ensam linkar hem i pastellgryningen efter lördagen, med lövsprickning, katter och fågelkvitter? Det är ens försummade, borttappade, bortslösade, sorgliga ungdom. Alltså melankoli, eller jag menar hopplöshet, jag menar skuld.

/L

fried on the altar of good taste.

magic?

/ P.A.

Veckans växt!

Ni trodde kanske att jag hade glömt. Men icke!
Här presenterar jag åter igen veckans växt.
Och den växt som v.14 får denna stora ära är Carex nardina, staggstarr!
Carex, eller starrar, är för er oinvigda ett ohyggligt stort släkte av s.k. halvgräs (ser lite ut som gräs men har trekantig stjälk och annorlunda blommor och frukter m.m.). I Sverige finns över hundra arter vilket gör det till det största växtsläktet över huvud taget här. Vissa och då menar jag i synnerhet jobbiga floristikelever tycker att Carex är det värsta som finns. Sådana elever brukar dock försvinna spårlöst under exkursioner.
Carex nardina växer på grusiga och ohyggligt blåsiga platser på lite ställen i fjällen.
Bilden har jag tagit själv i Padjelanta förra sommaren.

/S

if you fuck with me, i fuck with you.

unarmed enemies har remixat en av min brorsas bands låtar!
sjukt bra:

tunes united - celestial (molested_by_unarmed_enemies)

/ P.A.