Utflykt till Örebro

Av ingen anledning alls åker familjen helt plötsligt tillbaks till rötterna. Det är glass och sömnigt och så varmt att jag tror jag är stenad. Motorväg och stenstaden Örebros bakgator. Jag har förresten hört talas om en student, en studentska som heter Anna. Denna Anna har skrivit en b-uppsats om min morfars fars företag: Örebro Rederi AB. Tjocka herrar med punsch i mustaschen och en vana att daska lätt på Frimurarhotellets servitris. (Dunka gul och blå?) Dästa på Örebro II's akterdäck i kvalmiga högsommarjuni. Stiliga jugendvillor i den här faktiskt rätt fina lilla staden. Min mormor och jag irrar runt en halvtimme med bilen i ett villaområde för att hitta hennes barndomshem. Hon vill egentligen bara putsa på bortglömda gravstenar (samvetet ska ju ha sitt), mamma och jag vill kolla adresser och gamla plugg. Mamma är nöjd för bilen har AC. Ska ringa upp den där Anna och fråga om hon har några foton på de där gubbarna och deras båtar. Närkeslätten dallrar utanför bilfönstret.

cirkelbevis

Det var det här med fiktion, igen. Snackade med några studenter terminen under min som höll på och skrev ett paper om socialpsykologi för barn. Examinationen var att de skulle analysera en film de väljer och relatera den till teorin i litteraturen, förslagsvis för att se hur bra den stämmer. Alltså: utifrån en idé (exempelvis Vygotski) om hur barn beter sig socialt skapar ett gäng filmproducenter en film. Ett gäng psykologstudenter tittar på filmen och jämför den med idéer om hur barn beter sig socialt (exempelvis Vygotski), et voila, teorin passar perfekt. Studenterna tar detta som empiriskt stöd för att Vygotskis teori stämmer.

Ännu bättre funkar det här för psykodynamisk teori, som har fått ett stort genomslag kulturellt. Exempelvis Kafka lämpar sig väl för psykoanalytiska tolkningar. Kafkas böcker tycks vara en observation som ger gott stöd åt Freuds teorier om exempelvis kastrationsångest. Problemet är förstås att inte bara uttolkare av Kafka har läst Freud, utan även Kafka själv.

Det kan väl hända att filmen eller boken är en bra avbildning av verkligheten, bara man håller ordning på att det är andrahandsinformation (Som att övrig kurslitteratur inte skulle vara det!).

hej och hå och en flaska med multivitamin-dryck.

en kort historielektion under ämnet "föredömligt":

"Ca.1768 kommer upptäcksresande James Cook på vad skörbjuggen beror på. Brysselkål var C-vitamin rikt och höll sig bättre än något annat ätbart med vitamin C, problemet var att ingen i besättningen ville äta det. Cook kom på en lösning även för det, de dukade upp ett långbord på däck där besättningens högsta män satt och åt av brysselkålen och låtsades att det var gott. Efter det ville alla männen äta av brysselkålen och ingen skörbjugg utbröt."

/ P.A.

Kungsholmen, 1934

Kisen på hojen är min farfar. Vilka skumma ärenden pinnar han med den här soliga dan i eken? Han har glömt både vepa och kepa, eller är han bara för ung? Bada vid Rålis med pjucken och blaskerna uppe i spenaten, panga dorer uppe i stasshagen, nojsa doser uppe på söder - det här kommer bli den snajdigaste sommaren nånsin.

/L

fackligt

Detta är det töntigaste inlägget den här bloggen nånsin kommer att ha sett. Jag tänker nu citera en viss Björn Skoruppas insändare i Psykologtidningen (#6, 2007):
"Är det då bekymmersamt att en del psykologer lever i tron att alla terapimetoder är lika verksamma? Ja, faktiskt. I vår dagliga yrkesgärning möter vi människor med svåra lidanden, och det är av största vikt att de får en behandling, som utifrån väl genomförd forskning rekommenderas vid deras speciella besvär.
Man kan dra paralleller med en cancerpatient som hos läkaren får veta att strålning, cellgift och kirurgi vid jämförande studier uppvisar lika goda resultat. Läkarens slutsats är att behandlingsmetoden saknar betydelse. Hon rekommenderar därför healing".
Inte nog med att denna vad-som-helst-inställning är bekymmersam som sådan, den är dessutom mycket vanlig. Psykologsvängen är en sån där trång liten bransch där alla hela tiden försöker hålla med varandra och alla oenigheter slätas över, som om det var olika musiksmak som man diskuterade i de vetenskapliga artiklarna. Inte undra på att ingen tar oss på allvar.

/Lars

modularitet

Man tänker sig gärna att vetenskapen strävar efter sanningen. Eller ännu bättre: att vetenskapsmän gör det. Men även en intelligent kvinna som Annica Dahlström förlorar allt rimligt vetenskapligt tänkande när hon ska tolka neurologiska forskningsresultat utifrån att hon gärna vill ha ett samhälle med tydliga könsskillnader i. Så där funkar det förstås alltid, man bestämmer sig för nåt och sen försöker man få allt man ser och läser att passa in i den idén.

Under våren har jag haft en liten crush på evolutionär- psykologi. Nej, sann kärlek är det förresten. EP är mer av ett perspektiv än en teori, men tenderar förstås att förknippas med vissa teorier mer än andra. En sådan teori är modularitets- teorin. Modularitetsteorin säger att människans hjärna består av ett antal mer eller mindre distinkta komponenter. Dessa kompontenter fyller olika funktioner och fungerar oberoende av varandra. Ofta tänker man sig också att de är anatomiskt någorlunda lokaliserade. Ett vanligt exempel är Wernickes area i vänster frontallob, ansvarig för språkproduktion. Mindre och ännu mer belagda moduler är de i nackens synkortex. Modulerna fungerar automatiskt, ofta omedvetet och sägs ofta vara medfödda. Syn är ett bra exempel, inte bara på grund av att modulerna som sagt är ganska noga belagda, utan också för att de fungerar precis så som modularitetsteorins grundare Jerry Fodor tänkte sig. De små modulerna är hierarkiskt ordnade, först identifieras i synstimuli ut linjer och färger, som efterföljande moduler sätter ihop till objekt som sedan kan identifieras och jämföras med minnen. De är också klart automatiska: att se är faktiskt att tänka/tolka, och så länge man få synintryck kan man inte medvetet välja att inte tolka eller identifiera det vi ser.

Ur ett evolutionärt perspektiv tycks modularitetsteorin som en skänk från ovan. Varje behov som våra förfäder kan ha haft eller varje funktion som deras tänkande borde ha haft kan enkelt hypotetiseras ha en separat modul. En modul för språk (Wernickes ovan), en modul för att förstå andras tänkande, en modul för ansiktsigenkänning, en modul för visualisering, en modul för partnerval, en modul för lokalsinne osv. Distinkta deficit för alla dessa funktioner påstås också finnas. Teoretiker som är anhängare av modularitetsteorin är exempelvis den uttjatade Pinker, men också Baron-Cohen, Tooby, Cosmides och good old Chomsky. Det lockande med modularitetsteorin är alltså denna perfekta match mellan en viss adaptation och en tillhörande modul. Dessutom är det ju alltid lockande med teorier som är lättförståeliga. Alternativet till modularitetsteorin, som mer är som vanlig inlärningsteori, är ju att förklara tänkande med miljöpåverkan och oöverskådliga och mystiska teorier om neurologiska nätverk med skumma feedback-loopar.

Döm alltså min besvikelse när jag alltmer inser att modularitetsteorin inte alls anses självklar i forskarvärlden. I själva verket är Chomsky på väg ut inom lingvistiken och inom psykologin hänger man kvar vid den traditionella tabula rasa-hypotesen. Minna drar med mig till en föreläsning om evolutionära förklaringar till människans språk med kändisen Michael Tomasello. Denne vältalige amerikan fnyser åt Pinker och staplar i två timmar argument för att varje barn på nytt abstraherar fram grammatiska regler ur vuxnas språk, och inte alls har en medfödd proto-grammatik. Bara en enda av mina föreläsare på Psykologiska har ens hört talas om modularitet. Han säger: distinkta och distinkta njae, och tycker det är en förenkling.

Så, det var roligt så länge det varade. Säga vad man vill om Freud: han hade i varje fall en samlande teori för det här förvirrade ämnet.

/L

weird party.

en bild säger som bekant ofta mer än tusen ord:




/ P.A.

Det naturalistiska misstaget

Rasmus och Lars ska skriva en artikel till den illa sedda humanisttidningen Känguru. För er som inte kan vänta på att Känguru kommer ut eller inte litar på att skittexten nånsin blir skriven, så avslöjas här vad som kommer stå i den ändå:

Ponera att det visar sig att biologisterna har rätt i att det faktiskt finns medfödda könsskillnader i, exempelvis, hur bra man är på att städa. Varken Lars eller Rasmus tror det, men ponera alltså. Betyder detta att män (för det är väl männen som är sämre då förstås) inte behöver städa längre? Om det visar sig att kvinnor är bättre på att amma än män, följer därav att män inte ska vara hemma med sina barn? Om det visar sig att Rasmus är smartare än någon annan Lars känner, innebär det att han ska skriva hela artikeln själv? NEJ! Det är inte så det funkar. Vad som är naturligt har ingenting att göra med vad som är bra eller önskvärt.

Risken är ju tyvärr rätt stor att Annica Dahlström och de däringa biologisterna (däribland Lars, men inte Rasmus?) har rätt i någon sån medfödd skillnad, och det vore synd att ge upp vår hägrande föräldraledighet för en sån irrellevant sak.

Student-07

Har en diskussion på villan om huruvida akademin kan eller ens vill göra människor lyckligare. Den tokiga gamla britten tror det inte, jag påstår mig i varje fall tro det. Som vanligt blir jag jävligt förbannad när nån inte tycker samma som jag. De gamla vanliga argumenten fram och tillbaka, evidensbaserad terapi eller inte, mätbara beteendeförändringar eller nåt mer djuplodande och kvalitativt? Min sida tycks vara den nya, övermodiga och optimistiska.

Kolla här två gubbars tankar: Sociologen Bourdieu's idé om att det bästa sättet för nykomlingar inom ett ämne (tex) att skaffa sig kapital (dvs inflytande) inom det fältet (socialt sammanhang, här akademin eller psykiatrin) är att omdefiniera vad som utgör kapital. Om de lyckas omformulera vad som ska räknas som "bra" till nåt som gamlingarna inte är har så är det de nya som blir inflytelserika. Är det det som jag håller på med? PDT blir KBT! En maktkamp?

Och samtidigt också Hjalmar Söderberg i Martin Birks ungdom: "Hur var det möjligt att han // kunde tänka annorlunda om de högsta och viktigaste tingen än de gamla och erfarna, och att han kunde ha rätt och de orätt? Detta tycktes honom vara ett nästan lika svindlande vanvett som själva den tro han nyss hade förkastat." Att bli ateist eller att vilja kvantifiera mänskliga upplevelser. Men ibland har ju gubbarna fel, och de övermodiga unga rätt: Söderberg dog i varje fall som ateist, och Bourdieu formulerade om reglerna för den franska sociologin och sopade mattan med de gamla strukturalisterna.

Och yup, det här är i min hjärna.

/Amy

manliga fantasier

Framtidsvision: jag ligger med typiska kvinnliga yrkesgrupper, typ lågstadielärare och sjuksyrror, en cabbad bil, sommar och en psykologexamen. Magiska yrkesförmågor (DoD-91), alltså att ens examen ger en vissa distinkta egenskaper som ingen annan har, tex göra WAIS. Alltså jag glider runt i den här cabbade bilen i typ mörkaste värmland eller jämtland och in i byn, stort dammoln framför den gamla konsumbutiken, tar av solbrillerna och plockar ut testväskan ur bakluckan, WISCar ungarna med min examen och pullar deras rågblonda lärarinna med vänsterhanden. Äter lunch i prästgården och sover pårökt i gamla lador med breda glipor mellan väggplankorna för morgonsolen.

/Lars

Alv på riktigt

Joanna Newsom:
söndag den 22 april 2007 Chinateatern, Stockholm

Support:
Alasdair Roberts - www.alasdairroberts.com

Biljettpris:
260kr + serviceavgift

Tider:
Insläpp 19:00
Support 20:00
Joanna Newsom 21:00

Nån som vill hänga på?
/O

Talgoxen

I natt drömde jag om en talgoxe som satt på min axel och lät mig beskåda den i minsta detalj (varpå den naturligtvis sket på mig - gott omen, säger mor!), och i dag tänkte jag, till talgoxens ära, bära gult och svart med stolthet.

I dag var jag på föreläsning i humanetologi, och kände att även den lilla föreläsningen förtjänade att uppmärksammas på sitt lilla vis. Så jag rotade fram en av mina favoritartiklar publicerade i Aftonbladet, för att den artikeln så mycket påminner om dagens föreläsning. Ba kolla!

/N

Federalism

Förra veckan en morgon så skrev ledaren i DN om EU's födelsedag. Detaljer och partikulariteter, sånt som man inte behöver bry sig om, vi hör ju alla till de stora tänkare som målar med de stora penslarna, ser de stora vågorna, skiljer flugor från tendenser och så vidare, inte sant? Nå, ledaren var illustrerad med den vackraste bild jag någonsin sett. EU-flaggan över Akropolis.

Fatta: vi och Akropolis under samma flagga. I ett slag förstod jag varför människor faktiskt kan förmås att frivilligt gå ut i krig. Det framstår ju rätt banalt när människor är beredda att dö för nåt så godtyckligt och vadsomhelstigt som ett land, knepet är förstås verkliga ideal. Om unionen nånsin behöver mobilisera är det detta ideal som man bör spela på: det antika kulturarvet. Vi har (tyvärr ännu inte) akvedukter på sedlarna! Vi har Rom på vår sida, vi har till och med snart Istanbul på vår sida! Du kan vara den nye Agamemnon! Barroso är vår Ephialtes, Prodi vår Perikles! Det är vi mot barbarerna! Må de vara perser (som de var vid exempelvis det stolta slaget vid Thermopyle) eller kulturbefriade amerikaner (som nåt slags modernt osnutna germaner). Det är vi som är civilisationen! Och apropå civilisationen, är det någon som minns det gamla DOS-spelet Sid Meier's Civilization? Spelade man detta spel väl så blev ens kultur så underbart och demokratiskt utvecklad att folket arrangerade parader till landets ledares ära. (Ärliga och spontana parader, så vitt mitt barnasinnes politik- och engelskakunskaper kunde fatta. Inte illa.) Låten som datorn då vildsint pep ut var Beethovens An die Freude. Vilket låt valdes 1972 till unionens "national"-sång? An die Freude. I rest my case.

Ack! Om man ändå fick gå samma ärofyllda död som en gång de fagra och bistra spartanerna, med västerlandets samlade kultur i ryggen och de myllrande kravlande krälande barbariska horderna under stöveln (jag menar sandalen).

I somras, jag i Spinozas trädgård med en bok, och helt ensam i väldiga europa (med alla identitiska kebabhak) som äntligen blev en smula mitt också.

/L

Neurologi

"Professor Otto Lidenbrock var en lång, mager person med järnfysik och en ungdomlig blondhet, som till det yttre minskade hans 50 år med ett tiotal." Detta är den första illustrationen i den första bok jag nånsin läste: Jules Vernes "Till Jordens medelpunkt". Den hade en dramatisk bild med en flotte i en grotta på framsidan. Om det inte hade varit för den skulle jag aldrig lärt mig läsa.

Med anledning av att jag har fixat så jag ska kunna smyga in på en skallobduktion på KI i april så köper jag neurologitrivia för att plugga på lite: Olivers Sacks "The Man who Mistook His Wife for a Hat", en samling anekdoter från neuropsykologins twilight zone. Alla inblandade är stora humanister och fantastiska individer. Sacks naturligtvis den största humanisten av dem alla, ständigt uppskattande och positiv. Hur horribla skador och maligna tumörer som långsamt äter sig igenom hans patienters cerebrum och dess funktioner så finner Sacks dem ständigt eloquent, humorous, intelligent, charming, cheerful, warm: "What a fine old chap, I thought. Ninety-three - and he doesn't look a day past seventy. Alert, bright as a button. Good for a hundred. And strong as a coal-heaver, even if he does have Parkinson's disease."
Sacks och patienterna är alltid lika fascinerade och nyfikna på skadornas konsekvenser för tänkandet och hur de ska behandlas. Oftast är det patienterna själva som sätter ord på dysfunktionen (ett ord som Sacks förstås inte tycker om) och hittar på geniala behandlingsmetoder som alltid fungerar.

Hela grejen påminner alltså om de där fina gamla sci-fiböckerna från 1800-talet: där alla karlar är gentlemän som oförskräckt ser döden i vitögat och alltid har en lustig kommentar till den lovande unga huvudpersonen. Alla kvinnor är moderliga men jungfruliga, jordnära men esoteriska. Romantik med ett ord: Verne, Poe eller Lovecraft. Alla människor är stora andar med dramatiska liv som de lever med värdighet, med undantag för några ljusskygga infödingar eller krigsälskande kapitalister. Några såna skurkar finns inte i Sacks, där samtliga är älskvärda och alltid vill väl - istället finns tumörer, blödningar och spännande ställen att få dem på.

På 90-talet förstörde jag min morfars gamla världsatlas med att plotta in alla Verneböckernas resor med färgglada bläckpennor - nu tänker jag köpa en neuroatlas istället.
/L

untz untz untz, tempo up tempo up! (från en dejt till en annan)

Har äntligen tid att kontemplera! Är nyss hemkommen från en några dagar lång vistelse hos mor min som faktiskt går runt och kånkar på något speciellt som kommer bli något väldigt speciellt om sisådär 5 månader eller så. (känns som att morsan sköter det där så pass bra att jag egentligen inte har något att bidra med...) Bredvid min laptop har jag ett signerat (!) exemplar av det aktuella årets första nummer av la aspiradora, Alva Ohlsson Gotbys indiezine. OK, jag har aldrig haft nån fallenhet slash intresse för att förstå indievärlden eller det indiefolket gör, men det fanns ändå typ en eller två rätt gulliga artiklar i den. Hur som haver, det intressanta är inte själva trycksaken, utan snarare det som däri ligger: Ett kvitto från konditori kafferepet! Vänd på det, och möts av av texten "VAR INTE FÖR SNÄLL! ingen barmhärtighet", skrivet i bläck. Ett budskap från J. Frid. Via mej, till dej.

Ta detta till dig! Våga avfärda den där jävla dejten som hängt dig i hasorna sedan min designer vet när, den där jävla människan som fortsätter skriva ett desperat SMS efter ett annat, som totalt saknar självinsikt och självdistans. Våga bryta! Tillåt dig att andas fritt, utan cp-dejters naglar i bronkerna!
Våga ha inget annat utöver dig själv i åtanke.

Parce que vous le valez bien!
(Franska för "Inga fler psychodejter!")

/N

Exaptations

Minns du de där gamla brittiska barnböckerna av Richard Scarry där små grisar och katter och fan vet sprang runt i samhället och hade små allvarliga miner och viktiga yrken? Jag tror de var ett uttryck för den här sköna, men latent fascistiska, inställningen att alla individer är som små celler i en stor organism, att alla är funktionella. Att alla yrken är funktionella, att allting är funktionellt. Samma inställning kan man förstås ha till verkliga organismer: att allting med dem är funktionellt. Men hur är det med närsynthet, skvallerdrift och hakor? Allt är inte funktionellt. Vid första anblick kan vän av ordning och fananamma få för sig att det här är sorgligt eller i varje fall lite irriterande. Men det är det inte, det är underbart.

Att man kan onanera, att vi kan se stjärnor, att vi kan adoptera, homosexualitet, att vi tycker kattungar är söta, jag vet inte men kanske till och med musik. De hade nog inget överlevnadsvärde för våra förfäder, men de är satan så funktionella för individen idag. Men också på den där barnbokssamhällsnivån: t.ex. att alla människor i den här stan åker tunnelbana och att tunnelbanor händelsevis effektivast byggs så att man finner sig själv sittandes mittemot en massa okända människor och läser två timmar om dan. Att vi bygger städer för att typ arbeta effektivare men plötsligt har vackra promenadgator och undersidor på broar som ingen ska titta på men som ändå är vackra som små dystopigryningar. Att andras goda middagsmat luktar ut i trapphuset.

rätt anpassade felsimuleringar

har under den senaste veckan/månaden/livet stött på en attityd hos alla (främst av det motsatta könet) människor jag stött på, en attityd jag inte alls kan omfamna och integrera i min livsfilosofi, en attityd som fyller mig med vrede, ånger och hat. essensen är "onani är lika bra som sex i grupp". jag har inte grunnat på det tillräckligt länge för att förstå dess ursprung och omfattning, men det verkar, som sagt, mest som att det är män som har för sig denna oerhört befängda idé. lägg ner! masturbera, det är något man gör om man MÅSTE, om man sitter i koncentrationsläger eller avgett ett kyskhetslöfte (varför i helv. skulle man det, f.ö.?). masturbation är inte jämställt med sex i grupp. tycker alla jävla sepen där ute ska ta och rycka upp sig och sluta läsa på runkbloggen, skaffa ett jävla ligg och för en gångs skull ligga istället.

fuck you, ffs!

hälsn
N

"Make love to the camera"

Karriärbyte! I sällskap med PA och min nya iögonfallande kamera spatserar jag in på Berns. Berns, bara en sån sak! Och PA har rätt, ett väl tilltaget objektiv är en chick magnet som ingen annan. Ska bara fixa en separat blixt och en lite mer pushig attityd så har jag mitt på det torra, eller tvärtom!

/Klintan

RHYTHM OF THE NIGHT 28/12.

nattensrytm.blogspot.com

www.myspace.com/nattensrytm


/ P.A.

5: Psykologi?

Ytterligare en psykologisk förklaring kan förresten ges, om än snarlik Pinkers. De båda litteraturvetarna Lisa Zunshine (!) och Joseph Carroll är, oberoende av varandra, inne på en lite mer smickrande motivering till just litteraturens existens än att det bara skulle vara urskillningslöst skvallersamlande. De skriver ju om litteratur, men jag kan tänka mig att de även skulle kunna mena vilken sorts narrativ som helst. De ser i vilket fall berättelserna som exemplifierade psykologiska teorier, antingen som information om dem eller som träning på att använda desamma. Carroll skriver:
"Literature itself has until recently been the only great repository of information about human nature. Empirical psychology is scarcely a hundred years old, and much of the psychological theory in this century has foundered amidst the sensational and distorted speculations of Freud and the barren reductions of behaviorism. Throughout the greater part of our history, our best psychologists have been playwrights, poets and novelists."
Zunshine har samma idé, men är mer intresserad av hur litteratur, och särskilt deckare, används för att träna upp läsarens theory of mind, ungefär inlevelseförmåga eller snarare att hålla ordning på vem som känner och tänker vad: "A says that B thinks that C wants D to consider E's idea that F believes that X."
Men jag glider från mitt pretentiösa ämne! Det här tycks ju inte handla om ett behov utan om en funktion på ett mer medvetet plan. Ibland på ett mycket medvetet plan: I diskussioner om psykologiska teorier, även på akademisk nivå, accepteras deras förklaringsvärde för fiktiva karaktärer bisarrt nog ofta som ett relevant argument för att teorin även stämmer på verkliga personer!

4: Socialkonstruktivism?

...är ett ord som jag inte riktigt förstår vad det betyder. Extremt tolkad så tycks den betyda att vi konstruerar vår förståelse av världen sinsemellan, oberoende av en faktiskt värld. Är det den gamla vanliga realism/idealism-dualismen nu igen? Men mer rimligt tolkat så har socialkonstruktivismen naturligtvis viktiga poänger: definitioner och gränser för olika genus, moral, gott och äckligt, hot damn och holy crap. En tanke som jag inte förmår göra rättvisa är sålunda att narrativ är ett av de sätt som den här konstruktionen, eller (med ett typiskt humanistord:) förhandlandet, bedrivs. I så fall har alla narrativ en sensmoral för mottagaren (såhär går det om du gör såhär). Kanske kan man säga att de exemplifierar ett värdesystem (mening) som läsaren förväntas kopiera (förkasta om det är satir) ...eller om någon berättar om något knasigt som någon annan har gjort, eller om hur knasig någon är, så definierar man ett avvikande, ett särfall, för att påpeka för lyssnaren hur denne, normala, borde vara. Eller kanske narrativ förhandlar om kategoriserandet av världen?

Det här förhandlandet om världen är en tråkig förklaring, och den har åtminstone en uppenbar brist. Den förklarar nämligen bara vad berättandet fyller för samhällelig funktion, men inte vad individen får ut av det. Men i linje med den nu ganska uttjatade evolutionära argumentationen skulle man ju kunna tänka sig att det är en medfödd tendens, som syftar just till att stärka gruppsammanhållning och homogenitet. Hu, men det är för luddigt (nej: nebulöst).

3: Schackböcker?

Det tjatiga psykologiserandet fortsätter! Från Freud över till ett mer modernt och amerikanskt svar, och förstås sålunda inte lika roligt. Den allmänt föraktade och alltför populärvetenskaplige Steven Pinker ger i sitt magnum opus (med den tillbörligt ambitiösa titeln How The Mind Works) en evolutionsteoretisk förklaring till behovet av berättelser och skvaller: ”Life is like chess, and plots are like those books of famous chess games that serious players study so they will be prepared if they ever find themselves in similar straits.” Och detta informations-samlande sker alltså omedvetet och är, enkelt uttryckt, ett medfött beteende som Pinker menar har visat sig vara en fördel under mänsklighetens utveckling. Under den där savannfasen när vi levde i mindre grupper var all social information relevant, och vi har helt enkelt ingen vidare förmåga att sålla och ignorera irrelevant skvaller: det är som om jag någonstans tror att jag på allvar kan få till det med Natalie Portman när jag får reda på att vi pluggar samma sak, fast hon är en fräsch judinna på andra sidan atlanten som dessutom är filmstjärna.

Men om Pinker har rätt, varför visas det inte bara brasilianska eftermiddagssåpor på TVn? Och borde inte evolutionen ha tvingat oss till att åtminstone uppskatta realismen i skvallret eller berättelsen vi hör? Är skvallret lögn är det ju faktiskt inget värt alls i vår schackstrategi.

"I Killed Him Like A Dog...And He Still Laughed"

väldigt tråkiga inlägg här på sistone, vad är det här på väg att bli, filosofiska rummet? ett caféprogram från norrköping? cp-tråkiga-fitt-bloggen?

tänkte iallafall lätta upp stämningen lite med en ordvits som jag just hittade på:

-"varför ställer du ut dina tavlor i ett fängelse?"
-"jamen det är ju ett hus med galler i"

(vitsen är nog en aningens (obs! marginellt!) roligare om man läser den högt).

/ P.A.

2: Driftsläckage?

Ett psykologiskt och biologiskt grundat svar är att litteratur (och, får man förmoda, skvaller) tillfredsställer bortträngda det-drifter. Aggression, dödsdrift och allsköns sexuella begär som varje sund människas överjag inte godkänner tvingas ner i individens omedvetna där de ligger och puttrar. För att minska på trycket och spara psykisk energi kan jaget tillfredsställa dessa primitiva driftsimpulser lite sådär i smyg, på sidovägar. En sådan sidoväg är produktion och konsumtion av berättelser. Istället för att exempelvis knacka ner min pappa och dra över min mamma så köper jag sålunda en teaterbiljett och tittar på när nån grek gör det istället. Freud lånade begreppet katarsis för att beskriva den rening som sker när de uppbyggda trycket från de förträngda drifterna minskar.
Katarsishypotesen är en av de få delarna av psykodynamisk teoribildning som låter sig falsifieras empiriskt, vilket också gjordes redan 1961 av socialpsykologen Bandura. Den psykodynamiska teorin förutsäger alltså att en persons behov av att ge utlopp för exempelvis aggression borde minska efter att ha fått se andra utföra aggressiva handlingar. Bandura lät en grupp barn sitta och leka vid ett bord samtidigt som en vuxen i andra änden av rummet ljudligt misshandlade en docka. Några minuter senare så tilläts barnen leka fritt i samma rum. En annan grupp barn hade suttit vid samma bord, men den vuxne i andra änden av rummet pysslade lugnt med de övriga leksakerna. De flesta barnen i den första gruppen, trots att de precis innan fått en redig dos aggressionskatarsis, gjorde spontant precis samma som den vuxne tidigare hade gjort, medan barnen i den andra gruppen höll sig lugna och lekte med de andra leksakerna.
Denna experimentalpsykologiska klassiker har senare också följts upp av korrelationella studier som visar att desto mer personer ser på våldsamma filmer, desto mer aggression uppvisar de också. Utlopp av bortträngda drifter förklarar dessutom inte variationen och den ständiga förnyelsen av vårt berättande. Men Freuds ursprungliga förklaring är kanske ändå bra, om än bara som exempel på hur ett svar borde se ut.

1: Skvallerdriften

Mat förhåller sig till hunger på samma sätt som böcker förhåller sig till - vadå?
Läslusta förstås, men läslusta är - viljan att läsa böcker. Upplevelsen hunger däremot har en djupare empirisk definition, en driftsmässig grund. Hunger är ett uttryck för ett biologiskt behov. Så vad är behovet bakom läslustan?
Det skulle kunna sägas, och har också sagts av bland annat Elinor Ochs och Lisa Capps, att formaliserade narrativ som skönlitteratur, dramer och filmer i själva verket är en sekundär form av vardagliga anekdoter. Lite lösryckt skvaller om en gemensam bekants förehavanden förra helgen är med denna syn en mer ursprunglig berättelse än exempelvis Illiaden. En skönlitterär texts narrativa signifikans är bara en sorts uppstyrd anekdot. Att skönlitteraturen är fiktion medans anekdoter och skvaller utger sig för att vara sanna tycks inte göra nån skillnad.
Givet detta har alltså frågan flyttats ett steg: Mat förhåller sig till hunger på samma sätt som anekdoter förhåller sig till - vadå?

/L

Kära bloggen

I början på september går man oroligt runt och väntar på den. Sneglar mot jackan i garderoben och mot de mörkgröna lövverken. Denna rastlösa väntan på det ofrånkomliga går dock över och snart är en slags sommarlunk tillbaka i vardagen. Men så väcks man då bryskt i oktober och inser att hösten faktiskt är här nu trots allt.
Må så vara att temperaturen fortfarande är något åt sommarhållet men trädens kronor har trots allt börjat ändra färg och det är väl ändå höstens signum i denna kultur. Abskissionen har satt i gång för fullt och vart man än går regnar löven över ens blöta skor, precis som alla oktobrar. Men borde inte detta påverkas av den varma temperaturen? Nätterna är trots allt fortfarande så varma som tio grader och om solen hade skinit även denna dag hade det säkert varit uppåt tjugo där den kommit åt. Nej trädens lövfällning har nog utveklats evolutionärt p.g.a. av de låga vintertemperaturerna men det är inte kylan som sätter igång själva mekanismen, det är ljuset. Titta bara på de stackars popplarna nere vid vattnet vid slussen som man ser så bra från tunnelbanan. Ännu i december, när den där Stenbeckgranen sticker upp från bortåt Skeppsbron, är de gröna som vore det augusti. En följd av all nattbelysning naturligtvis och precis som vi människor ofta upplever sömnproblem i stora upplysta städer får träden vinterdvaleproblem. Nu överlever popplarna ändå. Förmodligen som en följd av de gynnsamma klimatförhållanden som kombinationen rinnande vatten och asfaltsdjungel ger.
Men varför ljus? Hade det inte varit lättare att bara följa temperaturen? Ja säg det. Min tanke är i varje fall att om träden fällt löven så fort det varit, låt oss säga under fem grader, i en vecka så hade de riskerat att fälla dem allt för tidigt. Med all klimatvariation vi har haft sedan efter istiden (Tänk Fimbulvintern! Tänk Karl X Gustav och Stora Bält!) så skulle våra träd helt enkelt haft för många helt misslyckade år. Det smarta med ljuset är att det är beroende av dygnsvariationen som ju är densamma från år till år! Eller förändras ytterst långsamt i varje fall... Träden känner av när dagarna börjar bli kortare och vet när det bör vara dags.
En ganska läcker grej har de gjort uppe i Uppsala och visar att knoppbristningen fungerar på samma sätt. Nån klurig växtfysiolog/trädgårdsmästare har planterat ett antal björkar efter varandra. Den första björken slår ut sina löv redan i slutet av april och den sista i raden först en månad senare. Alla de övriga följer efter i tur och ordning givetvis. Den björken som slår ut löven först är uppdragen från frö från Skåne och den sista från Lappland.
Snyggare växtfysiologiskt experiment får man leta efter! Dygnsrytmen är för övrigt en mycket viktig reglerande faktor i växtvärlden. En del växter har t.ex. anpassat sin fotosyntes efter säsongsvariationerna som ju är större närmare polerna medan andra är mer anpassade för ekvatorns starkare ljus och jämlånga dagar året runt. Sådana växter (t.ex. majs och sojabönor) är därför ganska svårodlade i våra trakter och kommer så att förbli hur varmt växthuseffekten än gör klimatet.
Nej träden bryr sig alltså inte alls om den märkliga hösten men de mer kortlivade växterna är en helt annan historia. Speciellt de ettåriga frodas på ett sätt jag aldrig tidigare sett i oktober och detta tycker jag ger hela landskapet ett ovanligt intryck just nu. Se er omkring! Gräsmattorna är så frodiga och gröna att man kunde tro att vi var på Irland! Eller Skottland. Kommer alltid att tänka på Skottland när jag är ute och går just nu. Och då menar jag inte smutsiga industriella Glasgow (där jag aldrig varit) utan borgerligt mysiga Edinburgh och framförallt landskapet söder om. Dimmiga morgnar och den bjärta kontrasten mellan vintrig gråhet och smaragdgröna kullar med gyllengula blommande ärttörnebuskar. Det var en övergiven liten badort full av gamla vita trähus. Och så sjungande gärdsmygar i snåren och ödsligt ropande storspovar över hedarna. Jag såg inte mycket havsfågel. Några havssulor ute i dimman och en död sillgrissla på stranden. I det overkligt gröna gräset, jag bara måste nämna igen, syntes blekt gula jordvivor (primroses!), nästan som ett gardinmönster. Och lustigt nog vill min I-pod vill bara spela Belle and Sebastian just nu men jag tror faktiskt att Winter in the Hamptons skulle passa ännu bättre.

Förövrigt har jag sedan igår glasögon. Mycket skrämmande. Min gamla pastellkritevärld har ersatts av ett overkligt skarpt och detaljrikt inferno. Världen är för plottrig!
Andra förändringar är att jag nu är vegetarian och bor i Haninge. Kom på inflyttningsfest den 11:e november! Mer info om det nån annan gång.

/S

abstraktioner

Man lägger upp tre grejor på bordet: säg en blå leksaksbil, en boll och penna, och så ger man barnet en leksaksbrandbil och säger "Lägg lika". Det autistiska barnet tar kanske hundra försök på sig att förstå, acceptera, att jag då menar att brandbilen och den blå bilen är samma. Men var är de samma? De är inte samma, lika, i sig själva, det är ju bara i våra huvuden som likheten sitter, knappast i plasten. Nå, på nåt vis är de väl samma i plasten, för jag och autistungen är nämligen därefter överrens när vi gör samma procedur med en ambulans och en polisbil. Inte helt godtyckligt. Men var är den här lika-abstraktionen ifrån? Solar i ärtåkern och får en vision av att världen bara ses i kategorier, i abstraktioner, färdiga bitar när de når ens medvetande. Tittar man på ett träd, då ser man inte löven, knappt ens det individuella trädet, bara symbolen träd.
Har du nånsin läst Äcklet? Det är som i den, i parkscenen, utan allt det där oförståeliga dravlet om existens och förändring. (Alla som tänker efter noga tycks ju vara överrens om att det på sin höjd är märkligt att nånting alls existerar, men att det skulle vara "obscent"? Okej absurt.)
Men när allting ses som abstraktioner (det där molnet är bara små små vattendroppar, på samma ställe, eller vad jag ser är bara studsade fotoner osv) är plötsligt abstraktionerna otroliga! Tänk att vi kan säga: jag är samma person som jag var när jag var sex år gammal. De här strecken och prickarna (mönster av bläck), är en historia av Gun-Britt Sundström (som är en distinkt individ). Just det här mönstret hos de här kväve- och syremolekylerna bildar Frankrikes nationalsång. Det är nån sorts jävla humanisttanke: I nästan alla bemärkelser finns världen i mitt huvud! Men inte helt godtyckligt ändå... och det finns naturligtvis ett fint ord för det här?
Det här är som alla insikter banalt, banalt och outtalbart. Och vi vet ju vad vi gör med sånt som är outtalbart. inte såhär i alla fall.

KKK (och dess soundtracks)

Kirikou: som sammanfattas bäst i sångens loopsång "Kirikou, liten palt - men han klarar a-a-a-allt!" Mycket naket, mycket bling-bling, mycket precis som man tänkte sig att afrika skulle vara. Men är häxan Karaba en representant för kolonialismen, för prostitution eller för en dominant moder?



Kikujiro no natsu: I vilken en föräldralös japansk unge (spelas av vad som synes vara en apatisk 50-åring) har en tråkig ledighet och hans sommarlovsbok riskerar att bli pinsamt tom. Tursamt nog träffar han på en knasig farbror med förkärlek för roadtrips, horor och övervåld. Mycket gulligt och stärkande!



Kirby's adventure!: I vilken någonting om drömmar och kidnappade typ barn eller djur försvinner och Kirby måste hoppa runt och svälja fiender och vifta med paraplyer i dödens vitöga eller nåt sånt. Mycket svår slutboss och antagligen, om möjligt, ännu bättre pårökt!



Vad ska man säga? Det är etno, det är pastell, det är för förståndshandikappade barn, men man - kan - inte - sluta - nynna!

september

Vi åt middagen ute på gården och Karin sa: "vad är det för stjärna?".
Men det var jupiter, en vandringsstjärna. Vår definition av stjärna i något sorts vardagsspråk är nåt emellan den astronomer använder, enligt vilka förstås även vår sol är en stjärna, och den mera intuitiva, som väl använder ordet om allting litet och lysande på himlen. Stjärnfall, till och med. Men vi kan alltså uppenbarligen säga: "oj vilken vacker stjärna, nähä, det var en planet."