Mora-Leksand 13:34

Läser Jonathan Littells De Välvilliga på tåget ner. Utanför är idel midsommar och hela tåget är som en 50-talsfilm med lumparkisar och nån salongsberusad pappa som försöker sälja rökt fisk till några hockeytjejer. Det är mycket vackert och jag tänker på PA's visdomsord om att se sin samtid som om man hade åkt tillbaks i tiden och ser det liksom nostalgiskt direkt (detta är verkligen en helt annan historia, jag gick genom vagnarna och såg blygt över boken på alla flickorna i sommarklänningar. Jag var kär).

Boken handlar om förintelsen och tysklands invasion av Sovjet. Men istället för att fokusera på frontförflyttningar och koncentrationsläger så utspelar sig boken så att säga bakom allt detta. Huvudpersonen, Maximilien Aue, är SS-officer och spatserar omkring på kontor och sköter olika sorters administration kring invasionen och lägren. Boken handlar om sekreterare som sköter semesterblanketter och mellanchefer som knorrar över dåliga budgetar. De tar in offerter på krematorier. Det är förstås storartat. Littells poäng är att skulden knappt är individuell, det är så att säga hela systemet som är skyldigt. Alla är lika delaktiga, från tågklarerare och receptionister till bödlar och officerare.

Men jag är ofokuserad och tänker mer än läser. Vad kommer vara min största moraliska synd när jag dör? Att jag äter kött, föreslog Wille när jag kom till jobbet idag. Allt framstår som trivialt. En gång när jag gjorde praktik på Astrid Lindgren var jag med om en sorglig historia. Jag var på epilepsiteamet och var med och utredde kognitiva svårigheter. En flicka hade abscenser, hon försvann en sekund medan henne ögon rullade bakåt som jackpotsnurror. Min handledare hummade. En annan flicka, tjej mer hon var säkert 15, var inne på EEG-inspelning. Hon fick grand mal-anfall sa de. Jag var nyfiken, så jag gick ner för att se ett anfall. De förklarade för mig att hon inte fått några, så hon skulle sömndepriveras några dagar. Det här var på tisdagen. På fredagen ringde de igen: om jag kom ner fick jag se på när hon hyperventilerade, detta ökar risken för anfall. Jag gick ner. Den stackars tjejen (vad kan hon ha hetat?) stod bredvid sin säng. Hon rodnade och rodnade. Jag försökte se professionell ut. Jag rodnade jag med. Hon hyperventilerade två minuter, men hon fick inget anfall. Alla såg besvikna ut. Hon rodnade. Jag var där på måndagen också, inget anfall. Jag såg besviken ut, och skämdes. Det var hemskt. Stackars tjej, alla tittade och jesus vet vad som skulle hänt om hon faktiskt fick nåt anfall, man kan skita på sig och sprattla och hela baletten. Inte undra på att hon rodnade. Och att vi bara stod där. Det var hemskt. Det där borde jag inte gjort.

Skräcktabell!

Häromveckan frågade Hanna mig om jag trodde att man kunde tappa hår av chocker / rädsla. Typ som i filmer när nån är instängd med ett spöke och tappar allt håret över en natt (vill förresten minnas att detta till och med fanns med på D&D - skräcktabellen, nördreferens.) Nonchalant, fräck och full som jag var så skrattade jag rått och sa att det var det löjligaste jag hört. Men, rätt ska vara rätt:

De vanligaste skälen till att tappa hår tycks vara olika sorters medicinering, tex kemoterapi eller med benzodiazepiner (tex clonazepam) eller neuroleptika (tex Olanzapine) eller att man rycker av det sig själv (Trichotillomani). Men York, Nicholson, Minors & Duncan (1998) visar med enkel och rätt snygg studie på ytterligare en orsak:

Författarna letade reda på 25 kvinnor med markant och plötslig hårförlust, och 25 kvinnor för en kontrollgrupp. Dessa fick fylla i självskattningsskalan Social Readjustment Rating Scale, och delas in utefter om de fick mer eller mindre än 300 poäng på denna skala (där drog man gränsen för stressad). Ett enkelt chi-2-test kunde sen användas för att undersöka fördelningen av stress i de olika grupperna. I hårförlustgruppen hade 22 mer än 300 poäng, och bara 10 i kontrollgruppen (p < 0,01). Detta är alltså stress orsakat av sånt som typ "mycket på jobbet" och "min man är en idiot". Trauma och trauma, det här blir väl lite av en analogislutsats förstås.

Så var det med den saken. York et al inleder förresten med att hävda att "hair loss associated with major trauma is well documented". Om det nu är så jävla väldokumenterat kan man ju tycka att de kan ge en ref också, men men. Nästa steg är alltså att kolla upp detta med hår som faktiskt VITNAR!

York J, Nicholson T, Minors P, Duncan DF. Stressful life events and loss of hair among adult women, a case-control study. Psychol Rep. 1998 Jun;82(3 Pt 1):1044-6.

Autismessens

Det finns flera skäl att vara behaviorist, och flera grejer i behavioristpaketet (eller kanske snarare, beteendeterapi-paketet) som man kan gilla eller inte gilla. Jag är inte helt övertygad om hela den här operant betingning-grejen (detta är en historia för sig), men vad jag däremot gillar är att det är beteenden som är studieobjektet.

Christopher Gillberg - Sveriges mest namnkunnige autismforskare - menar att "tillståndet" autism orsakas av att man "saknar förståelse för meningen med ömsesidighet". Vad betyder ens detta?

Vi vet alla vilka beteenden som personer med autism har: stereotypier och tex ekotal, och kanske framförallt inte har: omodulerat tal, för lite ansiktsmimik, bristande ögonkontakt och smal intresserepertoar. Eller såhär: det är på grund av dessa beteenden som vi säger att de har autism (dessa är, mfl, de diagnostiska kriterierna). Till att börja med är det inte på nåt sätt uppenbart hur dessa beteenden skulle förklaras med Gillbergs minsta-gemensamma-nämnare (det är i själva verket till och med svårt att tänka sig), det är dessutom konstigt att tänka sig att den stora variation inom dagens autismdiagnos skulle kunna förklaras med en enda orsak. Varje beteende kan ju ha olika förklaringar, både neurologiskt och uttryckt som nån slags inlärningsmekanism eller motivationsfrånvaro.

Det vore mer informativt att säga att tex autismbeteenden kan orsakas av att man inte finner ögonkontakt förstärkande eller att man är för upptagen av förstärkande stereotypier för att lära sig vanliga kommunikativa beteenden. Med en så uppenbart heterogen diagnosgrupp, varför ska det finnas en enda förklaring?

Men kanske framförallt, Gillbergs pårökta och icke-operationaliserbara förklaring är precis sånt som man hemfaller till om man går bortom beteenden som psykologins data: totalt omöjligt att forska på, och helt omöjligt att göra något vettigt kliniskt av.

To be continued...

Gladstim

Ett av diagnoskriterierna för autism är repetitiva beteenden, vilket märkligt nog inbegriper allting från att sitta och flärpa med händerna till att samla på märklintåg. Sådana repetitiva beteenden som just handviftningar eller -mannerismer, gunga fram och tillbaka eller exempelvis upprepa ett klickljud med tungan brukar kallas för "self-stimulatory behavior" (javisst, onani räknas förstås in här). Lite missvisande kallas de ibland för självförstärkande beteenden, vilket förstås döljer det faktum att det alls inte är beteendendet i sig själv som är förstärkaren, utan ett stimulus som beteendendet ger upphov till. Att gunga fram och tillbaka ger exempelvis både ett proprioceptiskt och ett vestibulärt stimulus, som personer med de här stereotypierna uppenbarligen finner eftersträvansvärda (Lovaas, Newsome & Hickman, 1987).

Det är ju rätt förståeligt att personer med inlärningssvårigheter skulle uppvisa mer och annorlunda stereotypier än andra, det är helt enkelt en kompensation för en sensorisk deprivation. Vi andra kan prata, fundera på vad vi ska äta till frukost och vissla små melodier för oss själva när vi har tråkigt, vilket alltså fyller samma funktion som autistungarnas mer weirda stereotypier. Kanske har också dessa stimuli en annan valens för vissa individer. Men nu ska jag komma till poängen: stereotypier uppträder inte alls bara när individer är uttråkade. Stimm förekommer också när individer blir extra glada eller frustrerade, vilket inte är lika lätt att förklara operant.

Willemsen-Swinkles et al (1998) gjorde en rätt snygg studie för att kolla på vilken funktion som gladstimm och frustrationstimm kan fylla. De tog 82 ungar, satte på dem pulsmätare och filmade dem under en 40-minuters leksession. De första intressanta de redovisar är att gladstimm och frustrationsstimm ser olika ut (se fig 1). Gladstimm är oftare handflärp, medan frustrationsstimm oftare är sådant som att picka på objekt eller stryka på ytor med handen.

Det andra fyndet är förstås hjärtrytmen, som registrerades för 18 av barnen. Som synes i figur 2 så ser pulsen annorlunda ut kring starten av ett gladstimm och starten av ett frustrationsstimm. Gladstimm föregås av att pulsen går upp hastigt, medan frustrationsstimm följs av att pulsen går ner. Detta menar författarna bäst förstås genom en homeostas-förklaring (hu, ett sådant ord!). Med detta menar de att frustrationsstimmen har funktionen att distrahera och lugna individen när någonting obehagligt händer. Gladstimmets roll däremot "serve as a kind of outlet for excitement". Satans flum säger jag, men å andra sidan har jag inte heller någon bättre förklaring.

Lovaas, I., Newsome, C., & Hickman, C. (1987). Self-stimulatory behavior and perceptual reinforcement. Journal of Applied Behavior Analysis, 20, 45-68.
Willemsen-Swinkles, S. H. N., Buitelaar, J. K., Dekker, M., & van Engeland, H. (1998). Subtyping stereotypic behavior in Children: The association between stereotypic behavior, mood and heart rate. Journal of Autism and Developmental Disorders, 28, 547-557.

Ett youtubeexempel på gladstimm

Serotonin #4: Mannen utan.

En liten försenad fortsättning på den tidigare serien om serotonininlägg. Recap: serotoninhypotesen (depression beror på för lite serotonin i hjärnan) är förfelad och förenklad. Även om det uppenbarligen finns något slags roll för serotonin i åtminstone vissa fall av depression så är stödet för serotonin- hypotesen mycket överskattat. Mina tre tidigare argument har varit:

1. SSRI funkar inte så bra som många tror, egentligen bara för de djupt deprimerade.
2. PET-studier ger inget stöd för att receptorer för serotonin skulle vara varken fler eller färre.
3. De tidiga fynden att variation i serotonintransportörgenen skulle förklara variation i ångestbenägenhet har inte lyckats replikeras, även om orginalstudien fortsätter att refereras.

Nu till dagens ämne: en skoj fallbeskrivning från senaste numret av tidskriften Sleep. Leu-Semenescu et al (2010) har nosat reda på en grabb på 27 år som är född med en mutation på 2p14-p12, den så kallade SPR-genen. Long story short: den här killen kan inte syntetisera serotonin eller dopamin särskilt effektivt, och får alltså extremt låga nivåer av dessa transmittorsubstanser.

Det här får en massa effekter på hans beteende, framförallt en kraftigt störd dygnsrytm och perioder av hetsätning. Han scorar också halvrisigt i ett gäng kognitiva test (typ 1 sd under). Men, och här kommer förstås poängen: "in particular, there was no mood disorder."

Inte precis vad serotoninhypotesen skulle predicera, om jag får vara så fräck. Förresten behöver man inte oroa sig för patienten: artikeln beskriver också att de skriver ut tryptofan till honom, och vips så sover han som en liten bebis hela nätterna. Slutet gott.

Leu-Semenescu et al, Sleep and Rhytm Consequences of a Genetically Induced Loss of Serotonin. Sleep, vol 33, n 3, 2010.

Lätta nördpoäng

En liten genial internetuppfinning: Pubcrawler!

Detta är en site där man kan skriva in några olika sökningar på databasen Pubmed, och sedan skickar pubcrawler ett mail tex varje vecka med alla nya träffar på dessa sökningar. Jag får ett mail varje söndag med allt nytt på bl.a. "autism + behavioral therapy" och "penis enlargement + randomized controlled study", perfekt för att på måndagslunchen kunna droppa nån snygg "såg ni förresten den där nya studien på osv osv". Ja ni förstår ju själva.

Det här är förresten ett bra exempel på hur något som säkert framstår som intelligens (typ, ha läst vetenskapliga artiklar brukar ju impa på folk) i själva verket går att reducera till väldigt konkreta beteenden. Eller ok, nördighet går att reducera till beteenden.

Autism och D-vitamin

This just in! Rolig studie! Det är ju sen gammalt att somaliska föräldrar i sverige oftare än andra får barn med autism. Prevalensen i Stockholm brukar anges till 0,2 % för autism, men för barn med somaliska föräldrar är prevalensen tre gånger högre. Weird, varför? För att testa en möjlig förklaring har Fernell et al (2010) gjort en liten studie, rolig men med vissa brister:

En bra grej med mörk hud är att man inte får hudcancer. En dålig grej är att det blir svårare att göra D-vitamin. Det där sista märks inte värst mycket, man får rätt lätt det solljus som krävs ändå, givet att man exponerar lite hud så det finns nåt att jobba med. Fernells hypotes är att det är just detta som de somaliska mammorna inte gör: deras D-vitaminbrist blir så grav att de stackars ungarna får skador under graviditeten.

Enkelt kollat alltså. En grupp somaliska mammor med barn med autism, en grupp somaliska mammor med barn utan autism, och två likadana grupper med svenska mammor, och sen är det bara att kolla D-vitaminhalter i blodet (20 pers i varje grupp). Såhär blev det (nmol/L):

Somalisk autistmom: 18,7 (sd 6,6)
Somalisk normalmom: 19,2 (sd 6,6)
Svensk autistmom: 68,2 (sd 20,8)
Svensk normalmom: 70,9 (sd 19,7)

Man behöver ju inte precis spss för att se att skillnaderna mellan svensk/somalisk är signifikant, men inte mellan autism/normal. Fernell et al insisterar på att detta ändå är i den förväntade riktningen (och alltså stödjer D-vitaminförklaringen), men detta är onekligen att sträcka det en aning för långt. Det är ett typexempel på där nollhypotesen ska vara kvar! Det är dessvärre ett problem att mätningarna görs när barnet är typ 4-7 år, så det är ju ett tag efter den faktiska graviditeten.

Det måste vara någonting annat än D-vitaminen som förklarar prevalensökningen. Halva grejen är bergis nåt så löjligt som att de testar de somaliska barnen med svenska WISC, och att barnens låga verbala förmåga (läs: svenska) tolkas som språkbrist och ökar benägenheten att sätta en autismdiagnos. Men det är säkert en reell ökning också, och vad det kan bero på är ju väldigt spännande! Kanske nåt med migrationsverkets omänsklighet á la apatiska barn? De tuggar kanske kat?

Fernell E, Barnevik-Olsson M, Bågenholm G, Gillberg, C. Serum levels of 25-hydroxyvitamin D in mothers of Swedish and of Somali origin who have children with and without autism. Acta Paediatrica 2010 mar, 100, 5.

Obs. Barnet på bilden may or may not have autism.

Hurricane Gilbert

Alla karaktärer på en enda plats: ett göra-slut-par som raggar på andra men går hem tillsammans, Tyra som inte dricker och byter stol efter sin grabb, en trio sextitalstjejer och deras jazz, värden går runt med sitt jazz mellan tänderna och med sin trumpet, två arkitekter pratar allvarligt i köket, några hånglar på golvet i det utspillda rödvinet och en gängets hjälte som dansar sönder glasen och lutar sig mot dörrposterna och som alla talar om. Mark och PA stövlar in och inleder insinuanta samtal, nånting om hattifnattar. Detta är prototypen, en sån fest som våra barn kommer tänka sig att våra fester var.

Inget av det här räknas inte, det är en sån period som bara är pausen mellan två riktiga viktiga faser. Jag knallar västerbron istället och har ett sånt moment med stjärnor och stan och filmisk spleen. En sån västerbro som våra barn kommer tänka sig att västerbron var?

Håkan Hellström - Hurricane Gilbert

Egenskaper och beteenden

Det är bättre att beskriva personer (läs: patienter) i termer av beteenden än i egenskaper. Detta av två anledningar: det är mer användbart och det är mindre värderande.

Av uppenbara skäl är det mer användbart att beskriva någons problem som underskott eller överskott av beteenden (se om fonemtest nedan). Att säga att Holger är omusikalisk ger inga antydningar om hur Holger ska kunna bli bättre på att spela gitarr. Om man däremot säger att Holger bara kan fyra ackord och dessutom inte hör skillnad på tretakt och fyrtakt, så ger detta omedelbart två vägar in i en intervention: vi bör lära Holger fler ackord och specifikt träna honom att diskriminera mellan tretakt och fyrtakt.


Inte helt oberoende av detta är det också snällare att beskriva problem som beteenden. Om någon säger till mig att jag är darrhänt, en egenskap, så skulle jag ta detta som en förolämpning. Om man istället säger att jag skriver otydligt, ett beteende, så har jag lättare att svälja detta. Såklart skriver jag otydligt, jag skiter ju i hur jag skriver och skulle lätt kunna lära mig att skriva snyggt. Eller för att ta en till musikliknelse: jag känner inget obehag inför att erkänna att jag inte kan tango, men det vore trist att behöva erkänna att jag inte har någon taktkänsla eller är klumpig.

Jag tänker att det här är väldigt viktigt när man jobbar med barn i skola (hyperaktiv eller korkad som egenskaper tex), med vuxna patienter (depression som egenskap) eller med sina medmänniskor i allmänhet (idiot som egenskap). Det är inte så mycket ett vetenskapligt argument som ett pragmatiskt. Det finns också betydligt fler skäl att föredra konkreta beteenden framför egenskaper eller traits, antalet osäkra vetenskapliga antaganden man skriver under på tex, mer om detta senare.

PTP-dejt

eller: On certain similarities between en jobbintervju och fika med en flicka.

Skickar ett mail: "Hej, minns du mig! Vi sågs förra veckan på den där festen/ föreläsningen. Du verkar vara en rolig tjej/ PTP-tjänst! Jag är en soft kille/ nyexad. Vi borde ses!" (om det inte är på annons förstås). Och så: Man klär upp sig, men inte för mycket. Sen går jag dit och vi sitter tvunget uppsluppet och skrattar åt varandras skämt. Vad man gör annars, vad man vill göra av sin framtid, vad man tycker om plugget, vad man gillar för lunch, man undviker det verkliga samtalsämnet: är du sådan att vi skulle gilla varandra, att ses varenda dag och göra allting? Kanske inte för alltid (man måste ju utvecklas också), men för en lång tid framöver?

Och så ljuger jag förstås lite om mig själv. Varför tog det slut med din förra, jae näe du vet hur det är vi passade väl inte riktigt ihop, men vi är bra kompisar! Hon ljuger väl antagligen också. Det kanske inte är sådär lätt att ordna vilken semestervecka man får, och javisst hon älskar också psychinfo.

Men det finns ju en skillnad, man kan fan inte hoppas på att få ligga, även om jobbintervjun går kalasbra. Nej, det vanliga är att man går hem och väntar på att de ska ringa (eller borde jag ringa förresten). Jag träffar mormor: "Skulle inte du på dejt/intervju den här veckan? Hur gick det då?" Hon är en bra mormor, det finns inget oroat i rösten, hon bryr sig inte om barnbarnsbarn, och hon är så övertygad om att jag är en redig grabb så jag kommer förstås ordna ett ok jobb.

Jorå mormor, det gick helt ok. Vi ska ses en gång till och snacka villkor.

Fonemtest

Logopeder använder sig av någonting som de (slarvigt förmodar jag) kallar för fonemtest. Ett fonemtest går ut på att försökspersonen får uttala ett antal ord, som tillsammans innehåller svenskans viktigaste fonem i olika kombinationer. Resultatet ges som en lista på vilka fonem personen kan, och vilka hon inte kan (svåra kan vara tex kombinationen "spr" eller "ng"-ljud).

Man skulle naturligtvis kunna summera antalet fonem som en person kan, skapa en normgrupp och börja uttala sig om att Rutger har en "fonemkvot" på 74 medans Vilma har en på 124, och sedan säga saker som "Rutger pratar så dåligt för han har låg fonemkvot". Detta är nämligen vad man gör med IQ.

Säkerligen skulle man kunna hitta en fonem-g-faktor, dvs är man bra på "sch"-ljud ökar sannolikheten för att man också kan säga "sk". Detta kan ju bero på att infödda svenskar är bättre på alla svenska fonem, och/eller på att hjärnskador försämrar alla fonem och/eller på att barn som hör dåligt får försenat talspråk. Allt sådant skulle tillsammans bidra till att de olika beteendena (fonemen) skulle komma i klump.

Det finns två poänger med att ta upp fonemtest:

1. fonemtestet är beundransvärt i sin kliniska koppling: om patienten inte kan vissa fonem så är det dessa som ska tränas (inte nåt slags generell fonemförmåga).

2. man ser fonem som flera separata beteenden, som alla kräver olika motoriska och perceptuella färdigheter. Orsakerna till ett lågt eller högt totalpoäng kan vara flera: Kanske finns det en genvariant som gör det extra svårt att böja tungan så man gör bra s-ljud, kanske är det svårare att få in distinktionen mellan "p" och "B" om man hör dåligt. Frågan om en eventuell fonem-g-faktor blir lättare att reda ut om alla sådana andra faktorer är klara.

Alla fonem tycks ha en gemensam funktion: att kunna prata vettigt. Vi förstår vad nån menar som säger att Rutger har dåligt uttal. Men om vi ska göra vetenskap av detta behöver vi nyansera analysen, vare sig det gäller artikulation eller intelligens.

Var det här en bra liknelse?

Intelligenskvot

På samma sätt som psykologer brukar slentriandissa psykiatrisk diagnostik (men samtidigt häva ur sig diagnoser till höger och vänster) brukar de vara inkonsekvent kritiska mot IQ. De gillar inte siffror, men psykologförbundet pushar för psykologisk testning som vår speciella nisch. Om detta Lars Ahlin-blaj kan man ju tycka vad man vill, till saken:

Oftast föreställer man sig väl IQ som en slags egenskap eller påstående om någons hjärna. Typ, 'Jocke är så bra på matte för han har högt IQ'. Eller; 'har man så där lågt IQ blir det svårt att lära sig läsa'. IQ ses alltså både som någonting som påverkar hur man tänker, samt en stabil egenskap (ungefär som skostorlek eller lungvolym). Hur kan man förstå detta på ett vettigt, nyanserat sätt?

Det verkar ju skumt att tänka sig att det finns ett sant svar på någons IQ, analogt med skostorlek och lungvolym (man tänker sig nämligen att IQ är något som man approximerar med IQ-test). I själva verket är det ju så att dessa test på olika vis definierar vad IQ är. Skillnaden mot skostorlek är att det inte finns ett facit vi kan plocka fram och säga hur bra vi approximerade. Det finns liksom inget neurologiskt distinkt som "egentligen" är IQ. Detta är ju skumt så det förslår. Men IQ-begreppet är ju ändå användbart: vi kan faktiskt predicera framtida skolprestationer, inkomst och IQ-testresultat med IQ. Så nåt mäter vi ju.

Till nyansen då: Jag vill föreställa mig ett IQ-resultat som ett slags checklista på kognitiva tekniker (tankebeteenden om man så vill) en person har. För att få höga IQ-poäng så måste du veta hur man adderar och dividerar i huvet, du måste kunna några minnesstrategier (typ visualisering), du måste kunna använda ett stort antal ord (ordförråd alltså) och förstås såna triviala saker som att sitta still på en stol i fyra timmar och inte distraheras för mycket. En person med lågt IQ har inte dessa beteenden i sin beteenderepertoar, helt enkelt.

Har man dessa beteenden lär man ju använda dem även annars, typ när man pluggar och jobbar. Därför funkar IQ prediktivt. För att bli bättre på ett IQ-test kan man ju förresten träna sig i dessa specifika beteenden, dvs blir du bättre på minnesstrategier får du högre IQ. Du har inte lurat testet, du har faktiskt fått högre IQ (för testresultatet definierar ju IQ). Det här gör vi med framgång med autistungarna, kan jag ju nämna.

IQ är alltså inte totalt bludder, men det verkar ju vettigare att helt öppet lista olika beteenden och kolla typ vad som predicerar var. Man skulle ju också vilja veta hur man ska se på G-faktorn med det här behavioristiska synsättet, typ generell förmåga att bli operant betingad eller vadå? Det verkar ju faktiskt som att sannolikheten att ha fler beteenden ökar för varje beteende man faktiskt har i sin repertoar (typ ju äldre man blir, ju mer utbildning man får, men mer?).

Nå, precis som med diagnoser så ska man inte inbilla sig att psykologiska begrepp är statiska egenskaper, man ska se dem som de beteenden de faktiskt definieras som.

Se exempelvis: Borsboom, Mellenbergh & van Heerden: The theoretical status of latent variables. Psychological review. 01/05/2003; 110(2):203-19
samt för IQ-påverkan vid beteendeterapi för barn med autism:
Eldevik, Hastings; Hughes, Jahr & Eikeseth: Meta-analysis of Early Intensive Behavioral Intervention for children with autism. Journal of clinical child and adolescent psychology, 2009;38(3):439-50

Stimma

En av fönsterrutorna på bussen hade fått nåt slags läcka i överkant. Vatten måste i alla fall ha sipprat in på något vis, för mellan glasen flöt nu en decimeter vatten. Bara ytan syns som ett perfekt horisontellt streck mellan bågarna. Att det var vatten och inte en spricka i glaset som jag tittade på förstod jag inte förrän bussen startade från hållplatsen vid västerbroplan. När bussen accelererade, och nu kommer the goodies, trycks vattenmassan i en slags våg bakåt i rutan. Vid nästa station bromsar bussen, och vågen trycks åt andra hållet - framåt i bussen. Över St. Eriksbron är vattenytan horisontell igen. Ryckiga bromsningar ger små vågbrytningar i fönstret.

Jag kan inte sluta stirra på det här. När jag måste gå av vid odenplan önskar jag att jag fick följa den här bussen och vågfönstret fan hela vägen till radiohuset och se vad som händer i alla backar, svängar, bromsningar. Det verkligt maxade är när jag inser att de små svarta prickarna som jag först bara trodde var smutspartiklar i själva verket är bokstäver som lossnat på nåt vis, kanske nåt slags artikel-id för rutorna, och nu flyter runt i vattnet. Vilken vrickad poesi åker den här bussen runt i stan och skriver just nu?

Det finns såna här grejer som dekoration, eller det fanns på 90-talet i alla fall som Johannes Brennings pappa hade med nåt slags blå gelévatten som gungade fram och tillbaka. När autistungarna hakar upp sig på en sån här grej säger vi att de stimmar. En skola för barn med autism i Tyresö har bisarrt nog döpts till "Stimmet" (det är lite som att döpa en cancerklinik till "Tumören").

Vars tog bussen vägen? Kommer jag nånsin träffa den igen? Finns det föreningar för såna som mig? Jag vet det inte, ta reda på det du.

Långa flickor

En försök till en lite myth buster. Klassiskt festsamtalsämne är långa tjejer som är ihop med korta killar, eller snarare killar som är kortare än tjejen. Alla är överens om att detta är väldigt ovanligt, och att det är ett uttryck för sexuella preferenser. Men grejen är ju att tjejer i medel är kortare än killar. Enligt SCB så är kvinnor (18-84 år) 165,5 cm i medel, och män 179,5. Om kvinnor och män skulle bli ihop utan hänsyn till varandras längd skulle tjejen-är-längre-förhållanden ändå vara väldigt ovanliga. Nu ger SCB ingen standardavvikelse på sin hemsida (jag mailade dem, de tog 10 papp för att svara på den frågan), men en amerikansk studie, Gillis & Avis, 1980, hade bättre data och kunde räkna ut att detta skulle hända i 3,4 % av alla förhållanden om det bara var slumpmässigt. Alltså, att dra slutsatsen att tjejen-är-längre-förhållanden är ovanligt på grund av preferenser är omotiverat om man inte tar hänsyn till att det också är "naturligt" ovanligt (base rate typ).

Nu visade det sig i och för sig i Gillis & Avis-studien att det kanske är motiverat ändå: de gick igenom en massa par och det visade sig att tjejen var längre i bara 1,3 promille av dessa ! Nästan skumt ovanligt. Så, inte riktigt en myth buster. (Själv gillar jag förresten långa tjejer, min track-record ligger betydligt över 1,3 promille...)

Gillis, J. S. & Avis, W: The Male-Taller Norm in Mate Selection. Personality and Social Psychology Bulletin 1980; 6; 396
Statistiska centralbyrån: Vikt och längd i befolkningen. HÄR

Brusljud och hittepå

När folk frågar en vad man gör ska man alltid ljuga. Om du är porrskådis, kommunpolitiker eller barnpsykolog - avslöja det fan aldrig. Sen i måndags är jag ju nämligen skyldig till den sistnämnda metoden att skrapa ihop mitt levebröd. Hursomhaver, intro till blogginlägg osv osv, jag glappade och en dagisfröken började fråga ut mig om låtsaskompisar. Är de farliga eller inte? Och psychinfo är my middlenamn:

Det man kan tänka sig att oroa sig för är förstås om låtsaskompisar är nåt slags tidigt symtom på schizofreni. Tokig som barn, tokig som vuxen helt enkelt. Det finns förvisso folk som hävdar att låtsaskompisar tvärtom är en bra grej som övar barn i att tänka sig in i andras situationer och liknande, men det ena utesluter ju egentligen inte det andra. Det kan det vara som det vill med.

Fernyhough et al (2007) frågade föräldrar till 32 barn, och 15 av dessa päron tjallade på sina egna barn och avslöjade att ungen hade en liten mollgan i huvudet (oj, 15 av 32?!). Sedan det kluriga. När man vill locka fram hörselhallisar hos vuxna schizofrenipatienter är ett gammalt beprövat knep att spela upp brus eller liknande för dem, (det funkar förresten på rätt många). I denna studie gjorde man samma sak med ungarna, och kollade på om mollgan-barnen (alltså de med låtsaskompisar, inte själva låtsaskompisen) i större utsträckning kunde höra prat i nonsensljudet än vad de mer verklighetsnära ungarna gjorde. Och javisst, mollganbarnen beter sig lite mer som schizofrena! Mollganbarnen kunde 60 % höra prat i nonsensljud, medan bara 20 % i den andra gruppen hörde nåt.

Det är ju en lustig analogi, men det verkar ju inte precis vara grund för nån schizofrenioro. Om förekomsten av låtsaskompisar verkligen är nästan 50 % är det ju en rätt kass prediktor för schizofreni, en sjukdom med en prevalens på bara en halv procent!

Fernyhough, Bland, Meins & Coltheart: Imaginary companions and young children's responses to ambigious auditory stimuli. Journal of child psychology and psychiatry 48:11, 2007, pp 1094-1101

Pojken i glaskulan

På ett tips så ser jag min första Beckfilm sen nån gång på 90-talet. Ska hålla mig från att raljera, utan bara gå direkt till en synopsis:

En redig radhusmamma blir mystiskt mördad. Först tror Beck et al att det är henne autistiske son som slagit ihjäl henne i ett random ilskeutbrott, och intervjuar den frånvarande pappan och hänger runt på sonens behandlingshem. Oj jag glömde säga, sonen är förstås en savant och är asgrym på att teckna. Hit och dit, mamman visar sig ha horat ihop pengar till ungens behandling osv osv. Förresten är en del av behandlingen att ungen inte får teckna (men vad nu, det var ju det han var så bra på) och så när Beck väl sätter en penna i handen på honom så ritar han en massa kukar. Och ja, då är det ju uppenbart att det är psykologen som hela tiden har utnyttjat honom sexuellt. Snipp snapp.

Allvarligt tycker jag det är roligt med autism på film, och den här ungen spelade bra efter vad jag kan förstå. Och så var det skoj att det sjukt dyra och uppenbart psykodynamiska behandlingshemmet var skurkarna i slutändan, tji fick de för sitt snack om att locka ut barn ur kupor.

haiku

Den där molntussen
driver sakta vidare
man måste sett det

type 1 - kerouac tries

Rye field has a house in the middle, as an island, I swim out of the melancholy Wednesdays afternoons with soil and dry straw under his shirt. Thousand generations serious farmers under me. Identical and fine boring days. We eat lunch and look distracted what we should eat to Mellis. We eat Mellis and talk about what we should eat for dinner. We eat dinner and arguing about what to write on the document list. Much work we do as well, which means three hours routine behavioral therapy with Rickard in the cool stone house. Otherwise we are just all three: Karin, Richard and me. We hang at the pool or at the parking lot away at the glass booth where you can watch the cars start. Nothing happens again, everything happens countless.

We drive around aimlessly for a weekend when Thomas comes down from the city. I lie mostly in the back seat and read, or look out the rear window on everything that we go by. Mostly churches and families on a cycling holiday, but actually the little blue house that my indecent mom used to say that I am sworn in. And then a bit later, but only a few kilometers away on a porch so Marie and I danced the allotted five minutes while we wait in a grave test. "BLANK" she says, neither she nor I understood what she meant. But that was then and now running Karin, Thomas and I just around and at one point we pick up a sweet hitchhiker by Karin scare by reciting the Marquis de Sade loudly in front of the ferry to Faro. But Karin also makes stylish capoeira moves into the gutter as a counterpart to filth.

We're talking, of course remains. Doctoral dissertation, we wish we could say. For a while we all unimportant in French, which makes me feel mentally retarded. We discuss even when we sleep, we later learned of a horrified visitor.

tack till google translate

typ 1 - kerouacförsöken

Rågåkern har ett hus i mitten, som en ö. Jag simmar ut i den under melankoliska onsdagar, eftermiddagar med jord och torra strån under skjortan. Tusen generationer allvarliga bönder under mig. Identiska och fint tråkiga dagar. Vi äter lunch och spånar förstrött vad vi ska äta till mellis. Vi äter mellis och pratar om vad vi ska äta till middag. Vi äter middag och bråkar om vad vi ska skriva på handlingslistan. Egentligen jobbar vi ju också, vilket innebär tre timmar slentrianmässig beteendeterapi med Rickard i det svala stenhuset. Annars hänger vi bara alla tre: Karin, Rickard och jag. Vi hänger vid poolen eller vid parkeringen borta vid glasskiosken där man kan titta på bilarna som startar. Ingenting händer en gång, allting händer oräkneligt.

Vi kör runt utan mål en helg när Thomas kommer ner från stan. Jag ligger mest i baksätet och läser, eller tittar ut ur bakrutan på allt som vi åker förbi. Mest kyrkor och familjer på cykelsemester, men faktiskt också det lilla blå huset som min oanständiga mamma brukade säga att jag avlades i. Och sen lite senare men bara ett par kilometer därifrån på en veranda så dansar Marie och jag de anvisade fem minuterna medan vi väntar på ett gravtest. ”Nitlott” säger hon, varken hon eller jag förstod vad hon menade. Men det var då och nu kör Karin, Thomas och jag bara runt och vid ett tillfälle plockar vi upp en söt lifterska som Karin skrämmer genom att recitera Markis de Sade högljutt framför bilkön till fåröfärjan. Men Karin gör också stiliga capoeira-moves i rännstenen som en pendang till snusket.

Vi pratar förstås jämt. Disputerar önskar vi att vi kunde säga. Ett tag tar vi allt oviktigt på franska, vilket gör att jag känner mig förståndshandikappad. Vi diskuterar till och med när vi sover får vi senare veta av en förfärad gäst.

/ but it was then there and at that time also I was laying in bed one sad sunday afternoon, listening to jumping george on my casette player, laugh to hear the crazy music / osv

Vad är verksamt i psykoterapi?

Exponering, insikt, känslomässig närvaro under sessionen, ökad förmåga till mentalisering samt erfarenheter från relationen med terapeuten/gruppen, det är de verksamma ingredienserna i all psykoterapi. Faktorerna återfinns med olika namn i all psykoterapi, oavsett terapiskola och tycks också korrelera med hur lyckad terapin blir. Detta enligt Rolf Holmqvist och Peter Lilliengrens kapitel om integrativa psykoterapiförsök, en del av boken “Vad är verksamt i psykoterapi?”

Boken är ofrånkomligen ett inlägg i evidensdebatten, och redaktörerna är tydliga med sin premiss att all etablerad psykoterapi är lika effektiv behandling (den berömda dodo-bird verdict). Målet med boken är inte att jämföra psykoterapiformer vad gäller deras effektivitet, utan att se på terapiernas verksamma innehåll. I stället för att välja mellan terapiformer så vill redaktörerna att psykoterapeuter ska låna tekniker från varandras skolor och välja det som passar bäst för terapeuten själv och för klienten man har framför sig: ”Vilken metod kan utövas av vilken terapeut, med vilket förhållningssätt, för vilken patient, med vilket tillstånd?” En mycket bra fråga, men också en som visar sig lättare att ställa än att besvara.

Stor inomgruppsvariation
I ett kapitel av Rolf Sandell ges ytterligare en anledning till perspektivskiftet från utfallsforskning till processforskning. Sandell erkänner värdet av effektstudier, men menar att det mest iögonfallande i utfallsstudierna är den enorma variationen inom de undersökta terapiformerna. Inomgruppsvariationen är så stor att forskningen borde fokusera på detta i stället för på de olika formerna av terapi.

I ett antal kapitel beskrivs sålunda olika psykoterapeutiska skolor och forskningen kring vilka faktorer som påverkar utfallet i dessa. Olika författare går på detta sätt igenom psykodynamisk terapi, humanistisk terapi, kognitiv beteendeterapi, gruppterapi och familjeterapi. Dessa kapitel innehåller inga stora nyheter för den som är insatt i dessa terapiformer. De verksamma ingredienserna i de olika psykoterapiformerna finner författaren oftast vara det som den bakomliggande teorin förutsätter. I psykodynamisk terapi är det exempelvis bra med relevanta tolkningar, i humanistisk terapi ska terapeuten vara accepterande och bekräftande, i KBT är det bra med hemuppgifter och gruppterapi fungerar bäst med god gruppsammanhållning. Men oftast konstaterar de olika författarna att det har forskats för lite och att vi endast vet lite om hur terapi fungerar.

Gemensamma faktorer
Men låt oss återgå till de ingredienser som kanske är gemensamma för de olika
psykoterapiformerna:

Exponering antas vara den viktigaste faktorn i beteendeterapi, men det har spekulerats om inte om exponering också är det som ger behandlingseffekt i andra terapiformer. Att gradvis närma sig ångestväckande stimuli som tankar och fantasier, inom ramen för en trygg terapirelation, är på detta sätt en förklaring till hur psykodynamisk terapi är verksam.

Affektiv närvaro i terapisessionen har i flera studier på olika terapiformer visat sig korrelera med utfallet av terapin. Terapin blir alltså bättre om man inte bara pratar om problemen, utan också engagerar sig i dem. Det är emellertid oklart varför detta är en verksam faktor, och för läsaren låter det mest som en variant på exponering.

Insikt är förstås den psykodynamiska terapins flaggskepp, men är också den faktor som betonats alltmer i nyare former av KBT. Särskilt i kognitiv terapi strävar man efter en självinsikt om tankemönster hos patienten, vilket ska göra det möjligt för henne eller honom att välja att tänka annorlunda.

Mentalisering och mindfulness är två snarlika begrepp med tydliga likheter. Terapin får patienten att se sina egna tankar och känslor mer distanserat och inte som absoluta fakta. Flera studier visar att förbättring av den här förmågan till ”meta-kognition” samvarierar med utfallet av terapin.

Den terapeutiska relationen som instrument ses som en central verkningsmekanism inom humanistisk och psykodynamisk terapi, men kan också ses som en verksam del av KBT. Det har också på senare tid utvecklats kognitiva terapiformer som explicit använder erfarenheter från den terapeutiska relationen för att förbättra patientens fungerande i vardagen.

Psykoterapeutisk placeboeffekt
Det finns också en annan aspekt av hur psykoterapi är verksamt: den så kallade psykoterapeutiska placeboeffekten. Begreppet bör här förstås som den förbättring patienter upplever även om terapeuten anstränger sig för att inte leverera någonting av det som anses vara verksam terapi. Vad är det som gör att många patienter blir bättre, vad terapeuten än gör?

I Philips och Holmqvists inledningskapitel summeras antropologiska fynd från terapiliknande verksamheter från hela världen. Man finner då att sjuka kan göras friska genom att de upprättar en förtrolig relation med en speciell hjälpare. Relationen sker under ett speciellt arrangemang som ger trygghet och förväntningar på förbättring. Arrangemanget inkluderar också en speciell rit som ska genomföras, med motivering i en teori eller myt som förklarar den sjukes problem. En del av den effekt som uppnås i psykoterapi delar vi alltså med schamaner världen över!

Även om författarnas antagande om att all psykoterapi är lika effektiv för all psykisk ohälsa är beundransvärt blygsam, så skymmer den också viktiga frågor. Den skymmer framför allt de viktiga skillnaderna mellan olika klienters olika problem. Även om dodon ännu flaxar över depressionsbehandling, så är samma fågel definitivt utdöd vad gäller tvångssyndrom och specifik fobi. Säkerligen är det också olika terapeutiska ingredienser som är verksamma vid behandling av personer med ångestproblem jämfört med personlighetsstörningar.

VAD ÄR VERKSAMT I PSYKOTERAPI?
Faktorer för lyckade psykoterapier
Red: Rolf Holmqvist och Björn Philips
Recencent: Lars Klintwall Malmqvist

Texten är tidigare publicerad i Psykologtidningens e-tidning.

Hiven

Samla karma! Det är bara att ringa till forskningssköterskan Inger eller maila dem! Man måste emellertid vara grabb eller infertil kvinna. check it out.

Depression som ett blixtnedslag

Du kanske trodde att folk blev deprimerade av pissiga liv, motgångar i kärlekslivet eller kemisk obalans? Tro det eller ej, 14 % av personer som blir träffade av blixten utvecklar klinisk depression, och så många som 23 % får självmordstankar (Primeau, 2005)! Ännu värre är det i och för sig att få elchocker på andra sätt, bland elektriker som får livshotande stötar i arbetet är det 32 % som utvecklar depression. 30 % av de som blir träffade av blixten utvecklar också PTSD.

Dessutom är det väldigt vanligt med andra kognitiva problem. Det visar sig att det är vanligt att blixtade och elchockade personer presterar dåligt på test som mäter smidighet, koncentrationsförmåga och till och med IQ-test. Just den grejen kan det ju finnas något av en felkälla i dock, jag vill inte trampa nån på tårna, men vad är det som är hönan och ägget egentligen? Är jag lite trög i huvudet för att jag pillade i en väggkontakt, eller kan det vara tvärtom?

Dr Primeau konstaterar lakoniskt att blixtnedslag inte gör folk till genier i alla fall, "like in the movies".

Primeau, M: "Neurorehabilitation of behavioral disorders following lightning and electrical trauma" Neurorehabilitation, 2005, 20, 25-33

Fallskador

Det här med stegar är farliga grejer har jag lärt mig den här sommaren. Amanda och jag diskuterade ofta exakt vad det är som är så jävla farligt med stegar. För att göra reda i den här spännande frågan letar jag reda på en artikel, Partridge et al (1997), som har undersökt hur folk skadar sig på stegar.

Författarna är förstås intresserade av folk som ramlar från stegar, men efter att ha hängt runt på en akutmottagning och snackat med alla som kommer in efter skador med stegar visar det sig att 60% skadar sig när de bär på stegar, snubblar på stegar eller får stegar över sig. Men de hittar också 59 personer som faktiskt har ramlat ner från en stege. Det visar sig att det vanligaste är att man ramlar för att man placerat stegen klantigt (eh, ja?) eller för att man försöker sträcka sig för långt (hur mycket är "för långt", jo så långt att man ramlar uppenbarligen).

Den som vill ha sexigare studier på fallskador kan ju också läsa Atanasjnevic et al (2005) som undersöker sambandet mellan fallhöjd och olika skador. Märkligt nog dör folk av hjärnskador när de faller under 7 och över 30 meter, men inte där emellan. Mjälten klarar sig nästan alltid oskadad. Ja jävlar.

Atanasijevic et al: Frequency and Severity of Injuries in Correlation with the height of fall. 2005, 50, 3, 608-612
Partridge et al, Causes and Patterns of Injuries from Ladder Falls. Acad Emerg Med, 1998, 5, 31-34.

Mall för beteendeanalys

(eller för behandlingsrapport efter avslutad terapi) Efter förfrågan så följer här en mall för hur man kan skriva en analys vid arbete med klient. Detta är den vi använde på SU, och jag tycker den är bra. Rätt så beteendeterapeutisk förstås.

Sammanfattning
Beskriv kortfattat klienten, problembeteenden och kort funktionell analys. I en behandlingsrapport kan man beskriva terapin och utfallsmått.

Inledning
Beskrivning av klinten, livssituation etc.

Problemområde
Vad söker patienten för, hur kan man kort beskriva detta i beteendetermer.

Topografisk analys
Överskott: lista vad patienten gör för mycket av, undvik negationer.
Underskott: är roligare, dessa är nämligen lättare att göra någonting åt. Även här, kom ihåg att undvika negationer.
Här kan man också notera om man har gjort några ångesthierarkier tillsammans med klienten. Lista då situationerna och vilken ångestskattning klienten gjort (tex 0-100).

Diagnos (med ADIS eller SCID)
Inte så viktigt (vi är ju KBT'are!). Notera vilka diagnoser som klienten uppfyller kriterierna för. Man kan också lista poäng på skalor (BDI, SAS, SCL-90, BAI osv)

Funktionell analys (the shit)
Historisk analys: Spekulera lite vilt kring hur problemet har uppstått, när osv. Förslagsvis i termer av klassisk betingning.
Vidmakthållandeanalys (SORKK)
Situation (A) - Organismen (A) - Respons (B) - Konsekvens 1 (C) - Konsekvens 2

Tabell med olika viktiga och representativa situationer. Det är bättre att noga gå igenom specifika situationer med klienten, hellre än att prata om "hur det brukar vara". Ta aktuella situationer som knyter an tydligt till vad klienten söker för (så att klienten tycker det verkar vettigt). I en SORKK är
S yttre stimuli (tex "det kommer en katt emot mig på gatan!")
O inre stimuli (tex "min puls går upp, svettas, tänker att jag dör!")
R respons, overta eller koverta beteenden ("springer därifrån, rabblar min skyddsramsa")
K1 kortsiktig konsekvens ("ångesten försvinner")
K2 långsiktig konsekvent ("lär sig flyktbeteende, kattfobin finns kvar")

Kognitiv konceptualisering (if that is your cup of tea)
Grundantagande: (spekulera!)
Livsregler: (spekulera!)
Automatiska tankar: (be klienten notera ett gäng i heta situationer!)

Målsättningar för terapin
Övergripande mål (får vara lite mer flummigt formulerade)
Specifika mål: formulerade i mätbara beteendetermer (detta är fan så svårt, men vid terapins avslutande är man väldigt tacksam om det går att utvärdera. Bra mål är ett antal cigg per dag, hur många gånger man kontrollerar spisen, hur många katter man har klappat på en vecka osv. Dåliga mål är: bättre självkänsla, mera glad, mer frihet.

Behandlingsupplägg
- beskriv mycket mycket kort vad terapin ska innehålla (eller innehöll), och vad som var de verksamma interventionerna.

Resultat
Måluppfyllelse: Flummiga mål kan klienten få skatta i procentsatser, beteendedefinierade mål bör rimligtvis registreras under en vecka eller liknande.
Ångesthierarkier: Före och efter.
Självskattningsskalor: Före och efter.
Diagnos (med ADIS eller SCID): Före och efter
Utvärdering av interventioner: En god idé är att bli klienten bedöma vilka av era interventioner som var verksamma och vilka som inte gjorde från eller till.
Sammanfattning resultat: Beskriv mer kvalitativt vad terapin har fått för effekter. Det här är din chans att skryta med dina storartade framgångar!

Diskussion
Vad kunde gjorts bättre, vad var speciellt, stämde den första analysen med den slutliga osv.

Referenser
All litteratur du använt för att motivera interventioner och konceptualiseringar av klientens problematik. Kom ihåg, evidensbaserat!

Ett formulär i PDF för att göra ABC/SORKK på finns här!

Serotoninhypotesen #3: piller

Det starkaste stödet för serotoninhypotsen tycks komma från behandlingshållet (det var också här idén uppstod på 60-talet). Eftersom SSRI antas (nota bene) påverka serotoninsystemet och samtidigt gör deprimerade gladare måste depression bero på nåt fel med serotoninet. Förutom att detta är som att säga "huvudvärk lindras av alvedon, alltså beror huvudvärk på alvdeonbrist", dessutom är det inte säkert att det stämmer att SSRI funkar för de patienter som det skrivs ut för.

I en tämligen inflytelserik artikel från 2008 visar Kirsch et al att stödet för SSRI är överskattat. Genom att plocka ut alla trials som gjorts för fluoxetin, venlafaxin, nefazodone, paroxetin, sertralin och citalopram och som skickats in till amerikanska läkemedelsverket har man kunnat göra en enorm metaanalys. Det visar sig att skillnaden mot placebo är oerhört liten, men framförallt att SSRI bara tycks fungera för de allra mest gravt deprimerade patienterna (fig 1). Tydligast är effekten för patienter som har en Hamilton Depression Rating Scale (HDRS) på över 28 poäng. Detta är en oerhört hög poäng, över cut-offen för vad APA kallar "severely depressed". Tro mig, har du inte jobbat på hispan har du inte träffat nån med en HDRS på 28.

Tvivelsutan upplever läkare som skriver ut SSRI att det fungerar. Emellertid är de inte i någon position att bedöma vad som är placebo och vad som är effekten av aktiv behandling. SSRI är uppenbarligen en väldigt bra placebobehandling, och även denna förutan så blir ju deprimerade personer friska av sig själva. En läkare som skrivit ut SSRI och vars patienter blir friska (av placebo eller av en return-to-mean), drar förstås slutsatsen att det var pillret som gjorde susen.

Patienter i primärvården, där den överväldigande majoriteten av all antidepp skrivs ut, är helt enkelt inte samma patientgrupp som den som stödet för SSRI är framforskat på. Kirschs artikel ger alltså visst stöd för att SSRI fungerar för djupt deprimerade, men inte för de som oftast får SSRI (och de som pratar om sina serotoninbrister!).

Kirsch, Deacon, Huedo-Medina, Scoboria, Moore & Johnson: "Initial Severity and Antidepressant Benefits: A Meta-Analysis of Data Submitted to the Food and Drug Administration" PLOS Medicine, 2008. 5,2.

Oxytozine #2

Ska bara skryta lite om senaste numret av vår studenttidning! Detta andra nummer innehåller sådana spännande saker som:
- självmord!
- porr!
- lycka!
- sharon stone!
- psykedelia!

Jag ska inte förolämpa dig genom att påpeka att det alltså är obligatorisk läsning för alla som är det minsta intresserade av sin omgivning (jo, nu påpekade jag det). Och loggan, loggan! Jag kan inte se mig mätt.

PDF!

Serotoninhypotesen #2: gener

En mycket inflytelserik artikel publicerades i tidskriften Science 1996, författad av Caspi et al. Man hade undersökt hur två varianter av en gen som kodar för proteinet 5HTT påverkade hur unga vuxna reagerade på omvälvande livshändelser. De två varianter av genen man undersökte kallas för S eller L (för Short och Long). Personer med S (mycket enkelt uttryckt) hade större risk att utveckla depression när det hände dem jobbiga saker (skilsmässor, dödsfall, förlora jobbet osv). 5HTT är ett protein som s.a.s. återanvänder serotonin så att serotonerga nervceller kan använda serotoninet igen. 5HTT, serotonintransportörsgenen, var alltså depressionsgenen.

Sen 1996 har förstås andra forskargrupper försökt replikera orginalstudiens remarkabla fynd, och i en artikel av Risch et al (2009) sammanfattas fynden hitintills. Som vanligt är det inga uppmuntrande siffror. Genom att slå ihop alla publicerade artiklars fynd, och vikta dem efter antal studiedeltagare, blir slutsatsen att 5HTT-genen inte alls tycks påverka hur stor risken är att någon utvecklar depression. I fig 1 visas alla studier som de har med i sin metastudie och vilken effekt S-varianten av genen har på risken att utveckla depression (OR = odds ratio = risk för sjukdomen. Ett OR på 1.0 är alltså vanlig slump) Längst ner visas det sammanslagna värdet.

Detta kan förstås jämföras med hur mycket jobbiga livshändelser ökar risken för depressioner, vilket man också plockat fram ur de undersökta studierna (fig 2). Som synes så finner de flesta studier att jobbiga förändringar i ens kontext däremot kraftigt ökar risken för depression, tämligen intuitivt. Förändringar i människors kontext, exempelvis när de förlorar ett jobb som ger dem mening och aktivitet, gör folk ledsna och passiva. Om de sen är S eller L är kanske inte den stora grejen helt enkelt.

Därmed förstås inte sagt att det inte finns en genetisk grund för depression, bara att serotoningenen kanske inte är rätt träd att stå och skälla på. (lite bredvid: tänk dig en variant av en näsgen som ger folk vansinnigt fula potatisnäsor. tänk er sedan en kultur som skyr folk med potatisnäsor som pestsmittade, så till den milda grad att de med potatisnäsgenen lever usla och ömkliga liv och genomgående är deprimerade. är då potatisnäsgenen den efterjagade depressionsgenen? det tycks ju orimligt.)

Caspi et al "Influence of Life Stress on Depression: Moderation by a Polymorphism in the 5-HTT Gene" Science 18 July 2003: Vol. 301. no. 5631, pp. 386 - 389

Risch et al: "Interaction between the serotonin transporter gene (5-httlpr), stressful life events and risk of depression - a meta analysis" JAMA, june 2009, vol 301, 23.

Serotoninhypotesen #1: receptorer

Den mest tilltalande grejen med serotoninhypotesen för depression är förstås att den är så lättförståelig. Om man har en brist av någonting i hjärnan så är det klart man mår dåligt, och det är ju också rätt uppenbart att lösningen på problemet är rätt straight: farmaka som höjer serotoninhalten. Att folk som är deprimerade har för lite serotonin i huvudet tycks hos allmänheten vara någonting säkerställt: forskarna med de vita rockarna har sedan länge klarlagt det där bortom allt tvivel. Nu är det dessvärre inte riktigt så lätt.

PET är en metod då man markerar en substans radioaktivt och skickar in den i folks blodomlopp. Med hjälp av en speciell "kamera" kan man registrera var substanser fastnar i kroppen. Om man markerar exempelvis serotonin med radioaktivitet och skickar in det i någon, så gör kameran en bild av var och hur många receptorer för serotonin som den personen har i huvudet (eller andra ställen förstås: tex i tarmarna faktiskt!). Det finns flera olika sätt att räkna de 15 olika receptorerna för serotonin, och många har använts för att undersöka just deprimerade. Needless to say ligger det ju rätt mycket pengar i det här, detta sagt utan att göra konspirationsteorier om de onda läkemedelsföretagen osv osv.

Smith & Jakobsen (2009) har sammanställt de senaste fem årens PET-studier på människor med depression. En rimlig prediktion utifrån serotoninhypotesen är förstås att deprimerade kommer ha färre serotoninreceptorer (eller fler, räddar man sig ibland genom att säga: om det finns mindre serotonin kanske hjärnan kompenserar genom att öka antalet receptorer). Nu är det helt enkelt inte så.

Författarna konstaterar att flera PET-studier finner att det inte är någon skillnad mellan en grupp deprimerade och en grupp friska försökspersoner. Man finner några studier som visar att de deprimerade har fler receptorer, och andra som visar att de har färre. Det går lite hit och dit med andra ord, och det är inte heller något samband inom den deprimerade gruppen mellan antalet receptorer och hur grava patienternas symtom är.

Den bästa teknik vi har (och absolut: PET är en bra teknik!) för att mäta eventuella "serotoninhalter" har inte precis gett sitt stöd till idén om serotoninbrist som orsak till depression.

Smith & Jakobsen: "Molecular tools for assessing human depression by positron emission tomography" European Neuropsychofarmacology. 2009, 19, 611-628.

Teckenprat #2

Teckenprat

En av de första föreläsningarna jag hade på psykologlinjen inkluderade en gullig video på en bäbis som pratade teckenspråk, vid en ålder som ingen unge hade kunnat säga ett jota. Föreläsaren hävdade att barn som lärde sig teckenspråk också började prata tidigare och bättre och allt blev kalas!

Det tycks nu inte vara något snack om att man kan få ungar att säga saker på teckenspråk tidigare än vad man kan få dem att säga saker, vilket har att göra med att verbalt språk kräver mycket mer finmotorik än vad teckenspråk gör. Goodwyn, Acredolo & Brown (2000) har undersökt om teckenspråk hos barn också kickstartar deras verbala utveckling. De tar 71 bäbisar vid 11 månaders ålder och delar upp dem i två grupper: en grupp vars föräldrar blir upplärda i teckenspråk och instruerade att prata teckenspråk med bäbisen. En annan grupp blir instruerade att uppmärksamma barnets språk och prata mycket med ungen (kontrollgruppen alltså). Därefter följde man upp barnen månaderna efter interventionen.

Det visar sig att en eventuell effekt av teckenspråksträning på verbalt språk är mycket liten (fig 1). Vid två års ålder använde interventionsgruppen lite längre meningar, och hade lite större ordförråd. Skillnaden mellan grupperna tycks försvinna över tid. Icke desto mindre tycks en sådan här liten intervention göra viss skillnad, och man blir ju nyfiken på vilket effekt mer intensiva insatser skulle ha.

Det verkar ju rimligt att teckenspråk skulle underlätta inlärningen av verbalt språk: ett barn som kan tecken kan ju också påverka vad de vuxna pratar om och alltså optimera sin inlärningssituation. Om ett barn intresserar sig för en boll på golvet och kan få de vuxna att prata kring bollen så att de båda intresserar sig för samma sak har ju en bättre chans att lära sig ord som relaterar till bollen (joint attention osv). Dessutom borde det ju vara mer förstärkande för de vuxna att prata med en bäbis som tycks fatta lite mer, så att barnet får höra mer prat överhuvudtaget. Den som ändå hade en bäbis att experimentera på!

Och ytterligare en youtube-ill:


Goodwyn, Acredolo & Brown: Impact of symbolic gesturing on early language development. Journal of nonverbal behavior, 24, 2, 2000

ps. För den som är intresserad kan man också beställa en DVD från Dövas riksförbund om hur man tecknar med bäbisar!