"Det är något som inte stämmer"

är titeln på en psykologexamensuppsats från SU, vt-07. Författaren har intervjuat sex personer med personlig erfarenhet av psykos, med målet att fånga deras subjektiva upplevelse av detta tillstånd: psykosens fenomenologi.

Den analys hon använder (empirical phenomenological psychological method) kan jag dessvärre inte göra rättvisa med en beskrivning, däremot hennes slutsatser. Hon tycker sig se tre teman i beskrivningarna: Kontroll i bemärkelsen förlorad kontroll (tex förföljelse) och idéer om att kunna kontrollera andra. Utanförskap, förutom det självskrivna också en känsla av att bete sig fel, men utan att kunna sätta fingret på hur. Självmedvetande i psykosen, dvs att glimtvis förstå att verklighetsuppfattningen är förvrängd. Det är också från detta sista tema som uppsatsens titel kommer, och som jag finner mest tongivande. Nåt slags undflyende och diffus känsla av felaktighet i världen, som inte går att konkretisera. I nån artikel som Rasmus och jag läste användes det mycket träffande engelska ordet eerie, ungefär kuslighet.

Uppsatsen är ett beundransvärt exempel på hur en kvalitativ beskrivning av ett fenomen verkligen kan tillföra något helt nytt, något utöver nån symtomlista i DSM-IV. Dessutom en nyansering av den populärkulturella analogin mellan en psykos och en LSD-tripp.

Leiviskä Deland, AC: Det är något som inte stämmer - upplevelsen av psykos ur ett fenomenologiskt perspektiv. Opub uppsats. Fulltext.

Högskoleprovet och IQ

Dags att reda ut en grej. Det är en rätt risig korrelation: 0,46. 21 % av variationen i högskoleprovet förklaras av IQ.

Typ i alla fall. Låt mig förklara: Olika IQ-test mäter (olika) IQ, högskoleprovet försöker mäta förmåga att tillgodogöra sig högskoleutbildning. Ingen studie finns publicerad på sambandet mellan dem (sök på SweSAT i vilken databas som helst). Däremot finns en mycket intressant studie från 2005 som undersökt hur mycket högskoleprovet mäter den desto mer intressanta g-faktorn.

G-faktorn är ett statistiskt fynd: nästan alla neuropsykologiska test samvarierar mer eller mindre. Är du bra på huvudräkning är du sannolikt också bra på ordkunskap och att kopiera mönster med olikfärgade klossar. G-faktorn är det som IQ-test försöker mäta, men alltså operationaliserar på olika vis. Ett vanligt IQ-test som WAIS-III korrelerar mer än 0,9 med en g-faktor (tex Watkins et al, 2004) (som man alltså får fram genom att låta försökspersonerna göra massor av fler IQ-test). Det här är mycket kontroversiellt vad det ska tolkas som, men det är en annan diskussion.

Carlstedt & Gustafsson 2005 har samkört register på 18-åriga män som gjort pliktverkets intelligenstest och samma år också skrivit högskoleprovet för första gången. Man har då en möjlighet att leta efter en bakomliggande faktor som förklarar så stor del av variationen i bägge testen (med deltest). Med en konfirmatorisk faktoranalys (som alltså antar att g existerar) finner man då att högskoleprovet laddar ganska svagt i g-faktorn. Korrelationen blir 0,46. Bäst korrelerar NOG-deltestet, och därefter DTK. Sämst korrelerar ORD. Vilket är synd, för det var det som jag alltid var bäst på... Resultaten i ORD, LÄS och ENG förklaras bättre med den latenta variabeln Crystallized intelligence, ett slags mått på inlärda kunskaper.

Man har också försökt kolla hur bra högskoleprovet predicerar studieframgång, i sig självt och jämfört med gymnasiebetyg. Per-Erik Lyrén publicerade en reviewartikel i decembernumret av Scandinavian Journal of Educational Research som visade att högskoleprovet är måttligt bra. Ett axplock: på läkarlinjen predicerar provet avhopp, på socionomlinjen predicerar provet betyg efter ett år (bättre än betyg alltså).

Ett ord också om Crystallized Intelligence och inlärningseffekter. I studier som har undersökt inlärningseffekter i högskoleprovet finner man att mellan första och andra gången man gör provet blir man oftast bättre på NOG och DTK, lägst inlärningseffekt finns i ORD (Henrikkson & Bränberg, 1994). Detta illustrerar på ett bra sätt att Crystallized Intelligence inte är ett mått på faktiskt inlärd kunskap, utan snarare på förmågan att ta till sig explicit kunskap. I en senare studie finner man förresten att inlärningseffekten på provet mellan 1:a och 2:a testgången är så låg som 0,12 på skalan 0-2,0 (Cliffordson, 2004). Lite nedslående för alla som försöker jobba upp sitt resultat.

Detta, alldeles för långa, inlägg skrivet med förbehåll för att jag har väldigt dålig koll på diskussionen kring g-faktorn, liksom fattar föga av statistiken i Carlstedt & Gustafsson-artikeln. Jag höll på att skylla på min låga IQ, men så slog det mig att Rasmus inte heller hajar den, och hans g-faktor ska vi inte tala om. Phew!

Carlstedt, B & Gustafsson, J: Construct validation of the Swedish Scholastic Aptitude Test by means of the Swedish Enlistment Battery. Scandinavian Journal of Psychology. Vol 46(1), Feb 2005, pp. 31-42

Cliffordson, C: Effects of Practice and Intellectual Growth on Performance on the Swedish Scholastic Aptitude Test (SweSAT). European Journal of Psychological Assessment. Vol. 20(3), 2004, pp. 192-204

Henrikksson W & Bränberg K: The effects of practice on the Swedish Scholastic Aptitude Test (SweSAT). Scandinavian Journal of Educational Research. Vol 38(2), 1994, pp. 129-148

Lyrén, PE: Prediction of academic performance by means of the Swedish Scholastic Assessment Test. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol 52(6), Dec 2008, pp. 565-581.

Watkins et al: Structural Validity of the WAIS-III Among Postsecondary Students. Journal on Postsecondary Education and Disability, Volume 17, Number 2, Spring 2004

"This guy's a wanker and we've got the paperwork to prove it"

I stockholm är det brist på spermadonatorer. Eftersom givare måste godkänna om deras bidrag även ska kunna ges till homosexuella är kötiden för lesbiska par närmare två år! Kötid alltså, för att det finns för få som vill donera sperma! Här ger man man män en chans att sprida sina gener mot betalning! Hur kan det finnas brist på spermadonatorer?!

Kirkman (2004) har intervjuat australiensiska spermadonatorer och -mottagare. Det visar sig, inte helt överraskande kanske, att de donerande männen ser både fördelar och nackdelar med sin donation. Återkommande är att de inte talar högt om den, utan tvärtom håller den tämligen hemlig; så fort de nämner det blir de nämligen skämtade med! Såklart, det är ju så lätt att komma på skämten! De oroar sig för att bli betraktade som alltför självgoda, att de skulle tro att de är "a gift to the future". Emellertid tycker de också att de kan få uppskattning för en god handling, men detta tycks vara mindre vanligt. Det ligger närmre till hands att de är killar som får betalt för att runka.

I australien får också donatorerna rätt bra betalt, och Kirkman referar till tidigare forskning som visat att läkare på donationsmottagningar ofta antar att män lämnar sperma för att få pengar, medan de antar att kvinnor som lämnar ägg uteslutande gör detta av altruistiska skäl. Inte ens läkarna tror särskilt gott om grabbarna alltså!

I förbifarten kan man ju förresten nämna något om mottagarnas idéer om den okända donatorn. I heterosexuella par blir han snabbt glömd (eller bortträngd), medan lesbiska mottagarpar i större utsträckning ser donatorn som en pappa till barnet, även om de aldrig träffat honom.

Kirkman, M. "Saviours and satyrs: ambivalence in narrative meanings of sperm provision" Culture, Health & Sexuality, 2004, 6, 319-335.

Giljotinering av Henri Languille

"The head fell on the severed surface of the neck and I did not therefor have to take it up in my hands.// Chance served me well for the observation, which I wished to make.//

I waited for several seconds. The spasmodic movements ceased. The face relaxed, the lids half closed on the eyeballs, leaving only the white of the conjunctiva visible, exactly as in the dying whom we have occasion to see every day in the exercise of our profession, or as in those just dead. It was then that I called in a strong, sharp voice: "Languille!" I saw the eyelids slowly lift up, without any spasmodic contractions – I insist advisedly on this peculiarity – but with an even movement, quite distinct and normal, such as happens in everyday life, with people awakened or torn from their thoughts.

Next Languille's eyes very definitely fixed themselves on mine and the pupils focused themselves. I was not, then, dealing with the sort of vague dull look without any expression, that can be observed any day in dying people to whom one speaks: I was dealing with undeniably living eyes which were looking at me. "After several seconds, the eyelids closed again, slowly and evenly, and the head took on the same appearance as it had had before I called out.

It was at that point that I called out again and, once more, without any spasm, slowly, the eyelids lifted and undeniably living eyes fixed themselves on mine with perhaps even more penetration than the first time. The there was a further closing of the eyelids, but now less complete. I attempted the effect of a third call; there was no further movement – and the eyes took on the glazed look which they have in the dead."

Beaurieux, narrative from June 28th, 1905. retrieved from http://www.guillotine.dk/Pages/30sec.html 090225

Psykoterapi och prostitution

Varför är vår moraliska intuition att prostitution är förkastligt? Min gissning är att det ekonomiserar något som vanligtvis ingår i ett intimt och "äkta" förhållande. Parallellen till stödjande psykoterapi med en accepterande och välvillig terapeut är inte så långsökt: man betalar för något som man kan få i en intim relation.

Med detta menar jag alltså att våra intuitioner uppenbarligen är svajiga, och att vad man bör skämmas för om man köper blir en fråga om grader. Frukostcaféet i mitt kvarter har en synnerligen söt och trevlig flicka bakom disken som småpratar med hantverkarna. Caféet är som allas frukostkök, med en ompysslande flickvän som har varit underbar nog att göra frukost! När jag gick till en frisör för första gången i mitt liv nyligen så betalade jag 700 spänn för den underbara erotiska upplevelsen att få en hårbottenmassage (väldigt sex and the city). Vad ska man säga?

Det här tarvliga inlägget motiveras förresten av ett smärre bråk jag hade med min flickvän [sic!] om min gubbaktiga faiblesse för monologer (och, nota bene, onödigt svåra ord). Slutkontentan för min del var att vissa betraktelser, såsom denna, gör sig bättre på internet än som pillow-talk.

/L

Lyckopiller i Skinnerlådor

Depressioner börjar ofta efter omvälvande livshändelser, exempelvis om man förlorar jobbet eller en anhörigs död. En depression definieras bland annat som generellt minskade beteendefrekvenser, inaktivitet. Det beteendeterapeutiska sättet att se på detta är att en förstärkare har försvunnit, och därmed också det beteende som vidmakthållts av denna belöning. Depression är frånvaro av belöningar. Som Martell, Addis & Jacobson (2001) uttrycker det: "Depressed people just don't know how to have fun."

Vi vet också att farmaka som SSRI minskar depressiva symptom (se exempelvis förra inlägget). Hur det hänger ihop kan illustreras på ett rätt stiligt vis. Nikiforuk & Popik (2009) prövade att belöna råttor med sött vatten för varje gång råttorna trycker på en knapp. Råttorna får inititalt 32% socker i vattnet, vilket förstås är kalas. Efter 25 dagars trevligt sockerpartaj ändras plötsligt betingelserna: plötsligt är sockerlösningen bara 4%! Onekligen en omvälvande livshändelse för en råtta i en liten låda. Och nu kommer knepet: hälften av råttorna sätts samtidigt på behandling med Citalopram (ett SSRI). Och voila voila, medans råttorna som bara får placebobehandling snabbt tappar sugen och lessnar på knapptryckningarna, så hankar sig Citalopramråttorna fram, om än med viss minskad beteendefrekvens (se fig 1).

Sensmoralen alltså: Den farmakologiska behandlingen med SSRI skyddade i viss mån råttorna från besvikelsen med godisförsämringen. Det är förstås inte detsamma som att sockret blev mer förstärkande eller mer "fun", mekanismen är inte uppenbar. Nikiforuk & Popik testade förresten fler substanser som visade sig fungera: chlordiazepoxide och fluoxetine. De prövade också med kokain, med effekten att råttorna tryckte mer, trots minskad belöning! Men det är ju en helt annan historia.

Martell, Addis & Jacobson: (2001) Depression in Context. New York: Norton & Co.
Nikiforuk A, Popik P.: Antidepressants alleviate the impact of reinforcer downshift. Eur Neuropsychopharmacol. 2009 Jan;19(1):41-8

Risken att få placebo

Det är närmast en truism att större delen av effekten av antidepressiv farmakabehandling består av placebo. Folk tror att de får ett effektivt piller, och även om pillret egentligen bara är lite vitt pulver så blir de lite gladare. Mycket har sagts om detta. Men i senaste numret av European Neuropsychopharmacology, som råkade ligga och skräpa i mitt lunchrum, presenteras en fullkomligt genial studie:

Papakostas & Fava (2009) har letat reda på 262 publicerade studier som jämfört depressionsbehandling med aktivt piller mot placebo. Studierna är av varierande låg kvalitet, bland annat kan nämnas att medellängden på undersökningarna är så lite som 7 veckor! För alla studierna räknar man ut hur stor andel av patienterna som svarade på behandling, definierat som 50 % individuell minskning i självskattningsskalorna MADRS eller HDRS. Totalt för alla studier gällde att 54 % svarade på aktiv behandling, och 37 % på placebo. Effekten utöver placebo är alltså 17 %. (Obs! Detta innebär inte att 37 % är placeboeffekten: i båda grupperna ingår ju patienter som blir friska spontant. För att veta hur stor placeboeffekten är vill vi ha en grupp patienter som inte får ett jävla skit.)

Nu kommer det geniala: utifrån hur experimentupplägget beskrivs i studierna räknar Papakostas & Fava ut hur stor sannolikheten var för patienten att få placebobehandling. I en studie som testar två antidepp mot placebo (2:1) är risken att vara den som får placebo 33 %. I en studie som bara kollar en medicin mot placebo (1:1) är risken 50 %.

Patienterna är ju inte dumma, de förstår utifrån upplägget på studien de är med i hur stor risk de löper att bli blåsta på den fina pillerkonfekten. Större risk för placebo innebär mindre hoppfullhet inför att bli bättre. Detta är också vad Papakostas & Fava finner: 2 % färre svarar på aktiv behandling för varje 10 % ökad risk att få placebo.

Inga superstora effekter förstås, men det luriga här är ju författarna. Det här är ett intressant fynd, och vem som helst hade kunnat göra det! Allt man behöver är tillgång till en databas med medicinska journals, vilket finns på många offentliga bibliotek, och typ ett statistikprogram.

Ack och ve, att jag inte kom på den här idén först!

Papakostas & Fava: "Does the probability of receiving placebo influence clinical trial outcome? A meta-regression of double-blind, randomized clinical trials in MDD." European Journal of Neuropsychopharmacology. 2009 Jan;19(1):34-40.

Evidens och mindfulness

Man bör, som det heter, smaka på sin egen medicin. Jag gillar att såga terapier utan forskningstöd, och jag gillar mindfulness. Det senaste halvåret har jag gått på tre föreläsningar om mindfulness (eller Medveten Närvaro), och i KBT-svängen snackas det som att mindfulness kommer hjälpa allt från ADHD-ungar till schizofrena. Framförallt är det deprimerade som ska hållas glada och glättiga.

Den metod som utformats specifikt som återfallsprevention för deprimerade är Mindfulness Based Cognitive Therapy, MBCT. I de åtta gruppsessionerna ingår vanlig kognitiv terapi med psykoedukation om vanliga tankefel och beteendeaktivering, men det fina i kråksången är meditationsövningarna som grupperna lär sig. Det handlar om att vara närvarande i nuet, att observera sin andning och släppa tankar utan att gå in i dem. Det låter underbart, och är förstås det också! Men hjälper det patienter?

När det kommer till kritan har det publicerats allenast två randomiserade studier som jämfört MBCT till en kontrollbehandling. Det är Teasdale et al (2000) samt Ma & Teasdale (2004). Vi ska fatta oss kort om dessa. I båda studierna jämförs MBCT och piller med endast piller (treatment as usual = TAU). Deltagarna är personer med återkommande depressioner men som är friska under behandlingen. Dessa följs upp ett år efter behandlingsslut. I båda dessa studier finner man då en signifikant effekt hos de patienter som tidigare haft tre eller fler depressionsepisoder. I denna grupp är det färre återfall inom ett år för de som får MBCT+TAU än de som bara får TAU. Se data från Ma & Teasdale-studien i fig. 1.

Detta ser ju rätt stiligt ut. Två studier är i och för sig inte mycket att hojta om, men ändå, fint diagram. Dessvärre finns det ju lite problem med upplägget i dem också. Patienterna i MBCT-gruppen får massor av uppmärksamhet (placebo) och dessutom vanlig KBT-behandling. Vad är nytt? Vi vet att KBT hindrar återfall i depression. Rimligtvis borde MBCT jämföras med vanlig KBT, med och utan farmakabehandling samtidigt. Den här mindfulnesshypen framstår i alla fall som rätt oansvarig, särskilt som vi samtidigt hypar evidens för terapi som vi bedriver!

Ok, trist inlägg. Otur alla ni som trodde det här var en skojblogg!

Ma SH, Teasdale JD.: Mindfulness-based cognitive therapy for depression. J Consult Clin Psychol. 2004 Feb;72(1):31-4
Teasdale JD, Segal ZV, Williams JM, Ridgeway VA, Soulsby JM, Lau MA.:Prevention of relapse/recurrence in major depression by mindfulness-based cognitive therapy. J Consult Clin Psychol. 2000 Aug;68(4):615-23

/L

Lärares IQ påverkar elevernas betyg!

- detta talade Martin om för mig i måndags. Detta är ju referensen jag behöver! Mitt exjobb handlar om vilka som blir bra beteendeterapeuter till barn med autism, och IQ är ju en så kontroversiell och rolig idé. Allt som krävs är en referens som motiverar att jag har det som hypotes!

Referensen som Martin har på detta visar sig vara en föreläsning med en viss Eva Tideman från Lunds Universitet. Jag mailar dr Tideman, vars referens visar sig vara en artikel i tidskriften Universitetsläraren. Denna text hänvisar i sin tur till en rapport om skolsystemsoptimering från konsultfirman McKinsey. Efter noga ögnande i denna rapport hittar jag ett påståendende om lärares ordförråd och elevers betyg, med en referens till en utredning från staten New York, om bra lärarutbildningar. Denna rapport, som kräver visst googlande för att luska fram, nämner sambandet lärar-ordförråd och elevers betyg med en referens till en reviewartikel av A.J. Wayne från 2003. Denna reviewartikel i sin tur avhandlar sju studier angående testning av lärares kompetens:

Två av dessa studier visar på ett negativt samband (dåligt med smarta lärare), och alla utom en har löjeväckande dålig metodologi. Två studier korrelerar exempelvis medelvärden för lärar-ordförråd i skoldistrikt med elevers betyg i distrikten. Detta säger uppenbarligen mer om bra och dåliga områden än om vikten av lärares IQ. Den enda studie av dessa som är någorlunda solid är Hanushek (1992):

I denna studie omanalyserar författaren data från en tidigare studie från början av 70-talet som undersökte skolor staden Gary, Indiana. Hanusheks artikel handlar egentligen om effekten av antal syskon på skolbetyg. Det är bara sådär i förbifarten som några läraregenskaper och deras effekt på elevers resultat i ett "reading test" avhandlas. Här redovisas sambandet mellan dessa test och vad elevernas lärare fått på ett test som kallas "Quick Word Test".

Vi har nu nått källan, och detta med vissa välvilliga tolkningar. Längst ner i tabell 6 i en artikel från 1992 som omanalyserar 40 år gammal data. Sambandet mellan två test som jag aldrig har hört talas om och som saknar referenser. Håll i dig, ridån går upp, svaret är en korrelation på:... 0,186.

This is it. Observera att vi kom upp i sju steg av refererande!: Hanushek - review - utredning - rapport - lärartidning - dr Eva - Martin - Kungen&Silvia (om du berättar det här för någon är det ett åttonde steg!). Det här tog mig en halv arbetsdag! Ja jävlar.

Hanushek, E. A. (1992). The trade-off between child quantity and quality. Journal of Political Economy, 100, 85–117.

ps. Killen på bilden är förstås Eric A. Hanushek så som han ser ut idag Dagens hjälte alltså!

Alla bloggares fader

Michel de Montaigne var 38 år när han drog sig tillbaka från sitt liv som jurist i Bordeaux. Från den världsliga världen sökte han sig istället till arbetsrummet på övervåningen i sitt hem. År 1580 publicerar han första utgåvan av sina Essais. Jag ska inte tråka ut er med nån slags pretentiös tolkning av Montaignes essäer, jag vill bara hypa den här killen en smula. Jag föreställer mig honom i ett rum fullt med böcker, tusen anekdoter på olika lappar, småpratandes med hundratals skabbiga medeltidsfransmän som passerar in och ut genom dörren. Ibland slänger han ner några tankar, pluttar i lite latinska citat och ger en känga till hela surven av samtida som tar allting alldeles för allvarligt.

"Ingen är mer olämplig än jag att tala om minnet. Jag hittar nämligen knappt ett spår av minne hos mig själv, och antagligen finns det ingen i hela världen som är så gräsligt dåligt utrustad i det avseendendet som jag. Alla mina andra färdigheter är ringa och alldeles vanliga, men i det här avseendet är jag bestämt speciell och sällsynt och därför värd att vinna namn och rykte."

Montaigne, M: "Essayer, bok ett". Atlantis: 1994

Ps. För den som söker encyklopedisk kunskap kan med fördel följa Wikiphilia-bloggen, som Erik Bernhardsson varit vänlig nog att låta mig bidra till.

Vetenskapsteori för psykiatrin

Få vetenskaper är så beroende av filosofer som psykologi och psykiatri. Detta kan sägas bero på två saker. För det första inkluderar dessa ämnen flera klassiska filosofiska frågeställningar. För det andra är både psykiatri och psykologi två unga vetenskaper som dras med olösta metodologiska svårigheter och därmed följande oenighet. Flera av de pågående debatterna inom området beror inte på skilda åsikter i sakfrågor, utan på outtalade meningsskiljaktigheter i vetenskapsteoretiska antaganden om vad psykologi och psykiatri egentligen är för slags ämnen. För att kunna komma loss från fruktlösa och infekterade diskussioner kan man ta ett steg tillbaka och se på dessa antaganden. Just detta är vad den brittiska filosofen Rachel Cooper gör i sin bok Psychiatry and Philosophy of Science.

Boken är både en introduktion till vetenskapsteori samt en fördjupning i vetenskapsteori applicerat på psykiatrisk forskning. Cooper går med en stringens typisk för anglosaxiska filosofer igenom sina fyra frågeställningar: 1) Vad är egentligen psykiatrisk diagnostik, 2) Vad är speciellt med psykiatriskt kunskapssamlande, 3) Hur kan flera vetenskapliga paradigm fungera parallellt inom psykiatrin, samt 4) Vad är det som är fel på psykiatrisk forskning idag? Cooper jonglerar varsamt dessa fyra heta potatisar och lyckas genomgående vara beundransvärt konstruktiv.

Detta är också bokens största fördel. Cooper leder läsaren från bitvis svår filosofisk teori över till mycket konkreta råd till både kliniker och forskare. Som exempel kan man ta bokens kapitel om evidensdebatten. Cooper menar att det problem evidensdebatten nu hamnat i är att vi inte längre litar på den forskning som bedrivs. Psykoterapiforskare av olika skolor misstror varandras fynd och litar än mindre på forskningen om läkemedel. Men ”solutions to the problem of knowledge are solutions to the problem of social order,” det vill säga: hur ska vi säkerställa att vi kan lita på vad forskare påstår? Coopers lösning är bland annat ökad genomskinlighet i studierna, oberoende kontrollsystem samt billigare och därmed replikerbara studier.

Coopers bok är perfekt som kurslitteratur, men ämnet och författarens klarhet lämpar den lika väl för kuriosaläsning. En bok som denna kan fungera som en propplösare till flera av de strandade diskussionerna inom psykiatrin idag.

Cooper, R: "Psychiatry and Philosophy of Science". McGill-Queen’s University Press, 2007.

Recensionen är tidigare publicerad i Psykologtidningen #1, 2009. Fan vet vad jag hade där att göra, men psykologkåren som läsare tackar man ju inte nej till.

yeah yeah

I don't wanna change your mind
I don't wanna change the world
I just wanna watch it go by
I just wanna watch you go by

Såna här videosar ska jag fan också börja göra!

Strokes, T."Under Control",Room on Fire, 2003,1.

Ganska extremt självskadebeteende

En man blir hänvisad av psykiatrin till en akutmottagning, efter att ha påstått sig ha hamrat in ett antal spikar i sitt eget huvud. Vid undersökning finner man ett antal spikhuvuden i mannens hjässa, vilka han hade dolt med en hatt. Röntgenbilden visar fem st 5 centimersspikar och en stor, 13 centimetersspik. Mannen uppvisade en lätt försvagning i vänster ben och arm, men fungerade i övrigt utan anmärkning och konverserade sjukhuspersonalen. Efter att spikarna opererats bort återhämtade han sig utan tillbud. Den 44-årige mannen hade lång historia av kontakt med psykiatrin och av självskadebeteenden. Han var också diagnostiserad med en personlighetsstörning.

Personlighetsstörning, jotack. Det går helt enkelt inte att hitta på nån smart kommentar. Vad är sensmoralen här? Våra hjärnor är överflödiga? Det är löjligt att skära sig i armarna? Det går inte att lita på vetenskapliga tidskrifter? Vikten av att sprita spik? Vissa snickare är oerhört smidiga? Jag är mållös.

James, G., Blakeley, C,J, Hashemi, K, Channing, K. & Duff, M: (2006) "A case of self-inflicted craniocerebral penetrating injury". Emerg Med J., 2006, 23.

Sanndrömmar

"Jag behandlade en gång en ung man, som i anamnesen uppgav att han var lyckligt förlovad med en flicka av god familj. I hans drömmar uppträdde hennes gestalt oftast på ett mycket ofördelaktigt sätt. Kontexten visade, att drömmarens omedvetna kombinerade allehanda skandalhistorier ur helt andra källor med fästmöns gestalt, vilket var absolut obegripligt för honom och naturligtvis också för mig. // Trots att det föreföll otänkbart att det vore sant, verkade misstänkliggörandet av fästmön vara en punkt av så dominerande betydelse, att jag rådde honom att anställa efterforskningar. Dessa visade att misstanken var grundad, men chocken av den obehagliga upptäckten dödade inte patienten utan kurerade honom från hans neuros och därmed också från hans fästmö."

Den intelligenta läsaren förstår omedelbart vad den käre Jung antyder. En av våra drömmars viktigaste funktioner är att skydda män från slampiga flickvänner. Jag behöver förstås inte påpeka hur väl detta passar med en evolutionärpsykologisk förklaring, det selektiva trycket på hanar som slipper uppfostra andra hanars avkomma och så vidare. Jung och Pinker. Integrativ psykologi, mina damer och herrar!

Jung, C.G. (1977): "Om psykisk energi, drömmar och arketyper". Olten: Walter-Verlag.

The Game

Den här boken är att betrakta som en psykologisk självhjälpsbok. Sjukdomen: fobi för att ragga. Behandlingen: exponering. Det hade lika gärna kunnat vara spindlar, ormar eller höga höjder: det handlar alltid om att utsätta sig för det du fasar mest av allt.

Neil Strauss omtalade bok är till formen en självbiografisk beskrivning av hur författaren kommer in i och avancerar inom en amerikansk subkultur av så kallade Pick Up Artists. Strauss själv beskriver att han alltid varit blyg och tafatt kring tjejer trots att han är en framgångsrik författare med en strålande karriär. Genom boken utvecklas han från en blyg nörd till en självsäker casanova, en utveckling som först är fascinerande men mot slutet mest irriterar läsaren. Längs vägen presenteras knep och tricks som olika gurus lär honom. Dessa knep är alltifrån esoteriska gester hämtade ur hypnostekniker till råd om klädsel och förslag på opening lines. De flesta av dessa tips förefaller dock vara efterhandskonstruktioner. Det som verkligen får in Strauss i matchen är en enda sak: han raggar på varenda tjej han kommer åt.

Att bli bra på att ragga handlar alltså om upprepning, upprepning, upprepning. Gå ut och öva flera gånger i veckan, säger Strauss. Du måste skita i rädslan för att bli ratad: ”You will feel shy sometimes, and self-conscious, and you must deal with it like you deal with a pebble in your shoe. It’s uncomfortable, but you ignore it”.

Detta är precis vad en bra terapeut skulle säga till en fobiker: ”Jaså, du önskar du kunde ragga tjejer på krogen, men du är rädd för att bli ratad och betraktad som en slemmig sexfixerad snubbe? Du får som hemuppgift att gå fram till tjugo tjejer per kväll, tre gånger i veckan. Strunta i att du är rädd, gör det ändå. Strunta i att du blir dissad, pröva en annan tjej. Gör denna hemuppgift så ska vi se om inte din rädsla försvinner”. I psykoterapi kallas detta för exponering. Vid upprepad exponering försvinner rädslan, och sen är det förstås lätt att vara självsäker och charmig.

The Game är helt enkelt 150 sidor framgångsrik fobibehandling, följt av 300 sidor rippade från klassiker ur den maskulina litteraturhistoriens fatabur. I likhet med Kerouacs On The Road och Fight Club av Chuck Palahniuk är stilen i The Game påtagligt man-till-man. Som fobibehandling fungerar förmodligen The Game trots det lika bra för kvinnor .

The Game är inte en bok som du låter ligga framme på nattduksbordet; inte en titel som du låter sticka upp ur kavajfickan eller något att småprata med din mamma om på söndagsmiddagen. Se dig nu noga omkring! Du borde skämmas för att ens läsa den här artikeln! Den här skammen är samma som du känner inför att gå fram till en okänd flicka. Rädslan för att vara den där slemmiga snubben som bara tänker på en sak, rädslan för att andra ska misstänka dig för att vilja knulla. Att läsa The Game är det första steget för att bli av med den här fobin. Alltså: låt den ligga på nattduksbordet, sticka upp i kavajfickan och vara samtalsämnet hemma hos mamma.

Du är sjuk, och detta är första steget mot att bli frisk.

Texten är klippt från senaste numret av Osqledaren, KTH's studenttidning. Fråga mig inte vad jag hade där att göra, men man tackar ju inte nej till 18'000 läsare liksom. Kolla in hela numret här!

Psykologer of the world, disband!

Jag läser en kurs om primärvård. En gästföreläsande psykolog säger att det är "oetiskt" att utveckla behandlingsmanualer som kuratorer och undersköterskor kan använda. Om vi kan göra om våra terapier till manualer, då kommer de ju bara anställa billigare yrkesgrupper än oss. Det är som att tandläkare skulle motsätta sig försäljningen av tandborstar! Skit samma att vården blir effektiv och att fler människor får hjälp, vi psykologer måste hålla oss mystiska, magiska och behövda.

Ordföranden för psykologförbundet, Lars Ahlin (nix, inte samma som författaren), har uttalat sig om att ett av våra största misslyckanden var när det beslutades att även socionomer får utbilda sig till psykoterapeuter. Inte för att socionomer skulle bli dåliga terapeuter eller att det finns ont om jobb, utan bara för att vi psykologer inte längre framstår som lika coola.

Utbildar man sig till ett människovårdande yrke så borde ju ens mål vara att omintetgöra behovet av en själv. Alla psykologer måste jobba mot att göra sig själva arbetslösa.

Mer om sorg

I en studie som undersökte hur änkor och änklingar formar nya relationer efter dödsfallet finner Schneider et al (1996) att två år efter partnerns död så är 61% av männen och 19% av kvinnorna i en ny relation. Yngre kvinnor är snabbare in i en ny relation än äldre medan det för män är inkomst och utbildning som skyndar på processen (needless to say är det här ju de vanliga egenskaperna som höjer kvinnor och mäns värde på äktenskapsmarknaden). Utan att säga nåt om kausaliteten konstaterar författarna att de som bildar nya relationer mår bättre än de som inte gör det.

Nyblivna änkor och änklingar ökar, inte helt förvånande, sin alkoholkonsumtion och röker mer än de gjorde innan dödsfallet. Att vara kvinna och/eller ung ökar risken för depressiva symtom (Zisook, Shuchter & Lyons, 1987).

Enligt en studie refererad i Beck & Rector (2003) så har över hälften av alla änkor och änklingar regelrätta hallucinationer av den döde; både visuella och auditiva. Trots att de vet att det är en hallucination så ägnar sig 10% till och med regelbundet åt konversationer med den döde! Allas vår Aaron B. betonar att detta inte hängde ihop med någon ökad psykisk sjuklighet.

Det är helt enkelt en jävla massa moraliserande kring det här med sorg. Jag tror vi kan konstatera att variationen i reaktioner är väldigt stor. Om närstående struntar i att ha en fet sorgkris, gifter om sig efter ett halvår eller väljer att småprata med sina egna hallisar, ja det ska man helt enkelt inte lägga sig i.

Beck, A.T. & Rector, N.T. (2003) "A cognitive model of hallucinations". Cognitive Therapy and Research, 27(1), 19-52.

Schneider et al (1996) "Dating and remarriage over the first two years of widowhood". Annnual Clinical Psychiatry, 8(2).51-57.

Zisook, Shuchter & Lyons (1987): "Predictors of psychological reactions during the early stages of widowhood". Psychiatric Clincical journal of North America. 10(3), 355-368.

Sorgearbete

Det tycks vara en vanlig uppfattning att sorg är ett arbete som man måste ta sig igenom. Det är nåt suspekt eller patologiskt med någon som inte sörjer ”tillräckligt”. I standardverket "Psykiatri" av Jan-Otto Ottosson refereras en studie från 70-talet där man finner att änkors sorg en vecka efter mannen död är negativt korrelerat till deras sorg tre månader senare. Dvs, antingen sörjer man direkt och hårt, eller så blir det värre längre fram. Även anknytningsteorins fader John Bowlby har uttalat sig liknande. Det här låter ju fishy och PDT-igt, finns det verkligen något sådant som fördröjd sorg?

Bonanno et al (2002) har i en longitudinell studie följt 205 änkor och änklingar från tiden innan partnerns dödsfall och 18 månader efter. Självskattade depressionssymtom (brief CES-D) användes för att gruppera individerna i olika grupper (se fig 1).

Endast 1% uppvisade fördröjd sorg. Nästan hälften av änkorna och änklingarna utvecklade faktiskt aldrig några depressionssymptom. Dessa personer sörjer säkert i nån bemärkelse, men mår aldrig så dåligt att det påverkar deras sömn eller aptit eller fick dem att känna sig trötta, ensamma eller glädjelösa. 11% hade däremot en övergående depressionsepisod och 16% fastnade i en kvardröjande depression. 10% (inte redovisade i diagrammet) var deprimerade innan dödsfallet och mådde bättre efter dödsfallet, säkerligen pga av partnerns utdragna sjukdom el dyl. 8% var deprimerade innan dödsfallet och fortsatte att vara det efteråt (inte i diagrammet). Inga mått på anknytningsstil eller kvalitén på relationen påverkade vilken reaktion en änka eller änkling fick.

Det kan invändas att studien använde för grova tidspunkter, och exempelvis missade sånt som hände innan 6 månader. Detta kan förstås inte uteslutas, men om fördröjda sorgereaktioner är kortare än 6 månader är det kanske ändå inget stort problem. Författarna påpekar också att medelåldern i denna studie var hög (72 år) och kanske inte går att generalisera till yngre änkor och änklingar.

Försök med psykoterapi för sörjande bör rikta in sig på dem som fastnar i en depression eller som var deprimerade innan. Försök med sorgebearbetningsterapi har annars till och med gjort de sörjande värre än en kontrollgrupp (Neimeier, 2000)! I vilket fall finns det skäl att slopa både idén om fördröjd sorg och spekulationer om patologiska anknytningsstilar utifrån någons sorgereaktion. Sorg är sorg och ibland också en vanlig depression.

Bonanno et al (2002) "Resilience to loss and chronic grief: A prospective study from preloss to 18-months postloss." Journal of Personality and Social Psychology. Vol. 83(5), 1150-1164.

Neimeier, R. A. (2000). "Searching for the meaning of meaning. Grief therapy and the process of reconstruction." Death Studies, 24, 541-558.

"Dear friends from the Universe!

We are the children from the Earth planet, sending this Message to you. We want you to know, that you are not alone in the Universe. We offer to be your friends. The Galaxy, where you and we live, is our common Home. We named it the Milky Way. The Earth planet is moving around the star named Sun. The planet itself is covered by ocean and land. There are many creatures living our planet; but only people have created a technological civilization. We live in families: parents and children. Children like to play. We would like to show you our games, drawings, music. The duration of our life is about 80 years. While writing this Message, we are from 13 to 18 years old. So, we hope to receive your answer. People have many cultures, languages and religions. People have reached the technical progress, but scientists have also invented horrible weapons, which may destroy the life on our Earth. Our planet is very beautiful, but it is ill. Our problems are wars, ecology, exhaustion of natural resources. But we hope we shall overcome these problems and all people on Earth will be happy! We would like about you! Please, reply. We would be very glad. We wish you peace and love. The children from the Earth, August-September, 2001."

Det här meddelandet tillsammans med ett antal bilder skickades år 2001 från Evpatoria Deep Space Center i Ukraina mot ett antal stjärnor på norra stjärnhimlen. Den första stjärnan som tar emot signalen är 47UMa i Stora Björn, detta sker år 2047. Texten är formulerad av ett gäng ryska tonåringar, vilket förstås förklarar alla punctuation errors och babelfish-engelskan. Dessvärre kräver ju meddelandet att utomjordingarna också har tillgång till en eng/rus-till-utomjordiska-ordbok.

Nåja, inte som att de skulle ha nåt bra svar på "we would like about you!" ändå. Se hela den här pårökta grejen här!

Psilocybin

Det finns olika sätt att knarka sig till lycka. Till de socialt accepterade hör förstås SSRI. Till de mindre accepterade hör hallucinogenen psilocybin, den aktiva substansen i s.k. "magic mushrooms". Jag har alltid föreställt mig att folk som knarkar på svamp antingen är antroposofer eller fattiga rejvare. Men så hittar jag av en slump följande artikel, skräpandes i lunchrummet på jobbet:

Griffiths et al (2006). har låtit 36 medelålders män och kvinnor ta doser av antingen psilocybin eller metylfenidat. Det sistnämnda ges för att fungera som en aktiv placebo, alltså kontrollera för förväntanseffekter. Jämfört med kontrollgruppen så uppvisar psilocybingruppen allsköns symptom: de gäspar, skrattar, gråter, skriker och fånler. Men detta är förstås inte studiens stora fynd. Det intressanta är vad psilocybingruppen säger vid en uppföljningsintervju 14 månader senare, publicerad i senaste numret av Psychopharmacology:

64 % av deltagarna säger att upplevelsen förbättrade deras liv avsevärt vad gäller välmående och hur nöjda de är med sina liv, 58% säger att upplevelsen var en av deras fem viktigaste upplevelser någonsin! Författarna lyckades inte upptäcka några prediktorer för vilka som åtnjöt mest nytta av experimentet, även om de påpekar att experimentgruppen på det hela taget var signifikant öppensinnad, extrovert och spirituell. I artikeln är man dock tydlig med att varna för alltför långtgående slutsatser av fynden: att ta psilocybin har tidigare dokumenterats innebära risker som panikattacker, förvärrande av psykiatrisk sjukdom, permanenta perceptuella förändringar samt förstås missbruk.

Det är förresten oundvikligt att i det här sammanhanget nämna John C Lilly. Den här verkligt knasige psykoanalytikern var tillsammans med Timothy Leary en av de första att göra akademiska studier på hallucinogena droger. Mest gick studierna ut på att Lilly själv trippade på LSD under olika betingelser, exempelvis i en sensory deprivation tank eller i en bassäng med ett gäng delfiner. Lilly fick otroliga insikter om universum, bland annat förutsade han hela matrix-manuset och fick kontakt med utomjordingar (Asplund, 1987).

Griffiths, R. R.; Richards, W. A.; McCann, U.; Jesse, R. "Psilocybin can occasion mystical-type experiences having substantial and sustained personal meaning and spiritual significance." Psychopharmacology. Vol 187(3), Aug 2006, pp. 268-283.

Griffiths, R. R.; Richards, W. A.; Johnson, M. W.; McCann, U. D.; Jesse, R.: "Mystical-type experiences occasioned by psilocybin mediate the attribution of personal meaning and spiritual significance 14 months later." Journal of Psychopharmacology. Vol 22(6), Aug 2008, pp. 621-63.

Asplund, Johan: "Det sociala livets elementära former". 1987. Göteborg: Korpen.

vem är Hillevi Handa?

Om man har en sån här tracker på sin sida så vet man vilka som länkar till en. För det mesta är det inga överraskningar, typ PA och Olle. Men sen är det också nån kvinna i typ Borås, Liza i borlänge och nån Hillevi Handa? Så, Hillevi Handa (om det är ditt riktiga namn): du är säkert en fin tjej och allt det där. Men om sanningen ska fram så ger du mig rysningar. Ge dig åtminstone till känna!

I övrigt kommer folk till den här bloggen genom att söka på "knäppa upp bh". Det är onekligen huvudet rakt på den gymnasialt grabbiga spiken.

här kommer de igen... rysningarna... humpfr.

Hjärnor: stor=smart

Det är egentligen ett rätt rimligt påstående. Vi vet att det finns ett starkt samband mellan hur stor hjärna en djurart har och hur intelligent vi bedömer den att vara. Så borde inte detta samband fungera även inom människorasen? Idén är ju också sisådär tvåhundra år och är bakgrunden till allt det här vägandet av olika geniers hjärnor (Einsteins vägde exempelvis så lite som 1230 gram, enligt Lauren Slater).

I en metastudie på 37 publicerade artiklar finner McDaniel (2005) att ”it is clear that brain volume is positively correlated with intelligence”. Korrelationen mellan hjärnans storlek och IQ är så mycket som 0,33!

Studierna är gjorda med MR-teknik och undersöker alltså hjärnor inuti levande skallar. Men även om man mäter skallmått (som på det gamla goda 30-talet), så menar McDaniel att korrelationen ändå blir så hög som 0,19. IQ har i dessa studier oftast uppmäts med testet Ravens matriser. De grupper man har undersökt har oftast varit kontrollgrupp för någon annan studie. Detta djupt problematiskt.

Det finns anledning att misstänka de publicerade artiklarna för s.k. publication bias. Detta skulle i detta fall innebära att forskare som studerar nånting helt annat än kopplingen mellan hjärnstorlek och IQ i denna studie använder en kontrollgrupp. I förbifarten eller som en del i denna studie låter man kontrollgruppen testas med Ravens matriser, snabbt och gratis. Nån gång ibland råkar nån göra en korrelation på kontrollgruppen och finner någon gång ibland sambandet storlek-IQ. Forskare är inte dummare än att de då publicerar detta fynd och bättrar på sin CV.

Är ni med? Bara i de fall då man hittar detta samband blir det publicerat. I alla de tusentals studier då sambandet inte finns så nöjer sig forskarna med sin orginalstudie och publicerar inget på kontrollgruppen. En metastudie som McDaniels rafsar senare ihop alla dessa slumpfynd. Nämnas bör ju förresten att en del av studierna i metastudien inte finner nåt samband, forskare publicerar ju även icke-fynd ibland.

Publication bias är en möjlig förklaring. En annan förklaring är förstås att metastudien faktiskt säger nåt om verkligheten. Bara för att det är obekvämt behöver det ju inte vara lögn, så att säga.

McDaniel, M. A. (2005) ”Big-brained people are smarter”. Intelligence, 33, 337-346.

Rött är sexigt

Man kan tänka sig två anledningar till att så är fallet: 1. Vi lever i ett samhälle där färgen rött och sexrelaterade stimuli uppträder tillsammans: vi har alla en betingning av rött till sex. 2. En medfödd koppling rött-sex. Hos primater är det legio att honor använder färgen rött som signal för ägglossning, exempelvis kring genitalier eller ansikte.

I senaste numret av Journal of Personality and Social Psychology presenteras en serie experiment med syfte att undersöka hur färgen rött påverkar en kvinnas attraktionskraft. Författarna undersöker hur heterosexuella män och kvinnor skattar en kvinnas attraktivitet på en skala 1-9. Fotot på kvinnan är tryckt antingen med vit eller röd bakgrund.

Resultaten: män uppfattar kvinnan som mer attraktiv när fotot presenteras mot röd bakgrund (på skalan 1-9 är skillnaden ett helt steg!). Kvinnorna i studien påverkas emellertid inte. Vare sig färgerna grön eller blå har samma effekt på skattningarna. När männen ombeds gissa kvinnans intelligens eller "likeability" så finner man att dessa däremot inte påverkas av färgen röd, det är bara skattningar av sexuell attraktion som påverkas. Man kan också notera att männen inte var medvetna om att deras skattning påverkades av färgsättningen.

Elliot & Niesta konstaterar att fynden är "valuable information for both men and women in the mating game".

Elliot, A. J. & Niesta, D. "Romantic Red: Red Enhances Men's Attraction to Women" Journal of Personality and Social Psychology, 2008, Vol. 95, No. 5, p 1150-1164.

Linnéa

”Det är inte herdar, den heter joyeux des flutes. Passande väl?” Flöjtisten själv pratar om draperiet i fotändan av sin säng, och sen om när hon mötte Salem Al Fakir i en loge på grönan i lördags. Hon berättar att de satt och rökte i en berså, och om hans byxor och om sitt gymnasium där det gick nån kille med bara ett halvt hjärta. Men sen somnar hon helt plötsligt och spretar över hela sängen och mig medan jag dricker upp hennes riesling och tittar på herdarna på draperiet. Det rullar ekivoka cornelislåtar på linneas ipod, och sen abbey road. Det är en sån fin morgon i augusti, och ett sånt fint rum hon har ordnat. Jag hade ett foto av det där tyget på min mobil. Vet inte om det var den mobilen som sedan blev stulen när jag var upptagen av annat och inte märkte när det hände. Eller så var det den som jag råkade ge bort till nån.

Det var de här dagarna utspridda över en hel sommar. Och linnéa och jag, utspridda på en hel del annat och inte alls så närvarande som hon gärna låtsades att vi var. Men vi satte oss ner på den vita parketten och sa: ”du och jag är bara yta med varandra”. Jag fick veta hennes största fasa. Hon fick höra när jag spelade gitarr. Hon sa att jag är nonchalant och jag sa att hon skryter för mycket (det där sista är verkligen sant, men å andra sidan är hon den bästa på komplimanger jag nånsin träffat). Men linnéa log helt enkelt och jag minns att jag tänkte: ”så här ser Lydia Stille ut”. Det var nåt slags raggningsskämt som vi hade, som ingen av oss förstod. Jag sa att hon klär sig excentriskt, sen fick hon mig att köpa en ny garderob.

Och allting löste sig förstås till det bästa, den här tjejen är i en bana betydligt brantare i sin stigning än nån av oss andra. One two three four five six seven, all good children goes to heaven.

Privat lyckoforskning

När jag gick i egenterapi så övertygade min terapeut mig om att börja skriva dagbok. I marginalen markerade jag hur bra dagen hade varit, 0-10. Diagrammet ovan visar mitt humör under 2007 och lite -08, utsmetat med ett slags glidande medelvärde. Sju är typ en normalnivå, därav markeringen. Noggrannare analys av data ger att jag var gladast på onsdagar (7,22 i snitt), och minst glad på söndagar (7,07).

Det här är i särklass det mest egocentriska som den här bloggen nånsin fått stå ut med. Det sållar tyvärr K&S till den där sortens blogg som Liza snäser att de skriver om vad man åt till frukost. Men jag tyckte det var viktigt att dementera ryktena om att jag skulle vara manodepressiv. Det är ju jag som försökt sprida ut dem, liksom, så då är det ju jag som får ta tillbaks dem igen.

Frågor på det?

How do you kiss a girl?

Kvalitén på lektyren vid min säng når nya höjder. Låt mig citera från Neil Strauss' The Game: "There was still a nice guy lurking in my head that I had to get rid of."

Det är precis som exponering vid en fobibehandling: steg för steg nöta bort min skam över att vara man. Ignore this terrible drug.

Kåta humlor

Sensationspsykologin fortsätter! Denna gång på allmän begäran (läs: Karin Wrangsells).

Det finns en del fördomar om bisexuella. Vissa av dem är sanna, vissa av dem är halvsanna (och i konsekvensens namn: vissa av dem är väl osanna också). En sådan fördom är att bisexuella är översexuella. Detta är en halvsanning i den bemärkelsen att det bara är sant om bisexuella som är kvinnor.

I en stor enkätstudie med 1735 svarande undersöker sexologen Richard Lippa (2006) sambandet mellan det nebulösa måttet "sexdrift" och hur denna riktar sig mot antingen kvinnor eller män. Han får alltså följande fynd: desto kåtare en man är, desto mer inriktad på antingen män eller kvinnor är han. Dess kåtare en kvinna är, dess större är sannolikheten att hon tänder på både män och kvinnor! Detta illustreras en aning förvirrat i figur 1 och 2, där attraktion till kvinnor och män plottats mot varandra (en blick på diagrammen visar ju att det inte är några klockrena samband vi pratar om, men ändå).

I en uppföljande studie (2007) får Lippa emellertid inte riktigt samma resultat när han utvidgar de undersökta från de i psykologisammanhang så vanliga undergratuates. Han finner då samma mönster som tidigare hos männen, men då också detta mönster hos lesbiska. Det vill säga: ju kåtare en flata är - ju mer flata är hon. Men för heterosexuella och bisexuella är svarsmönstret nästan identiskt, det vill säga bara ett svagt samband mellan kåthet på män och på kvinnor.

Så det här med de översexuella humlorna är kanske snararast en kvartssanning.

Lippa, R. A.: "Is High Sex Drive Associated With Increased Sexual Attraction to Both Sexes?" Psychological Science, 2006, 17, 46-52.

Lippa, R. A.: "The relation between sex drive and sexual attraction to men and women". Archives of Sexual Behavior. 2007, 36, 209-222.

Thomas

Var börjar jag berättelsen om min polisongprydde hjälte från midsommarkransen? Kanske på den tiden när Thomas bara var en mytomspunnen ung bög, höljd i mystik. Han brukade komma över och titta på collegefilmer när jag just flyttat hit. Anekdoterna om honom var idel sex och pop och knark (i den ordningen). Eller börjar man hellre nu nyligen när vi satt inklämda i baksätet på en liten folka full med kuddar och bråkade om teater och statligt stöd. Den här diskussionen har vi ständigt och jämt. Flatorna i framsätet var bortglömda sen länge! Vi drällde ut ben för ben på mosebacke och fortsatte skrika om dramatens existensberättigande. När vi inte bråkar om dramaten bråkar vi om huruvida solen finns, egentligen. I dramatendiskussionen känner sig Thomas personligt förolämpad, säger han. Han blir putt, som en besviken lärare. Med sina sorgsna spräckliga fascinerade ögon blänger han ut över baren på mosebacke. Tänk dig en romankaraktär som blänger ut över sidorna i sin egen bok.

Det som gör honom så engagerad i dramatenfrågan är hans intresse för allting. I ett annat baksäte på vägen till fårö i somras klämdes Thomas och Karin in och klickade klaffade igång direkt! De skrålade skrek i munnen på varandra, han försökte förklara nåt om att all bra dansmusik handlar helt om basen. Han ville visa och klängde runt i bilen och försökte få på eller av basen i stereon. Vår lifterska stirrade skräckslagen på oss: (tänk Tobey McGuire i fear & loathing). Thomas lutar sig över hennes stol och mumlar nåt om formen på hennes skalle. Nånstans här börjar han prata om metonymier igen. Karin och Thomas dräller ur den här bilen också, Thomas spritter till och gör sin sprattelgubbedans över livets trottoarer.

Vissa terapeuter är gladare än andra

Det har ju varit snack på sistone om den där metastudien om evidens för långtids-psykoanalys. För att ge PDT'arna ännu mer vatten på sin kvarn kan man också fundera över följande studie:

Topolinski & Hertel (2007) har gjort en enkätundersökning på 184 tyska psykoterapeuter och frågat dem om terapiinriktning och hur nöjda de är med sitt jobb. De har dessutom bett dem fylla i personlighetsformulär. Författarna finner att det viktigaste för att vara nöjd med sitt jobb som terapeut är att ens personlighet är kongruent med ens terapiinriktning. Terapeuter som beskriver sig som mer "intuitive" (typ humaniorainriktade) blir nöjda om de jobbar med psykodynamisk terapi, medan terapeuter som är "sensing" (typ naturvetenskapliga) är nöjda som beteendeterapeuter. Men när man kontrollerar för denna personlighet-terapiform-match så kvarstår ytterligare än variabel som viktig: Terapeuter som jobbar med psykodynamisk terapi är mer nöjda med sitt jobb än KBT-terapeuter! (Ytterligare ett fynd är att terapeuter med eget företag är mer nöjda än dem som är anställda på psykiatriska kliniker, inte helt oväntat kanske.)

Även tidigare studier har funnit att psykoanalytiker är mer nöjda med sina jobb än terapeuter med andra inriktningar (Reimer, Jurkat & Raskin, 2005). Vare sig Topolinski & Hertel eller Reimer et al vågar sig på några spekulativa förklaringar till detta. Men jag nämnde det här för Josefin som skrattade och sa: Alla vill såklart ha ett jobb där man får pröjs för att bara humma.

Reimer, C.; Jurkat, H. B.; Raskin, K.; "Lebensqualität von ärztlichen und psychologischen Psychotherapeuten. Eine Vergleichsuntersuchung." Psychotherapeut. Vol 50(2), 2005, 107-114

Topolinski, S. & Hertel, G.; "Role of personality in psychotherapists' careers" Psychotherapy Research, 17(3), 2007, 365-375.

Helen

Få orkar dansa som Helen särskilt länge. Jag pressar mig ut ur den fullpackade lilla lokalen och in i augustimörkret med ursäkten att pissa. Där möter jag två tyskor. Den ena pekar tillbaks mot krogen och säger ”Hey, is she your friend? She’s crazy!” Jag är egentligen för full för engelska men nickar: ”Crazy. And yes, she’s my friend.” Allting faller isär omkring oss: Helen stjäl champagne ur nån glidares flaskor, hon dansar barfota över glaskrossgolvet, hon skriker alla låttexterna för högt. Ingen låtsas om det men alla på hela dansgolvet är medvetna om allt den tokiga tösen gör. Helt plötsligt fryser hon mitt i en rörelse: hela hennes livstragedi slår ner på henne i ett ögonblick av klarhet. Hon börjar storgråta mitt på dansgolvet och vi famlar oss över skärgårdsklipporna hem till båten.

Jag tog med henne till medelhavsmuseet för att visa henne hur grekisk hon ser ut. Det är nånting med hennes mörka lockar (hon ser ut som en jävla docka), men också näsan och det mörka under hennes ögon som hon ibland försöker sminka bort. Helen har ett sånt utseende att det inte går att veta om hon är vacker som en gryning eller bara weird som en biroll i en gothfilm. Men de grekiska statyerna är inte hälften så intressanta som kattmumierna i källaren, det hela slutar med att jag dricker kaffe medan hon tecknar mumierummet i sitt skissblock. Hon röker sönder sin kropp mellan yogasessionerna. Hon snäser av servitriserna. Hon pratar som en bäbis. Hon åkallar tusen skepp med sin skönhet.