"En man i en kvinnas kropp"

(för att parafrasera ett uttalande av allas vår favorit Ivanka Savic.) Det är ju en femma hur detta upplevs, och en helt annan hur det ser ut. Och när jag skriver 'ser ut', ja då menar jag magnetröntgen. Så alla ni som undrat hur ett knull ser ut liksom inifrån: varsågoda!

Författarna ber läsaren notera att penis under samlag inte är rak utan snarare boomerangformad, vilket går tvärs emot vad man ända sen DaVinci har ansett i frågan. Förutom bilder på heterosexuellt samlag så presenterar man också bilder på vagina under och efter orgasm genom självstimulans. Schultz et al (holländare, needless to say) sammanfattar: "We have showed that magnetic resonance images of // the male and female genitals during coitus are feasible and beautiful."

Notera förresten att studien är replikerad 2002, så det där med boomerangkuken är nog inte alldeles uppåt väggarna. En boomerangkuk uppåt väggarna, det vore ju för skoj!

Schultz WW, van Andel P, Sabelis I, Mooyaart E. 'Magnetic resonance imaging of male and female genitals during coitus and female sexual arousal.' BMJ. 1999 Dec 18-25;319(7225):1596-600
Faix A, Lapray JF, Callede O, Maubon A, Lanfrey K. 'Magnetic resonance imaging (MRI) of sexual intercourse: second experience in missionary position and initial experience in posterior position.' J Sex Marital Ther. 2002;28 Suppl 1:63-76<

"Ett skämt är inte roligt på riktigt om det inte är 39 A4-sidor långt och använder minst 218 källor"

Suarez-Golborne tipsar i PåStan-bloggen om en föreläsning på ABF-huset, och det börjar misstänkt likt ett Lars-inlägg:

1996 skickade Alan Sokal, fysikprofessor på New York University, in avhandlingen "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity" till tidskriften Social Text som ges ut av Duke University Press. Det var en genomarbetad text som tog upp problemet med att naturvetenskapen inte tog till sig kunskaper från andra discipliner som sociologi och kulturstudier. I stället tycktes den:

"...cling to the dogma imposed by the long post-Enlightenment hegemony over the Western intellectual outlook".

Alltså att naturvetenskapen envisas med att hålla fast vid upplysningstidens idéer, som att det finns en riktig värld och att den på något sätt skulle styras av "eviga" fysiska lagar. För tidskriften Social Text var det förstås intressant att en fysikprofessor ville ta strid för att föra in postmodernistiska idéer i naturvetenskapen.

Tyvärr, för Social Texts del, var det hela bara ett rått skämt, något Alan Sokal avslöjade i franska tidningen Lingua Franca samma dag som det aktuella numret av Social Text kom ut. Han ville ju bara veta om de skulle publicera vad som helst så länge det lät bra och passade in på redaktörernas postmoderna ideologi:

"What's going on here? Could the editors really not have realized that my article was written as a parody? "

Men sen sticker populärkulturjournalistspråket upp sitt extremt icke-K&S-mässiga tryne:
"Det är vad jag alltid har sagt: Ett skämt är inte roligt på riktigt om det inte är 39 A4-sidor långt och använder minst 218 källor."

Rolig på riktig är hela historien hur som helst, jag vill minnas att jag refererade till den (utan att ha läst SSG:s inlägg) så sent som i fredags. Bluffartikeln ska finnas att läsa här, och här går Sokal ut och berättar om bluffen.

Gaëtan Dugas

Om man inte kan sprida sina egna gener, kan man ju alltid sprida några gener. Gaëtan Dugas (fig 1) var en av de första amerikaner som smittades med HIV-viruset, någon gång i slutet av 70-talet. Exceptionellt sexuellt aktiv som den käre Dugas var (250 partners per år enligt honom själv) så lyckades han också sprida viruset vidare, så till den milda grad att han blev ett genombrott för den tidiga AIDS-forskningen. I början av epidemin kunde 40 av de få utspridda fallen av sjukdomen kopplas, medelst en knullkarta, till Dugas (fig 2). Fyndet publicerades 1984, och författarna konstaterar att "the finding of a cluster of AIDS patients linked by sexual contact is consistent with the hypothesis that AIDS is caused by an infectious agent." (Auerbach, 1984).

Det här fyndet skulle sen komma att misstolkas en smula. I sin bok "And the Band Played On" pekade journalisten Randy Shilts ut Dugas som patient zero, och insinuerade att det var han som förde epidemin till amerika (boken filmatiserades senare taffligt av en regissör med det skojiga namnet Spottiswoode).

HIV-viruset har den speciella egenskapen att det muterar särdeles kvickt och ofta, vilket ger goda möjligheter att spåra olika varianter väldigt detaljerat och någorlunda exakt i tid. På så vis har man kunnat, genom att räkna mutationer och jämföra virus från massor av olika patienter, klocka tiden när HIV hoppade från schimpans till människa (i centralafrika någon gång 1915-41) och ungefär när olika varianter skiljde sig från varandra i USA (1960-71). Alltmer tyder på att AIDS spreds till USA från Haiti, och sedan kom från amerika över till Europa (Takebe et al, 2004).

Kuriosainformation: med hjälp av just de här mutationspårningarna har man också upptäckt att det oftast är olika varianter av HIV som homosexuella och sprutnarkomaner bär på. Homosexuella i skandinavien har en HIV-variant som är mer lik den som homosexuella i Holland har, än vad den är lik våra lokala knarkares. Kvinnor verkar däremot kunna ha vilken variant som helst (Kuiken et al, 2000).

Just ja, det här skulle vara ett inlägg om de stora existentiella kvalen som Dugas måste ha fått. Eller döden. Eller om vikten av säkert sex. Oh well.

Auerbach et al: 'Cluster of cases of the acquired immune deficiency syndrome. Patients linked by sexual contact' American Journal of Medicine, 76 (1984), pp 487-492
Kuiken C, Thakallapalli R, Esklid A, de Ronde A. 'Genetic analysis reveals epidemiologic patterns in the spread of human immunodeficiency virus.' Am J Epidemiol. 2000 Nov 1;152(9):814-22
Takebe et al, Molecular epidemiology of HIV: tracking AIDS pandemic. Pediatr Int. 2004 Apr;46(2):236-44.

Placebo är din vän!

Få medicinska begrepp är så förtalade som placeboeffekten. ”Äsch, den där medicinen är bara bluff, det är bara placebo!” Som att placebo var synonymt med bluff, båg och kvacksalveri. Detta är emellertid långt från sanningen. I själva verket definieras placebo som den behandlingseffekt som en behandling har men som inte kan förklaras med någon teoretiskt verksam ingrediens. Inte bara i frånvaro av någon sådan verksam ingrediens, utan också utöver denna. Det är i denna bemärkelse som placebo förstås är någonting eftersträvansvärt.

Ett tämligen genialt och enkelt experiment kan tydligt illustrera detta. Ett italienskt forskarlag testade placeboeffekten för smärtlindrande medicin hos patienter som nyligen blivit opererade. Betingelserna var två: hos hälften av patienterna kom en läkare in till patientens rum, berättade att här skulle det administreras effektiv smärtlindringsmedicin, och gav patienten en spruta med verklig medicin. I den andra betingelsen kopplades en timerstyrd doserare till patienternas dropp. Vid förutbestämda tillfällen fick patienterna samma medicin och i samma dos som i den första betingelsen, men visste alltså ingenting om att de fick smärtlindring. Författarna konstaterar att den dolda medicinen bara var hälften så effektiv för att sänka patienternas rapporterade smärta. I detta experiment är alltså placeboeffekten den extra effekt som kommer av att patienten vet om att hon får medicin! Inget kvacksalveri eller fuffens, bara en verksam medicin som plötsligt är dubbelt så effektiv!

Den mesta forskningen på placebo har gjorts inom just smärtlindring och fältet är närmast ett eldorado av uppfinningsrikedom och kluriga experiment. Exempelvis har man i enstaka studier funnit att placeboeffekten i smärtlindring kan förstärkas av sådant som färgen på pillret och hur mycket försökspersonen tror att medicinen kostar.

Placeboeffekten kan förklaras med två mekanismer. En del av effekten kommer av vanlig enkel betingning á la Pavlovs hundar: om en alvedon flera gånger har följts av minskad huvudvärk så förväntar man sig och överdriver denna effekt efter hand. Det här fungerar förstås på en väldigt grundläggande omedveten nivå och sannolikt även om man känner till effekten! Den andra mekanismen är en ren fokusväxling hos patienten. Om man förväntar sig en symtomminskning så kommer man i större utsträckning uppmärksamma och rapportera detta, ungefär som att man ständigt tror sig höra mobilens sms-signal när man verkligen väntar på ett mess.

Även forskning på psykoterapi använder sig av placebobegreppet, även om det kan tyckas märkligt. Då pekar man på studier som visar att även när psykoterapeuter anstränger sig för att inte göra berätta-om-din-mamma-tolkningar eller föreslå beteendeförändringar eller lära ut meditationsteknik (eller vad nu terapeuten tror är bra terapi) så blir ändå klienterna bättre, bara av rent prat! Prat är psykoterapins motsvarighet till pillerburkar, och därutöver kommer innehållet i pratet. Här tänker man sig att placeboeffekten kommer av att en övertygande terapeut ingjuter hopp om förbättring i klienten. Precis likadant är det här: placeboeffekten är en bonus på de verksamma mekanismerna i behandlingen.

Det här har också börjat visa sig i forskningslitteraturen. Placebo utvecklas från att vara ett elände som man försöker bli av med i behandlingsstudier till att vara något man försöker maximera och utnyttja i den kliniska vardagen. Det kan man förstås göra själv också: genom att måla sina huvudvärkstabletter röda, aldrig ifrågasätta sin läkare eller psykolog (ens i tanken!), peppa sig själv inför varje litet besök på sjukhuset och aldrig läsa några medicinskeptiska forskningsrön!

Den här artikeln publicerades nyligen i KTH's studenttidning Osqledaren, därav den lite raljanta och ovetenskapliga tonen. Den betalning jag får för att skriva för Osqledaren visar sig vara festinbjudningar, och en sådan fest var jag på i helgen. Jag skröt förstås för alla kvinnliga kth-studenter att jag skrev i deras tidning. Men, för att parafrasera Kants omdöme om Swedenborg, hälften av dem förstod inte vad jag sa och resten skrattade åt mig.

Psykiatrisk etymologi (ett urval)

Anorexia - grekiska: an- 'ej', orexis 'aptit'.
Autism - grek: autos 'själv'.
Bulimi - grek: bous 'oxe', limos 'hunger'.
Demens - latin: de- 'bort från' mens 'sinne'.
Depression - latin: deprimere 'nedtrycka, kväva'.
Histrionisk - latin: histrion 'komediant'.
Hypokondri - grek: hypo 'under' och khondros 'hjärtgrop'.
Paranoia - grek: para 'bredvid', nous 'intellekt'.
Pica - latin: pica 'skata'.
Schizofreni - grek: skhizein 'klyva', phrén 'sinne'.
Trichotillomani - grek: tricho 'hår', tillen 'dra', mania 'raseri, vansinne'.

Insnöningar

Följande är några hang-ups som jag och min storebror hade när vi var små.

- flaskpost
- landhöjning
- skottår
- undervattensbaser
- periskop (från utbåtar eller från underjordiska gömmor)
- fingeravtryck
- att rulltrapperäcken går snabbare än trappan
- tåg (särskilt frågan om huruvida det finns poliståg)

Det brukade gå till så att Joel spekulerade/föreläste och jag nickade storögt. Det där med poliståg var en jävligt central grej som vi ofta diskuterade och gjorde utkast till ritningar över. Införandet av det ashäftiga X2000 nån gång där i början av 90-talet gav onekligen stöd till idén om poliståg (av rent estetiska skäl alltså).

Bilden är från filmen The Abyss från 1989, som vi lyckades se pga nåt misstag från mammas sida. Förutom att vara upphov till min undervattensbasfix så fick man se Lindsey Brigmans bröst. Det kan också vara den här filmen som är orsaken, paradoxalt nog, till min fobi för valsång.

Om det var nån som undrade alltså, jag tycker själv att det är en fascinerande fobi.

De allvarsamma lekarna

Cirkelresonemanget:
- Det går inte att sluta tänka på den här tjejen, så blir man när man är förälskad!
- Hur vet du att du är förälskad?
- Jag sitter ju och tänker på henne hela dagarna!
(alt samma dialog om depression)

Hänger ni med? Att vara förälskad definieras som att man ägnar sig åt vissa beteenden. Folk tycks ha den här idén om att förälskelse "egentligen" är nåt slags kemisk obalans i hjärnan, en obalans som ingen har observerat dessvärre. Det här precis som med depression. Folk tänker att depression är serotoninbrist i huvudet, fastän vi alla definierar depression som ett antal beteenden. Man kan ju inte gärna använda en beskrivning av ett beteende som förklaring till beteendet, eller hur?

Det här inlägget är ett utkast av nåt som kommer bli mycket mer uppstyrt och stringent. Följande är fler fragment att lappa ihop:

Depression och förälskelse är lika på fler sätt: de är två syndrom (tänker man sig) som båda ligger och vobblar på gränsen mellan friskt och galet. Just nu räknar vi depression som sjukdom och förälskelse som friskt, men det där tycks variera över tid och mellan kulturer. I den frågan finns inget facit.

...att vara förälskad tycks vara en kombination av två andra tillstånd man tidigare skilt på: att vara kåt och att älska. Horan och madonnan helt enkelt. (det här måste jag ju fan läsa på om först!) Montaigne: "Det är inte många som har gift sig med sina älskarinnor utan att ångra sig. // Det är som man brukar säga: att skita i korgen och sedan sätta den på huvudet."

Sartre: "The only way to determine the value of this affection is, precisely, to perform an act which confirms and defines it. But, since I require this affection to justify my act, I find myself in a vicious circle. // In other words, the feeling is formed by the acts one performs; so, I can not refer to it in order to act upon it."

Poängen är inte att depression eller förälskelse inte är på "riktigt". Alla som träffat någon som varit, eller själv varit, förälskad eller deprimerad vet att det här är riktiga grejer. Den drabbade kan ju fortfarande vara en del görandet.

Kanske kan man göra en svagare version av den här tanken. Kanske kommer vi hitta en "orsak" till depression och en annan till förälskelse, alltså en neuronal. Kan man tänka sig en svagare formulering som bara går ut på att den drabbade med sin reaktion och sina beteenden förstärker effekten?

Hur kan man "drabbas" av en förälskelse eller en depression? Kan man drabbas av att helt plötsligt spela tennis?

Förslag på DSM-kriterier för förälskelseepisod
A. Minst två av nedanstående kriterier som förekommer under minst en vecka.
1. Tvångsmässigt återkommande tankar kring en viss person.
2. Upprepade närmanden mot personen, trots visst socialt stigma.
3. Självrapporterad eufori i närheten av personen.
B. Symtomen orsakar försämrad funktion i arbete, socialt eller annat hänseende.
C. Tillståndet förklaras inte bättre med någon annan psykiatrisk diagnos.
D. Symtomen beror inte på direkta effekter av droger, mediciner eller kroppslig sjukdom.

Min ungdom, min ungdm!

Det är tillbaka på ruta ett för dig grabben: sova på sista tunnelbanan och all otillräckligheten och skulden gentemot dig själv för alla söta flickor som bara passerar förbi. För nog finns de alltid, de söta flickorna, och nog passerar de förbi. Kerouac: "A pain stabbed my heart, as it did every time I saw a girl I loved who was going the opposite direction in this too-big world."

och också alla pretentiösa studenter och stockholmskillars andra favorit, Söderberg: "Mitt bröst blir tungt av en ängslan, min andedräkt blir kort. Det är min ungdom, min ungdom, som rinner i droppar bort".

Nu är inte dagarna fullt så ruskiga, så låg som Hjalmar S. är det svårt att bli. Tvärtom kommer jag på mig själv med nåt slags mysig melankoli vissa stunder. Det är den här stan alltså, den är som... som den där ön i Myst om ni kommer ihåg. Stod utanför Emmas lägenhet och försökte förklara det här. Hennes rum ligger i huset mittemot ett dagis jag jobbade på här i kransen för en massa år sedan, jag brukade stå och tjyvröka så inte ungarna skulle se runt hennes hörn (men då visste jag inte att det var hennes hörn!). Eller bara att gå nedför en gata på Kungsholmen med generationer av tankfulla grabbar, min egen pappa nån gång och jag själv säkert hundra gånger till framöver. Söderberg också förstås, och Kerouac men nedför Russian Hill. Ah, det kommer bli fint!

(Idé till soundtrack: Television - Ain't That Nothin')

Apatiska barn

Som vanligt är man försent ute. Ian Hacking, min nya favoritfilosof, hade år 2006 fyra föreläsningar i Uppsala om den ökade prevalensen för autism. Detta var också året som den svenska apatiska-flyktingbarn-epidemin ebbade ut.

Professor Hacking har myntat begreppet Transient mental illness, och exemplifierar det i sin bok Mad Travellers med diagnosen Dissociative Fugue. Mycket kortfattat kan man säga att Hacking hävdar att vissa psykiatriska sjukdomar uppstår bara under vissa kulturella och institutionella betingelser, att de har en ekologisk nisch. Detta, betonar Hacking, innebär inte att sjukdomarna inte är "riktiga". De sjuka lider, ingen bluffar, sjukdomen existerar uppenbarligen. Men med en annorlunda organiserad sjukvård, annan vetenskap, annan kultur, ja då finns sjukdomen inte. Hacking nämner i förbifarten också anorexia och multiple personality disorder som exempel på transient mental illnesses.

Men hur är det då med de apatiska barnen? Ser man till de officiella siffrorna är det onekligen en tillfälligt existerande sjukdom (fig 1). Jag minns mycket dimmigt snacket kring ungarna. De var barn i familjer som väntade på eller blev förnekade uppehållstillstånd, de tappade sugen och blev apatiska. Det skrevs artiklar i Läkartidningen om huruvida barnen var förgiftade av föräldrarna, om hur fruktansvärt migrationsverkets kötider är och hur traumatiserade föräldrarna var. En SOU skrevs och förlöjligades (vad jag förstår ganska omotiverat) av Gellert Tamas i SVT's Uppdrag Granskning. Skulle man kunna få in ungarna som ett exempel på Hackings tes? Lite väl kort livslängd kanske, och inte tillräckligt etablerad. Och faller såklart om ungarna faktiskt var förgiftade.

Men blev barnen förgiftade? Fejkade vissa och andra inte? Uppträder fenomenet verkligen ingen annanstans i världen? Visste Hacking att han just besökte ett land med en galopperande transient illness? Orelaterat: vad sa han egentligen på de där autismföreläsningarna? Så många frågor!

To be continued.

SOU 2006:114: Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom.

Facit i förhand

Om man varit insnöad på Dylan tillräckligt länge får man lite av en sjuk kabbalah-inställning till den här killens liv.


Jag, Emma och PA såg om I'm Not There häromdagen, och jag satt hela tiden med en lätt deja vu. Det är som att Bob ger en soundtracket till ens liv i förväg. Om man tror att man har heartbreak nu, vänta tills man är 36 och med god grund lyssnar på Blood On The Tracks och verkligen förstår. Det är som att hans albumlista beskriver alla oundvikliga frälsningar, skilsmässor, barnbesattheter, gubbdepressioner och religiositet man kommer ta sig igenom. Tänk när man fyller 40 och blir religiös och blir helt såld på gospel. Det här är inte så osannolikt som det låter, fan min brorsa är ju ihop med en präst!

Gissa IQ!

Som provvakt på högskoleprovet har man gott om tid att titta på folk. Efter två timmar lika många delprov har jag tröttnat på att titta på flickor bara sådär i allmänhet och ger hänger mig åt att utveckla mina fördomar. Tex mina fördomar om hur bra det går för kidsen på provet de just sitter och harvar med!

Som en god empiriker vill jag nu förstås veta hur valida mina fördomar är. Och vilken chans! Jag noterar min gissning på deras resultat på ORD-delen, kopierar alla deras svar och går hem och kollar mot facit. Den resulterande korrelationen återges i fig 1, som alltså visar att jag inte är något vidare alls på att gissa mina provdeltagares ordförråd (r=0,18 p=0,41)! Långt från signifikant.


Ett annat sätt att kolla på det är förstås en ANOVA, där man ser mina gissningar som 5 st grupper. Denna metod visas i fig 2, och avslöjar att inte heller detta är något signifikant samband. Kanske skulle man kunna ana en trend att jag är bra på att peka ut idioter, men usel på att peka ut dem som presterar bra.

Låt nu inte detta nedslå dig om du som jag gillar att dra förhastade slutsatser om folk! Det här visar ju bara att jag inte är något vidare på att bedöma!

Psykologistudier:

"The shit pile up so fast you need wings to stay above". Martin Sheen pratar om helvetet i Vietnamkriget, men jag tänker på mina fyra år av studier på psykologlinjen. Det är som att fösas runt i en mataffär med sin handlingslista, samtidigt som vansinniga människor försöker trycka ner skräpvaror i din korg, ibland med hot, ibland med rena lögner! Dessutom är du bakis medan du på detta vis halvhjärtat försöker argumentera emot deras svajiga vetenskapsteori och irrevelanta sidospår. En annan liknelse: psykologin är som en pyttipanna med lite krossat glas (á la Oz), helt okej bara man bra på att peta i maten. Eller: Psykologin är som internet (ok den där sista var inget vidare).

Här följer hur som helst en butter speedrecensionen av terminerna:

T1. Människan i utveckling. Snicksnack och outdated utvecklingspsykologi. Minns så gott som ingenting utom lite neuro.
T2. Utvecklings- och personlighetspsykologi. Ännu mer nonsensstadielära. Lite bra neuro. Löjligt dålig genuskurs.
T3. Gruppsykologi. Humbug rakt igenom, vi såg på film och spanade på lite bebisar. Och lite vetenskapsteori som var intressant.
T4. Grupp, organisation och samhälle. Jeez, don't get mer started! Det var 5p psykiatri i slutet i och för sig som var rätt bra.
T5. Psykologisk tillämpning - individ. Låter ju fint, men 75% var ändå psykodynamiskt mumbo.
T6. Praktik. Bra termin, absolut.
T7. Psykoterapi och organisationspsykologi. Klientarbete, mycket bra. Organisationspsykologin var som en kurs i kvalificerade lögner. Men Wille och jag blev förvisso rätt bra på kvalificerade lögner.
T8. Organisationspsykologi och psykoterapi. Klientarbete, psykoterapiforskning, bra faktiskt!
T9. Forskningsmetodik och uppsatsförberedelse. Här är jag alltså nu, helt okej termin. Men snart börjar nåt slags konsultationsmetodik som tydligen suger enligt ryktet...
T10.Uppsats. Min uppsats är min borg.

Äsch, det här kommer bli bra. Jag vill tacka Rasmus, tacka Martin, tacka Linnea, tacka Marion, tacka Wille och förstås tacka min mamma. (oj vad jag tar ut segern i förskott!)

Nyckelbeteenden

När man jobbar beteendeterapeutiskt med barn med utvecklingsförseningar är prioriteringar alltid väldigt tydliga. Vi har en begränsad mängd tid för träning, vilka beteenden ska vi då välja att jobba med? Samma problem uppstår inom vuxenterapier med beteendeaktivering. Förutom praktiska hänsyn som vad som är rimligt genomförbart eller har stor chans att lyckas eller liknande, så är detta förstås en strategisk fråga. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är behavioral cusps.

Begreppet defineras och introduceras i en artikel från 1997 av Rosalez-Ruiz & Baer. En behavioral cusp är ett beteende som leder vidare till andra beteenden som är viktiga för individen. Med BT-termer kan man säga att beteendet förändrar individens kontingenser. Ett enkelt exempel: ett barn som börjar krypa får helt plötsligt tillgång till helt nya interaktionsmöjligheter med världen: man kan ta sig till intressanta platser, fly från obehagliga situationer, leta reda på mat under gamla soffor och så vidare. Om ett barn börjar krypa öppnar sig alltså tusentals nya inlärningsmöjligheter (varav några är vidare cusps)! Jag tänker på det gamla fina 90-talsdataspelet Sid Meier's Civilization, där ens kultur behövde lära sig vissa uppfinningar för att kunna lära sig andra som byggde på dessa. Rosalez-Ruiz & Baers definition är: "Cusps are behavior changes that systematically lead to either widespread further changes or to important further changes".

Rosalez-Ruiz & Baer påpekar att vad som är en cusp är olika för olika individer. För mig var det en cusp att skriva att-göra-listor, för Rikard med autism och ett stort intresse för tåg var det en cusp att lära sig bildgoogla och få fri tillgång till foton på lok och massor av möjligheter och anledningar att lära sig att texta nya ord, vilket på sikt kommer förbättra hans allmänna språkförmåga.

Några beteenden som för de allra flesta barn är cusps är:
- att gå (öppnar stora möjligheter!)
- att prata (enorma möjligheter!)
- att läsa (ENORMA möjligheter!)
- att lära sig söka på wikipedia (oändligt bra.)

Om man är inne på gateway-drug-hypoteser så är rimligtvis att börja smygröka en cusp för att senare kunna utveckla heroinmissbruk, en cusp kan också vara dålig. En cusp är också sådana saker som att börja gå till skolan (vilket leder till massor av social inlärning och kanske lite akademisk bildning). Rosalez-Ruiz & Baer specifierar sådana cusps som behavioral traps, har man väl ramlat in i en trap så fastnar man i en bra inlärningsmiljö. Jag tänker mig gärna att kransenpunkarnas lägenhet är en sådan behavioral trap.

Detta är som sagt relevant för vuxenterapier också, eller för vem som helst förstås. Vilka behavioral cusps har DU inom räckhåll? SMS'a CUSP till 073810 äsch nej skit samma förresten.

Rosales-Ruiz, J & Baer, DM: Behavioral Cusps: A developmental and pragmatic concept for behavior analysis. J of applied behavior analysis. 1997, 30, 533-544.


Ps. I Lövås-banden i förra inlägget finns på tape #4 en sekvens där de lär en autistisk tonårstjej att sätta på mascara. Hon pratar som en idiot men sminka sig ska hon fan kunna göra! Är detta en cusp för henne? I kalifornien anno 1981 kanske det var det. Antagligen inte...

Beteendeterapi! 1981!

Inte nog med att beteendeterapi för barn med autism är en gammal metod (och forskningen kanske minskar i omfattning), det är också hopplöst töntigt (om än förstås sanslöst effektivt)! För att bevisa detta har någon underbar person har lagt upp Ivar O Lövås (alias Lovaas) orginalfilmer från 1981 på youtube. Det här är inte bara löjligt, det är löjligt nördigt! Det är dessutom den legendariska Ivar själv som tränar de golliga autisterna! För mig är det som att helt plötsligt upptäcka att man har haft Tomasevangeliet nerstoppat i sin lillebrorsas kalleanka-kartong de senaste 2000 åren men aldrig orkat kolla efter.

Alltså viss igenkänningsfaktor för alla oss som:
1. Har jobbat med beteendeterapi för barn med autism.
alt
2. Minns 80-talet.



Den första ongen är förresten särskilt gollig. När hon försöker säg "ah" och sen bara suck-ger-upp! Ja jävlar. Och funkar, det gör det!

Dissociative Fugue (300.13)

A. The predominant disturbance is sudden, unexpected travel away from home or one's customary place of work, with inability to recall one's past.

B. Confusion about personal identity or assumption of a new identity (partial or complete).

C. The disturbance does not occur exclusively during the course of Dissociative Identity Disorder and is not due to the direct physiological effects of a substance (e.g., a drug of abuse, a medication) or a general medical condition (e.g., temporal lobe epilepsy).

D. The symptoms cause clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.

Kriterier enligt diagnosmanualen DSM-IV-TR (utgiven av American Psychiatric Association). Mer om detta senare. Jag säger bara: Ian Hacking!

Psykologer och the happiness of nations

Så älskade psykologerna världen, att de gav den ett samband mellan antal psykologer i ett land och detta lands lyckonivå på 0,5.

Efter ett fylleredaktionsmöte hittar jag några WHO-rapporter på mitt skrivbord, säkerligen från den där etno-tjommen Martin. Genom att hastigt och lustigt dunka ihop antal psykologer i olika länder med World Values Surveys siffror på nöjdhet-med-livet kan vi snabbt göra lite skojiga statistikkörningar! Korrelationen mellan nöjdhet och antal psykologer är alltså 0,5. Den uppenbara invändningen är då förstås att detta bara speglar hur lyxiga länderna är: rika länder är lyckliga och har också råd med psykologer.

Detta problem kan kringgås på två sätt: dels kan vi göra en partiell korrelation när vi kontrollerar för BNP per capita. Vi finner då att korrelationen kvarstår, om än aningen försvagad: 0,4 (p<0,05). Detta kan förresten jämföras med antal psykiatriker i länderna, denna korrelation är nämligen svagt negativ!: -0,05.

En annan lösning är att begränsa analys till en subgrupp av länder där inkomsten inte längre kan antas spela så stor roll. Lyckoforskaren Richard Layard har föreslagit att denna gräns bör dras vid en BNP per capita över 20'000 $. Över denna inkomstnivå menar Layard att det är andra faktorer som spelar roll. Det visar sig då att antal psykologer korrelerar starkt med nöjdhet (fig 1: r=0,63 p=0,002). Även antal psykiatriker korrelerar, om än svagare (fig 2: r=0,50 p=0,16). Martin tog upp ämnet antal-psykologer-per-land för att peka ut Argentina, landet med absolut flest (106), och dem tappar man dessvärre i denna analys (Argentina är förresten ett helt medelmåttigt lyckligt land).

Det stora problemet med sådana här korrelationer är förstås måttet på lycka eller nöjdhet med livet. Det är helt enkelt inte alls uppenbart vad det är folk svarar på när de ställs inför sådana här frågor (I det här fallet: "All things considered, how satisfied are you with your life as a whole these days." mellan 1 och 10) Men det är förstås, för att använda Rasmus favorituttryck, beyond the scope of this essay.

Layard, R: (2005) Happiness - lessons from a new science. Penguin.
World Health Organization. Data hämtat 090313 från http://www.who.int
World Values Survey. Item V22. Data hämtat 090313 från http://www.worldvaluessurvey.org

Nytt! Hett! Beteendeterapi!

Intensiv beteendeterapi är state-of-the-art-behandlingen för barn med autism! Författare till flera metastudier konstaterar att detta är den behandlingsmetod som har i särsklass bäst stöd, med ungefär 50 % kliniskt förbättrade, mycket bättre än olika eklektiska behandlingsmetoder och farmakabehandling (Eikeseth, 2009. Howlin et al, 2009). Diet-, megavitamin- och hyperbarmetoder har dåligt stöd i forskningen (Schechtman, 2007). Jag kan stolt meddela att denna fantastiska behandlingsmetod snart kommer att bli lite bättre, tack vare undertecknad. Mitt exjobb ska handlar om omgivningsfaktorer som påverkar hur effektiv behandlingen blir, med målet att förbättra metoden. Mer om detta senare.

Intrycket man får när man snackar med folk inom habiliteringen eller läser forskningsrapporter är att beteendeterapi för barn med autism är all the rage, det senaste av det senaste. Jag föreställer mig en ständigt stigande tsunami av forskning om metoden, där min uppsats är lite skum på vågkammen. För att illustrera detta för er, kära bloggläsare, gjorde jag en liten databassökning för att ta reda på hur snabbt denna forskningsfront växer. Fig 1 visar antal publicerade artiklar per år om IBT för autism (psychinfo: keywords autism + ABA/IEBT/behavioral modification). Vid första anblick tycks det alltså att forskningen om beteendeterapi ökar. Döm om min förvåning när motsatsen antagligen gäller. Nämligen: betänk att forskning i allmänhet ökar, så fig 1 säger egentligen inte mycket. Mer relevant är att kolla på hur stor andel dessa artiklar utgör av den totala autismforskningen. Då visar det sig, fig 2, att forskningen om beteendeterapi i själva verket blir en allt mindre del av autismforskningen!

Vad betyder då detta? Att beteendeterapi inte längre är intressant? Låt mig göra ett litet räddningsförsök! Beteendeterapi för barn med autism utvecklades under 70-80-talen, i stor utsträckning i form av massor av single-case-studier av olika strategier för olika specifika beteenden (toaletträningn, konsonantuttal, ögonkontakt osv). Efter Lövås klassiska RCT från 1987 har forskningen istället gått över till stora behandlingsstudier med kontrollgrupper och långtidsuppföljningar. Forskningen har alltså kommit till en ny fas, med färre (jämförelsevis) publikationer men med större klinisk relevans. En annan ursäkt skulle kunna vara tex massiv ökning av genetikstudier. Ursäkt som sagt.

Misströsta inte, vänner av beteendeterapi! Andelen för 2009 höjs nämligen av Klintwall-Malmqvist et al...

Eikeseth S. Outcome of comprehensive psycho-educational interventions for young children with autism. Res Dev Disabil. 2009 Jan-Feb;30(1):158-78
Howlin P, Magiati I, Charman T: Systematic review of early intensive behavioral interventions for children with autism. Am J Intellect Dev Disabil. 2009 1;114(1):23-41
Schechtman MA (2007). "Scientifically unsupported therapies in the treatment of young children with autism spectrum disorders". Pediatr Ann 36 (8): 497–8, 500–2, 504–5.

"Det är något som inte stämmer"

är titeln på en psykologexamensuppsats från SU, vt-07. Författaren har intervjuat sex personer med personlig erfarenhet av psykos, med målet att fånga deras subjektiva upplevelse av detta tillstånd: psykosens fenomenologi.

Den analys hon använder (empirical phenomenological psychological method) kan jag dessvärre inte göra rättvisa med en beskrivning, däremot hennes slutsatser. Hon tycker sig se tre teman i beskrivningarna: Kontroll i bemärkelsen förlorad kontroll (tex förföljelse) och idéer om att kunna kontrollera andra. Utanförskap, förutom det självskrivna också en känsla av att bete sig fel, men utan att kunna sätta fingret på hur. Självmedvetande i psykosen, dvs att glimtvis förstå att verklighetsuppfattningen är förvrängd. Det är också från detta sista tema som uppsatsens titel kommer, och som jag finner mest tongivande. Nåt slags undflyende och diffus känsla av felaktighet i världen, som inte går att konkretisera. I nån artikel som Rasmus och jag läste användes det mycket träffande engelska ordet eerie, ungefär kuslighet.

Uppsatsen är ett beundransvärt exempel på hur en kvalitativ beskrivning av ett fenomen verkligen kan tillföra något helt nytt, något utöver nån symtomlista i DSM-IV. Dessutom en nyansering av den populärkulturella analogin mellan en psykos och en LSD-tripp.

Leiviskä Deland, AC: Det är något som inte stämmer - upplevelsen av psykos ur ett fenomenologiskt perspektiv. Opub uppsats. Fulltext.

Högskoleprovet och IQ

Dags att reda ut en grej. Det är en rätt risig korrelation: 0,46. 21 % av variationen i högskoleprovet förklaras av IQ.

Typ i alla fall. Låt mig förklara: Olika IQ-test mäter (olika) IQ, högskoleprovet försöker mäta förmåga att tillgodogöra sig högskoleutbildning. Ingen studie finns publicerad på sambandet mellan dem (sök på SweSAT i vilken databas som helst). Däremot finns en mycket intressant studie från 2005 som undersökt hur mycket högskoleprovet mäter den desto mer intressanta g-faktorn.

G-faktorn är ett statistiskt fynd: nästan alla neuropsykologiska test samvarierar mer eller mindre. Är du bra på huvudräkning är du sannolikt också bra på ordkunskap och att kopiera mönster med olikfärgade klossar. G-faktorn är det som IQ-test försöker mäta, men alltså operationaliserar på olika vis. Ett vanligt IQ-test som WAIS-III korrelerar mer än 0,9 med en g-faktor (tex Watkins et al, 2004) (som man alltså får fram genom att låta försökspersonerna göra massor av fler IQ-test). Det här är mycket kontroversiellt vad det ska tolkas som, men det är en annan diskussion.

Carlstedt & Gustafsson 2005 har samkört register på 18-åriga män som gjort pliktverkets intelligenstest och samma år också skrivit högskoleprovet för första gången. Man har då en möjlighet att leta efter en bakomliggande faktor som förklarar så stor del av variationen i bägge testen (med deltest). Med en konfirmatorisk faktoranalys (som alltså antar att g existerar) finner man då att högskoleprovet laddar ganska svagt i g-faktorn. Korrelationen blir 0,46. Bäst korrelerar NOG-deltestet, och därefter DTK. Sämst korrelerar ORD. Vilket är synd, för det var det som jag alltid var bäst på... Resultaten i ORD, LÄS och ENG förklaras bättre med den latenta variabeln Crystallized intelligence, ett slags mått på inlärda kunskaper.

Man har också försökt kolla hur bra högskoleprovet predicerar studieframgång, i sig självt och jämfört med gymnasiebetyg. Per-Erik Lyrén publicerade en reviewartikel i decembernumret av Scandinavian Journal of Educational Research som visade att högskoleprovet är måttligt bra. Ett axplock: på läkarlinjen predicerar provet avhopp, på socionomlinjen predicerar provet betyg efter ett år (bättre än betyg alltså).

Ett ord också om Crystallized Intelligence och inlärningseffekter. I studier som har undersökt inlärningseffekter i högskoleprovet finner man att mellan första och andra gången man gör provet blir man oftast bättre på NOG och DTK, lägst inlärningseffekt finns i ORD (Henrikkson & Bränberg, 1994). Detta illustrerar på ett bra sätt att Crystallized Intelligence inte är ett mått på faktiskt inlärd kunskap, utan snarare på förmågan att ta till sig explicit kunskap. I en senare studie finner man förresten att inlärningseffekten på provet mellan 1:a och 2:a testgången är så låg som 0,12 på skalan 0-2,0 (Cliffordson, 2004). Lite nedslående för alla som försöker jobba upp sitt resultat.

Detta, alldeles för långa, inlägg skrivet med förbehåll för att jag har väldigt dålig koll på diskussionen kring g-faktorn, liksom fattar föga av statistiken i Carlstedt & Gustafsson-artikeln. Jag höll på att skylla på min låga IQ, men så slog det mig att Rasmus inte heller hajar den, och hans g-faktor ska vi inte tala om. Phew!

Carlstedt, B & Gustafsson, J: Construct validation of the Swedish Scholastic Aptitude Test by means of the Swedish Enlistment Battery. Scandinavian Journal of Psychology. Vol 46(1), Feb 2005, pp. 31-42

Cliffordson, C: Effects of Practice and Intellectual Growth on Performance on the Swedish Scholastic Aptitude Test (SweSAT). European Journal of Psychological Assessment. Vol. 20(3), 2004, pp. 192-204

Henrikksson W & Bränberg K: The effects of practice on the Swedish Scholastic Aptitude Test (SweSAT). Scandinavian Journal of Educational Research. Vol 38(2), 1994, pp. 129-148

Lyrén, PE: Prediction of academic performance by means of the Swedish Scholastic Assessment Test. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol 52(6), Dec 2008, pp. 565-581.

Watkins et al: Structural Validity of the WAIS-III Among Postsecondary Students. Journal on Postsecondary Education and Disability, Volume 17, Number 2, Spring 2004

"This guy's a wanker and we've got the paperwork to prove it"

I stockholm är det brist på spermadonatorer. Eftersom givare måste godkänna om deras bidrag även ska kunna ges till homosexuella är kötiden för lesbiska par närmare två år! Kötid alltså, för att det finns för få som vill donera sperma! Här ger man man män en chans att sprida sina gener mot betalning! Hur kan det finnas brist på spermadonatorer?!

Kirkman (2004) har intervjuat australiensiska spermadonatorer och -mottagare. Det visar sig, inte helt överraskande kanske, att de donerande männen ser både fördelar och nackdelar med sin donation. Återkommande är att de inte talar högt om den, utan tvärtom håller den tämligen hemlig; så fort de nämner det blir de nämligen skämtade med! Såklart, det är ju så lätt att komma på skämten! De oroar sig för att bli betraktade som alltför självgoda, att de skulle tro att de är "a gift to the future". Emellertid tycker de också att de kan få uppskattning för en god handling, men detta tycks vara mindre vanligt. Det ligger närmre till hands att de är killar som får betalt för att runka.

I australien får också donatorerna rätt bra betalt, och Kirkman referar till tidigare forskning som visat att läkare på donationsmottagningar ofta antar att män lämnar sperma för att få pengar, medan de antar att kvinnor som lämnar ägg uteslutande gör detta av altruistiska skäl. Inte ens läkarna tror särskilt gott om grabbarna alltså!

I förbifarten kan man ju förresten nämna något om mottagarnas idéer om den okända donatorn. I heterosexuella par blir han snabbt glömd (eller bortträngd), medan lesbiska mottagarpar i större utsträckning ser donatorn som en pappa till barnet, även om de aldrig träffat honom.

Kirkman, M. "Saviours and satyrs: ambivalence in narrative meanings of sperm provision" Culture, Health & Sexuality, 2004, 6, 319-335.

Giljotinering av Henri Languille

"The head fell on the severed surface of the neck and I did not therefor have to take it up in my hands.// Chance served me well for the observation, which I wished to make.//

I waited for several seconds. The spasmodic movements ceased. The face relaxed, the lids half closed on the eyeballs, leaving only the white of the conjunctiva visible, exactly as in the dying whom we have occasion to see every day in the exercise of our profession, or as in those just dead. It was then that I called in a strong, sharp voice: "Languille!" I saw the eyelids slowly lift up, without any spasmodic contractions – I insist advisedly on this peculiarity – but with an even movement, quite distinct and normal, such as happens in everyday life, with people awakened or torn from their thoughts.

Next Languille's eyes very definitely fixed themselves on mine and the pupils focused themselves. I was not, then, dealing with the sort of vague dull look without any expression, that can be observed any day in dying people to whom one speaks: I was dealing with undeniably living eyes which were looking at me. "After several seconds, the eyelids closed again, slowly and evenly, and the head took on the same appearance as it had had before I called out.

It was at that point that I called out again and, once more, without any spasm, slowly, the eyelids lifted and undeniably living eyes fixed themselves on mine with perhaps even more penetration than the first time. The there was a further closing of the eyelids, but now less complete. I attempted the effect of a third call; there was no further movement – and the eyes took on the glazed look which they have in the dead."

Beaurieux, narrative from June 28th, 1905. retrieved from http://www.guillotine.dk/Pages/30sec.html 090225

Psykoterapi och prostitution

Varför är vår moraliska intuition att prostitution är förkastligt? Min gissning är att det ekonomiserar något som vanligtvis ingår i ett intimt och "äkta" förhållande. Parallellen till stödjande psykoterapi med en accepterande och välvillig terapeut är inte så långsökt: man betalar för något som man kan få i en intim relation.

Med detta menar jag alltså att våra intuitioner uppenbarligen är svajiga, och att vad man bör skämmas för om man köper blir en fråga om grader. Frukostcaféet i mitt kvarter har en synnerligen söt och trevlig flicka bakom disken som småpratar med hantverkarna. Caféet är som allas frukostkök, med en ompysslande flickvän som har varit underbar nog att göra frukost! När jag gick till en frisör för första gången i mitt liv nyligen så betalade jag 700 spänn för den underbara erotiska upplevelsen att få en hårbottenmassage (väldigt sex and the city). Vad ska man säga?

Det här tarvliga inlägget motiveras förresten av ett smärre bråk jag hade med min flickvän [sic!] om min gubbaktiga faiblesse för monologer (och, nota bene, onödigt svåra ord). Slutkontentan för min del var att vissa betraktelser, såsom denna, gör sig bättre på internet än som pillow-talk.

/L

Lyckopiller i Skinnerlådor

Depressioner börjar ofta efter omvälvande livshändelser, exempelvis om man förlorar jobbet eller en anhörigs död. En depression definieras bland annat som generellt minskade beteendefrekvenser, inaktivitet. Det beteendeterapeutiska sättet att se på detta är att en förstärkare har försvunnit, och därmed också det beteende som vidmakthållts av denna belöning. Depression är frånvaro av belöningar. Som Martell, Addis & Jacobson (2001) uttrycker det: "Depressed people just don't know how to have fun."

Vi vet också att farmaka som SSRI minskar depressiva symptom (se exempelvis förra inlägget). Hur det hänger ihop kan illustreras på ett rätt stiligt vis. Nikiforuk & Popik (2009) prövade att belöna råttor med sött vatten för varje gång råttorna trycker på en knapp. Råttorna får inititalt 32% socker i vattnet, vilket förstås är kalas. Efter 25 dagars trevligt sockerpartaj ändras plötsligt betingelserna: plötsligt är sockerlösningen bara 4%! Onekligen en omvälvande livshändelse för en råtta i en liten låda. Och nu kommer knepet: hälften av råttorna sätts samtidigt på behandling med Citalopram (ett SSRI). Och voila voila, medans råttorna som bara får placebobehandling snabbt tappar sugen och lessnar på knapptryckningarna, så hankar sig Citalopramråttorna fram, om än med viss minskad beteendefrekvens (se fig 1).

Sensmoralen alltså: Den farmakologiska behandlingen med SSRI skyddade i viss mån råttorna från besvikelsen med godisförsämringen. Det är förstås inte detsamma som att sockret blev mer förstärkande eller mer "fun", mekanismen är inte uppenbar. Nikiforuk & Popik testade förresten fler substanser som visade sig fungera: chlordiazepoxide och fluoxetine. De prövade också med kokain, med effekten att råttorna tryckte mer, trots minskad belöning! Men det är ju en helt annan historia.

Martell, Addis & Jacobson: (2001) Depression in Context. New York: Norton & Co.
Nikiforuk A, Popik P.: Antidepressants alleviate the impact of reinforcer downshift. Eur Neuropsychopharmacol. 2009 Jan;19(1):41-8

Risken att få placebo

Det är närmast en truism att större delen av effekten av antidepressiv farmakabehandling består av placebo. Folk tror att de får ett effektivt piller, och även om pillret egentligen bara är lite vitt pulver så blir de lite gladare. Mycket har sagts om detta. Men i senaste numret av European Neuropsychopharmacology, som råkade ligga och skräpa i mitt lunchrum, presenteras en fullkomligt genial studie:

Papakostas & Fava (2009) har letat reda på 262 publicerade studier som jämfört depressionsbehandling med aktivt piller mot placebo. Studierna är av varierande låg kvalitet, bland annat kan nämnas att medellängden på undersökningarna är så lite som 7 veckor! För alla studierna räknar man ut hur stor andel av patienterna som svarade på behandling, definierat som 50 % individuell minskning i självskattningsskalorna MADRS eller HDRS. Totalt för alla studier gällde att 54 % svarade på aktiv behandling, och 37 % på placebo. Effekten utöver placebo är alltså 17 %. (Obs! Detta innebär inte att 37 % är placeboeffekten: i båda grupperna ingår ju patienter som blir friska spontant. För att veta hur stor placeboeffekten är vill vi ha en grupp patienter som inte får ett jävla skit.)

Nu kommer det geniala: utifrån hur experimentupplägget beskrivs i studierna räknar Papakostas & Fava ut hur stor sannolikheten var för patienten att få placebobehandling. I en studie som testar två antidepp mot placebo (2:1) är risken att vara den som får placebo 33 %. I en studie som bara kollar en medicin mot placebo (1:1) är risken 50 %.

Patienterna är ju inte dumma, de förstår utifrån upplägget på studien de är med i hur stor risk de löper att bli blåsta på den fina pillerkonfekten. Större risk för placebo innebär mindre hoppfullhet inför att bli bättre. Detta är också vad Papakostas & Fava finner: 2 % färre svarar på aktiv behandling för varje 10 % ökad risk att få placebo.

Inga superstora effekter förstås, men det luriga här är ju författarna. Det här är ett intressant fynd, och vem som helst hade kunnat göra det! Allt man behöver är tillgång till en databas med medicinska journals, vilket finns på många offentliga bibliotek, och typ ett statistikprogram.

Ack och ve, att jag inte kom på den här idén först!

Papakostas & Fava: "Does the probability of receiving placebo influence clinical trial outcome? A meta-regression of double-blind, randomized clinical trials in MDD." European Journal of Neuropsychopharmacology. 2009 Jan;19(1):34-40.

Evidens och mindfulness

Man bör, som det heter, smaka på sin egen medicin. Jag gillar att såga terapier utan forskningstöd, och jag gillar mindfulness. Det senaste halvåret har jag gått på tre föreläsningar om mindfulness (eller Medveten Närvaro), och i KBT-svängen snackas det som att mindfulness kommer hjälpa allt från ADHD-ungar till schizofrena. Framförallt är det deprimerade som ska hållas glada och glättiga.

Den metod som utformats specifikt som återfallsprevention för deprimerade är Mindfulness Based Cognitive Therapy, MBCT. I de åtta gruppsessionerna ingår vanlig kognitiv terapi med psykoedukation om vanliga tankefel och beteendeaktivering, men det fina i kråksången är meditationsövningarna som grupperna lär sig. Det handlar om att vara närvarande i nuet, att observera sin andning och släppa tankar utan att gå in i dem. Det låter underbart, och är förstås det också! Men hjälper det patienter?

När det kommer till kritan har det publicerats allenast två randomiserade studier som jämfört MBCT till en kontrollbehandling. Det är Teasdale et al (2000) samt Ma & Teasdale (2004). Vi ska fatta oss kort om dessa. I båda studierna jämförs MBCT och piller med endast piller (treatment as usual = TAU). Deltagarna är personer med återkommande depressioner men som är friska under behandlingen. Dessa följs upp ett år efter behandlingsslut. I båda dessa studier finner man då en signifikant effekt hos de patienter som tidigare haft tre eller fler depressionsepisoder. I denna grupp är det färre återfall inom ett år för de som får MBCT+TAU än de som bara får TAU. Se data från Ma & Teasdale-studien i fig. 1.

Detta ser ju rätt stiligt ut. Två studier är i och för sig inte mycket att hojta om, men ändå, fint diagram. Dessvärre finns det ju lite problem med upplägget i dem också. Patienterna i MBCT-gruppen får massor av uppmärksamhet (placebo) och dessutom vanlig KBT-behandling. Vad är nytt? Vi vet att KBT hindrar återfall i depression. Rimligtvis borde MBCT jämföras med vanlig KBT, med och utan farmakabehandling samtidigt. Den här mindfulnesshypen framstår i alla fall som rätt oansvarig, särskilt som vi samtidigt hypar evidens för terapi som vi bedriver!

Ok, trist inlägg. Otur alla ni som trodde det här var en skojblogg!

Ma SH, Teasdale JD.: Mindfulness-based cognitive therapy for depression. J Consult Clin Psychol. 2004 Feb;72(1):31-4
Teasdale JD, Segal ZV, Williams JM, Ridgeway VA, Soulsby JM, Lau MA.:Prevention of relapse/recurrence in major depression by mindfulness-based cognitive therapy. J Consult Clin Psychol. 2000 Aug;68(4):615-23

/L

Lärares IQ påverkar elevernas betyg!

- detta talade Martin om för mig i måndags. Detta är ju referensen jag behöver! Mitt exjobb handlar om vilka som blir bra beteendeterapeuter till barn med autism, och IQ är ju en så kontroversiell och rolig idé. Allt som krävs är en referens som motiverar att jag har det som hypotes!

Referensen som Martin har på detta visar sig vara en föreläsning med en viss Eva Tideman från Lunds Universitet. Jag mailar dr Tideman, vars referens visar sig vara en artikel i tidskriften Universitetsläraren. Denna text hänvisar i sin tur till en rapport om skolsystemsoptimering från konsultfirman McKinsey. Efter noga ögnande i denna rapport hittar jag ett påståendende om lärares ordförråd och elevers betyg, med en referens till en utredning från staten New York, om bra lärarutbildningar. Denna rapport, som kräver visst googlande för att luska fram, nämner sambandet lärar-ordförråd och elevers betyg med en referens till en reviewartikel av A.J. Wayne från 2003. Denna reviewartikel i sin tur avhandlar sju studier angående testning av lärares kompetens:

Två av dessa studier visar på ett negativt samband (dåligt med smarta lärare), och alla utom en har löjeväckande dålig metodologi. Två studier korrelerar exempelvis medelvärden för lärar-ordförråd i skoldistrikt med elevers betyg i distrikten. Detta säger uppenbarligen mer om bra och dåliga områden än om vikten av lärares IQ. Den enda studie av dessa som är någorlunda solid är Hanushek (1992):

I denna studie omanalyserar författaren data från en tidigare studie från början av 70-talet som undersökte skolor staden Gary, Indiana. Hanusheks artikel handlar egentligen om effekten av antal syskon på skolbetyg. Det är bara sådär i förbifarten som några läraregenskaper och deras effekt på elevers resultat i ett "reading test" avhandlas. Här redovisas sambandet mellan dessa test och vad elevernas lärare fått på ett test som kallas "Quick Word Test".

Vi har nu nått källan, och detta med vissa välvilliga tolkningar. Längst ner i tabell 6 i en artikel från 1992 som omanalyserar 40 år gammal data. Sambandet mellan två test som jag aldrig har hört talas om och som saknar referenser. Håll i dig, ridån går upp, svaret är en korrelation på:... 0,186.

This is it. Observera att vi kom upp i sju steg av refererande!: Hanushek - review - utredning - rapport - lärartidning - dr Eva - Martin - Kungen&Silvia (om du berättar det här för någon är det ett åttonde steg!). Det här tog mig en halv arbetsdag! Ja jävlar.

Hanushek, E. A. (1992). The trade-off between child quantity and quality. Journal of Political Economy, 100, 85–117.

ps. Killen på bilden är förstås Eric A. Hanushek så som han ser ut idag Dagens hjälte alltså!

Alla bloggares fader

Michel de Montaigne var 38 år när han drog sig tillbaka från sitt liv som jurist i Bordeaux. Från den världsliga världen sökte han sig istället till arbetsrummet på övervåningen i sitt hem. År 1580 publicerar han första utgåvan av sina Essais. Jag ska inte tråka ut er med nån slags pretentiös tolkning av Montaignes essäer, jag vill bara hypa den här killen en smula. Jag föreställer mig honom i ett rum fullt med böcker, tusen anekdoter på olika lappar, småpratandes med hundratals skabbiga medeltidsfransmän som passerar in och ut genom dörren. Ibland slänger han ner några tankar, pluttar i lite latinska citat och ger en känga till hela surven av samtida som tar allting alldeles för allvarligt.

"Ingen är mer olämplig än jag att tala om minnet. Jag hittar nämligen knappt ett spår av minne hos mig själv, och antagligen finns det ingen i hela världen som är så gräsligt dåligt utrustad i det avseendendet som jag. Alla mina andra färdigheter är ringa och alldeles vanliga, men i det här avseendet är jag bestämt speciell och sällsynt och därför värd att vinna namn och rykte."

Montaigne, M: "Essayer, bok ett". Atlantis: 1994

Ps. För den som söker encyklopedisk kunskap kan med fördel följa Wikiphilia-bloggen, som Erik Bernhardsson varit vänlig nog att låta mig bidra till.

Vetenskapsteori för psykiatrin

Få vetenskaper är så beroende av filosofer som psykologi och psykiatri. Detta kan sägas bero på två saker. För det första inkluderar dessa ämnen flera klassiska filosofiska frågeställningar. För det andra är både psykiatri och psykologi två unga vetenskaper som dras med olösta metodologiska svårigheter och därmed följande oenighet. Flera av de pågående debatterna inom området beror inte på skilda åsikter i sakfrågor, utan på outtalade meningsskiljaktigheter i vetenskapsteoretiska antaganden om vad psykologi och psykiatri egentligen är för slags ämnen. För att kunna komma loss från fruktlösa och infekterade diskussioner kan man ta ett steg tillbaka och se på dessa antaganden. Just detta är vad den brittiska filosofen Rachel Cooper gör i sin bok Psychiatry and Philosophy of Science.

Boken är både en introduktion till vetenskapsteori samt en fördjupning i vetenskapsteori applicerat på psykiatrisk forskning. Cooper går med en stringens typisk för anglosaxiska filosofer igenom sina fyra frågeställningar: 1) Vad är egentligen psykiatrisk diagnostik, 2) Vad är speciellt med psykiatriskt kunskapssamlande, 3) Hur kan flera vetenskapliga paradigm fungera parallellt inom psykiatrin, samt 4) Vad är det som är fel på psykiatrisk forskning idag? Cooper jonglerar varsamt dessa fyra heta potatisar och lyckas genomgående vara beundransvärt konstruktiv.

Detta är också bokens största fördel. Cooper leder läsaren från bitvis svår filosofisk teori över till mycket konkreta råd till både kliniker och forskare. Som exempel kan man ta bokens kapitel om evidensdebatten. Cooper menar att det problem evidensdebatten nu hamnat i är att vi inte längre litar på den forskning som bedrivs. Psykoterapiforskare av olika skolor misstror varandras fynd och litar än mindre på forskningen om läkemedel. Men ”solutions to the problem of knowledge are solutions to the problem of social order,” det vill säga: hur ska vi säkerställa att vi kan lita på vad forskare påstår? Coopers lösning är bland annat ökad genomskinlighet i studierna, oberoende kontrollsystem samt billigare och därmed replikerbara studier.

Coopers bok är perfekt som kurslitteratur, men ämnet och författarens klarhet lämpar den lika väl för kuriosaläsning. En bok som denna kan fungera som en propplösare till flera av de strandade diskussionerna inom psykiatrin idag.

Cooper, R: "Psychiatry and Philosophy of Science". McGill-Queen’s University Press, 2007.

Recensionen är tidigare publicerad i Psykologtidningen #1, 2009. Fan vet vad jag hade där att göra, men psykologkåren som läsare tackar man ju inte nej till.

yeah yeah

I don't wanna change your mind
I don't wanna change the world
I just wanna watch it go by
I just wanna watch you go by

Såna här videosar ska jag fan också börja göra!

Strokes, T."Under Control",Room on Fire, 2003,1.

Ganska extremt självskadebeteende

En man blir hänvisad av psykiatrin till en akutmottagning, efter att ha påstått sig ha hamrat in ett antal spikar i sitt eget huvud. Vid undersökning finner man ett antal spikhuvuden i mannens hjässa, vilka han hade dolt med en hatt. Röntgenbilden visar fem st 5 centimersspikar och en stor, 13 centimetersspik. Mannen uppvisade en lätt försvagning i vänster ben och arm, men fungerade i övrigt utan anmärkning och konverserade sjukhuspersonalen. Efter att spikarna opererats bort återhämtade han sig utan tillbud. Den 44-årige mannen hade lång historia av kontakt med psykiatrin och av självskadebeteenden. Han var också diagnostiserad med en personlighetsstörning.

Personlighetsstörning, jotack. Det går helt enkelt inte att hitta på nån smart kommentar. Vad är sensmoralen här? Våra hjärnor är överflödiga? Det är löjligt att skära sig i armarna? Det går inte att lita på vetenskapliga tidskrifter? Vikten av att sprita spik? Vissa snickare är oerhört smidiga? Jag är mållös.

James, G., Blakeley, C,J, Hashemi, K, Channing, K. & Duff, M: (2006) "A case of self-inflicted craniocerebral penetrating injury". Emerg Med J., 2006, 23.