antipsykiatrin

Sommaren 1972 knallade psykologen David Rosenhan in på ett mentalsjukhus i Kalifornien och sa att han var galen. Tillsammans med fem andra pseudopatienter på andra sjukhus blev han inlagd på sjukhusets psykosavdelning efter att ha fejkat hörselhallucinationer vid intagningsintervjun. Efter inskrivningen slutade alla pseudopatienterna omedelbart spela symptom och började istället som normalt friska jobba på att få bli utsläppta igen. Det tog dem i snitt 19 dagar att bli utsläppta, och i ett fall 52 dagar! En av deltagarna, en psykologstudent, erkände tillslut att han ljugit vid intagningen som en del av ett experiment, vilket förstås togs som ännu ett symptom på hans psykos. Pseudopatienternas ständiga skrivande (de tog anteckningar och förde statistik på det som de såg) skrevs upp i deras journalen som patologiskt "dagboksbeteende". När väl diagnosen schizofreni hade stämplats på dem så kunde vilket beteende som helst användas som stöd för diagnosen. Trots diagnosen fick emellertid patienterna föga behandling utöver medicinering. I snitt hade pseudopatienterna 6,8 minuter behandlingskontakt per dag under sin tid på avdelningarna! Trots att de betedde sig ordnat och "friskt" så visade det sig omöjligt att inleda konversationer med de läkare, psykologer och mentalskötare som fanns på avdelningarna. Pseudopatienterna behandlades som vanliga patienter, som pestsmittade. De enda som märkte att pseudopatienterna var friska var de andra patienterna, som ofta uttryckte misstankar om deltagarnas "äkthet". Experimentet publicerades i Science 1974 under titeln "On Being Sane in Insane Places".

All klinisk psykologi, och ännu tydligare all psykiatri, pysslar med psykisk sjukdom. Hur begreppet psykisk sjukdom ska förstås, och hur det eventuellt ska formellt definieras, är mycket oklart. Det finns anledning att vara kritisk mot hur psykiatriska diagnoser (förlängningen av sjukdomsidén) används. Men mer om detta senare. Grejen är att kritik mot psykiatrin är en gammal historia.

Antipsykiatri är samlingsnamnet för de rörelser och teorier som med början på 60-talet utgjorde den hitintills mest högljudda kritiken mot den medicinska psykiatrin. Efter 70-talet förlorade de antipsykiatriska idéerna en hel del charm, även om jag som socionomunge på 80-talet fortfarande snappade upp en del om Laing och Szasz.

Antipsykiatrin var en mycket heterogen samling aktivister och teoretiker som enades bara av sin gemensamma fiende. En intressant men något nedlåtande artikel av Berlim, Fleck & Shorter (är de dvärgar? de har dvärgnamn!) gör ett bra försök att hitta de grundläggande idéerna bakom rörelsen. De menar att de antipsykiatriska strömningarna inte var en effekt av ny empiri inom området, utan helt enkelt följde med 60-talets allmänna stämning av auktoritetsmisstro och revolutionsromantik. Men kritiken var förstås inte bara känslomässig, och utifrån Berlim et al's artikel ska jag försöka bena upp argumenten och hur de togs emot av det medicinska etablissemanget:

Kritiken:
1. Övergrepp på friheten: Amerikanen Szasz uttryckte tydligast det som så många upprördes över att psykiatrin gör: tvångsvårdar människor. I klassisk liberal anda menar Szasz att allt frihetsberövande är intrinsikalt fel, inklusive att hindra patienter från att begå självmord. Här måste man poängtera att den här kritiken alltså gäller oberoende av frihetsberövandets eventuella bra konsekvenser. Man anar att kritikerna egentligen menar att psykiatrin och dess representanter utövar makt för maktens egen skull. Denna kritik, menar Berlim et al, fick visst genomslag.

2. Labeling-teorin: En fortfarande vanlig kritik mot psykiatriska diagnoser är att de "bara" är formaliseringar av samhällets förkastande av vissa beteenden. Sociologen Scheff var den främste teoretikern bakom denna idé. En schizofren persons beteenden med hallucinationer eller en autistisk persons ritualer är som vilka beteenden som helst, men som samhället inte kan acceptera. Psykiatrin ses på detta sätt som en sorts uppfostransinstitution eller en förlängning av polisväsendendet (OBS: Foucault??) Labelingteorin var aldrig en del av den akademiska antipsykiatrin och även om den fortfarande lever kvar som kritik har den föga påverkat psykiatrin idag.

3. Det galna samhället: Skotten Laing var den i Sverige mest berömde kritikern mot psykiatrin. Mest fokuserad på kritik av diagnosen schizofreni, men också generellt mot diagnosticering, lanserade han diagnosen "psykiatrosis" (psykiatrikernas överdrivna diagnosticeringsbeteende). Laing menade att det var samhället som var galet, och den schizofrena uppvisade den friska reaktionen på ett sådant samhälle och framförallt på den "sjukes" familj. Den teoretiska grunden för idén är systemteori och Bateson & Watzlawick's flummiga teorier om dubbelbindning. Denna syn på schizofreni finns idag bara kvar hos övervintrade 70-talssocionomer.

4. Oklara begrepp: Psykiatrin har alltid lidit av en oklar begreppsapparat, vilket är något oundvikligt för ett ämne som till stor del beskriver andra människors subjektiva upplevelser. Det var, och är, ett stort problem att samma patient kunde få helt olika diagnoser och helt olika behandling beroende på vem som gjorde utredningen. Rosenhans experiment visar delvis på just detta. Antipsykiatrin var inte sen med att kritisera metodologiska problem med diagnosticering och val av behandling, och den radikala förbättringen 1974-1980 av det diagnostiska systemet DSM kan ses som ett svar på denna kritik.

5. Kvalitén på vården: Sociologen Goffman, ständigt kritisk mot det kapitalistiska samhället och västvärlden i allmänhet, var den som kom med den i slutändan mest inflytelserika kritiken mot psykiatrin. Han redogjorde i sin bok Asylums för hur övermåttan gräsligt livet var för de inspärrade på mentalsjukhusen. Man kan säga att det var som upptakten till Gökboet. Den här kritiken fick som sagt stort genomslag i media och påverkade psykiatrin ordentligt. I Sverige och i resten av västvärlden kunde sedan politiker under 80- och 90-talen använda den här bilden av mentalsjukhusen som en ursäkta när de stora institutionerna stängdes ner av ekonomiska skäl.

Denna kritik bör kanske också helt hastigt bemötas (även om det här inlägget sedan länge överskridit smärtgränsen för vad en blogg kan ta). #1 är ett värdeomdöme, och ett som jag inte omfattar. #2 är en empirisk fråga, och tycks inte vara ett särskilt stort problem. Diagnoserna stigmatiska effekter vägs förhoppningsvis upp av att psykiatrin faktiskt försöker hjälpa sina patienter. Labelingteorins kritik att mentalpatienter bara beter sig ovanligt är egentligen inte en kritik, det tycks tvärtom uppenbart. Det förändrar ju inte att vi vill hindra dem från att bete sig som de gör! #3, att schizofrena personer lever ut sin familjs konflikter får väl anses uteslutetet idag. Att de lider av en "political dialectical inability", så som den italienska marxisten Basaglia uttryckte det känns inte värst konstruktivt. #4 är fortfarande ett problem, och även om inte i omfattning så i vilket fall i princip samma som det var på 70-talet (mer om detta senare). #5 var uppenbarligen sant, men är någorlunda förbättrat sen dess.

Berlim, M. T., Fleck, M. P. A. & Shorter, E. (2003): "Notes on antipsychiatry", European Archives of Psychiatry & Clinical Neuroscience #253:61-67.

Aron

Vi har bestämt träff i björns trädgård. Vi går till August och vi blir fulla! Aron planerar en väldig resa genom Tyskland och Frankrike och danmark och Holland i sommar, men vi har ingen bil och ingen som har körkort. Han har två tyska ordböcker och slår upp ord hela tiden för han har plötsligt bestämt sig för att lära sig prata tyska. För en månad sen var det esperanto. Förr när Aron bodde i Kärrtorp med en städfascistbuddhist så satt han flera dar i rad och tränade på att rita cirklar på frihand, den här sortens autodidaktprojekt har han ständigt. Under bordet ligger två instrumentlådor. Det går aldrig att veta vilka instrument han har med sig, det är alltid något nytt av den här sortens autodidaktprojekt. Aron pendlar snabbt mellan hängivenhet och apati. Ögonen blixtrar och svett tränger ut på pannan, han blir alldeles röd! (Det här är när vi pratar om waldorf-pedagogik.) Men i nästa stund sitter han och lyssnar inte längre men låtsas, på nåt jag berättar: han tittar ner i ölen, hans tunga sticker ut en millimeter mellan hans läppar (Det här händer när han glömmer att dra in den). Hans blonda kalufs drar åt alla håll och gör honom till nåt slags monstruöst förväxt skolpojke. En skolpojke med egen skolplan.

Harry Harlow verkar ha hittat ett recept för att avla fram autistiska psykopat-apor - ett stycke mamma av ståltråd (till vänster på bilden), ett stycke mamma av filtmaterial (till höger på bilden); und keine Banane. Plåtmamma förser apungen (den söta lilla tufsen på bilden) med mat; filtmamman förser apungen med en mjuk famn och värme. Söta apan skuttar över till plåtmamma, äter lite och skuttar sen tillbaka till mjuka, gosiga mammas famn. Hon är gjord av filt och alldeles varm. I vissa fall börjar mjuka, gosiga mamma spruta kallt vatten, ge elstötar och sticka knivar i söta apan, men söta apan linkar troget tillbaka igen - inte till den hand som föder honom, utan till den som biter honom.

När söta apan sedermera växer upp utvecklar han autism och antisocial störning; vissa psykotiska inslag. Han skrattar galet. Han vaggar fram och tillbaka. Han biter av sig händerna. Totalt oförmögen att framgångsrikt interagera med andra apor (i alla rimliga bemärkelser av ordet "framgångsrikt"). Såren på kroppen varar för evigt, läker aldrig.

Det är alltså bakgrunden. Givet att Harlow inte kategoriskt valde ut apor med taskiga biologiska förutsättningar och allmänt trasiga DNA-stegar, så verkar ju autism hos apor vara väldigt starkt betingat av miljöfaktorer. När man pratar om autism hos människor verkar det istället som att det har en stark genetisk koppling. Men om man nu får extrapolera från apor till människor, och det får man, pekar då inte Harlows resultat på motsatsen - att autism faktiskt har väldigt mycket att göra med hur anknytningen går till; att de tidiga åren har en avgörande betydelse för vad som komma skall? I förlängningen betyder det naturligtvis att man kan förklara barns autism, inte nödvändigtvis i termer av biologisk determinism som avgör hur neuroner fyrar och vissa medfödda aktiveringsmönster som inte riktigt ser som hos andra barn, utan i termer av hur pass väl relationen mellan mor och barn har fungerat - vilket givetvis också påverkar hjärnans utveckling.

Dagens måtto tycks vara att till varje pris inte skuldbelägga föräldrarna för att deras barn föds defekta, för mammorna har minsann lidit tillräckligt mycket genom historien - psykodynamikerna ville ju för fan förlägga roten till all ondska i barndomen! Då blev helt plötsligt alla problem en människa nånsin kunde ha mammas fel och det förstår ju vem som helst att det måste vara nedslående för mamma att få höra det. Mycket mindre ansvar för sunkiga morsor om deras defekta barn är störda till följd av genetik och/eller hjärnstruktur än att de skulle vara taskigt vaggade. "Dessvärre har ditt barn diagnosticerats med autism, men oroa dig inte - det är inte ditt fel! Det är hans hjärna som ställer till det; det har inget att göra med att du har varit en dålig förälder (vilket du iochförsig må ha varit, men hans autism beror då hur som helst inte på det)."

Hur vore det om vi istället för att försöka bortförklara våra, eller våra barns, misslyckanden genom att förlägga orsaken till dem någonstans där de är bortom vår makt att påverka - som t ex i barnets hjärna, eller i generna - istället tänkte att allt djävulskap i hela jävla världen är ditt fel! Klart som fan att dålig anknytning och emotionellt handikappade föräldrar också syns på fMRI-bilder och PET. Om vi kan hålla Harlow ansvarig för att hans apor blev störda, till följd av taskig anknytning till filtmamma, så ligger det inte allt för långt bort att förklara mänsklig autism med samma mynt.

Men varför blev aporna störda? Var det för att de fick en ambivalent/schizoid anknytning när de hade två mammor som tillfredsställde olika behov? Är det nödvändigt att få både mat och tröst från en och samma mamma? Löper då barn som har en Iron Maiden-morsa (bidrar med mat, men emotionellt frånvarande) och en Terrycloth-farsa (ingen mat, emotionellt närvarande och mycket närhet) större risk att utveckla autism och antisociala störningar än, säg, barn till ensamstående mödrar där de åtminstone får allt från samma mamma?

Johanna

Man kan lätt tro att Johanna är en hård person. Det är alltför uppenbart att likna henne vid Lilla My, vi kan istället säga Enid från Ghost World. Det är egentligen bara för att hon och Agnes Gotby brukade vara precis som Enid och den där tjejen som Scarlett Johansen spelar, det här var förresten typ fem år sen. Skit samma, vi tar nån av lirarna i Tortilla Flat istället. Och med det menar jag inte att hon inte betalar sin hyra, bara att hon hänger runt och ingen förstår vad hon pysslar med. Hon går ner och upp, men det är ingen tvekan om att hon kommer fixa det i slutändan. Johanna är i vilket fall inte så jävla hård som man skulle kunna tro. Det tycks onekligen vara fullt sjå att vara Johanna och hanka fram hennes lilla maskin genom världen, och ändå har hon tid och ork för de mest otroliga uppoffringar. Jag ska inte gå in på dem här, men man kan säga att de går ut på att låna ut sin lägenhet till okända barnfamiljer i nöd. Och så det där med att hon gråter av lycka när hon ser vårsyrén.

Jag vill skriva att Johanna är den lillasyster jag aldrig fick. Det låter mer dramatiskt än vad det är och visar sig bara på två sätt: 1) När vi blir fulla bär jag runt på henne. 2) Jag tar mig rätten att godkänna vilka pojkslynglar hon hänger med. Och en tredje grej förresten: Johanna kan göra mig stolt. Jag kan inte släppa här med lägenheten och barnfamiljen.

Hjalmar

Så gott som alltid när Hjalmar var hemma så stod han i köket och lagade lunchlåda eller middag. Båda dessa gastronomiska projekt utövades nattetid. Jag brukade komma hem och titta in i köket och så satt han och läste tidningen med den största hög med spaghetti på tallriken. Det tog honom två timmar per mål, lugnt och metodiskt och varannan en artikel och varannan ett lass med spaghetti och svampsås. Det var en syn! En dag kom jag in i köket och surade över att jag behövde skriva om ett dagarbete statistiktjosan, och jag berättade det här för Hjalmar och han skrockade och sa han skulle jobba elva dar i streck med bajstorkning ute i solna (han rörde ihop en lunchlåda vid spisen som kunde räcka i ett år). Efter den jobbvändan packade han ihop alla sina saker och försvann till sydamerika. Jag tänker mig honom bland de bruna hyddorna i en febervarm by, en flaska tequila i ena näven och en vansinnigt skrattande hora i den andra.

Det finns ett bra foto på honom. Det var den första dagen med fin försommarsol och han hade öppnat sitt fönster (det här var innan han stängde persiennerna för gott) och satt och läste fåtöljen. Sture Dahlström, Sarah Kane eller Céline. Det var innan han klippte sig, på kortet hänger hans skitiga hår ner över den illgröna solskärmen. Burriga polisonger som går långt ner och till och med under hakan. Bakom honom ser man fasaderna i kransen som en teaterkuliss. På fönsterbrädet ligger den stora betongstenen. Han tittar in i kameran utan att le, nyfiket.

En historia som fångar Hjalmar väldigt bra är den om Hjalmar och brandvarnaren med batteriet som tog slut. Den är alldeles för lång för att återberätta här, slutpoängen är i vilket fall att han glömmer brandvarnaren i ugnen och är en jävla slarver. Berättar man den anekdoten när Hjalmar är med så ler han bara hemlighetsfullt. Vad var det han knattrade in på sitt tangentbord alla de där nätterna när PA och jag satt med öl framför tvn?

Per-Arvid

Jag mötte PA första gången på en anakronistisk demonstration mot kriget i Irak. Detta måste alltså ha varit någon gång 2004, på den tiden när kidsen fortfarande trodde att marscher utanför en amerikansk ambassad var något som påverkade världspolitiken. Det var också på den tiden som PA fortfarande knatade runt i Vasastan med sin Batmankeps. Nuförtiden knatar han runt i Kransen med fejkade tatueringar. Mer än knatar runt sitter han förstås vid frukostbordet med bar överkropp och läser. Han ropar ”genialiskt!” om nånting i påstan, kanske sig själv.

Vi diskuterar ganska ofta tidsmaskiner. Vi frågar varandra såhär: ”om du hade en tidsmaskin, vilket år skulle du åka till?” PAs val varierar ofelbart mellan 1988 och 1991. Om vi är hemma när det här händer plockar han sen fram alla gamla skolkataloger han kan hitta och sitter och berättar anekdoter om de små lågstadiebarnen och deras vrickade päron.

Man skulle ju kunna tro att Per-Arvid och jag är nåt slags obotliga ungkarlar där vi sitter vid frukostbordet utan skjortor. (Jenny skrattar åt oss!) Kanske är det motsatsen som är sann: vi är som ett gammalt gift par. Vi muttrar om vem som ska få kulturdelen först på morgonen. Vi muttrar när vi råkar äta middag samtidigt. Vi skvallrar om konsumkassörskorna. Vi går högljudda ut på gatorna i kransen. Vi stapplar hem fulla.

För extra och tidigare outgivet material med PA: se här!

Sara

Först när Sara och jag lärde känna varandra var hon tyst som det osynliga barnet. Tänk dig en japansk Det osynliga barnet så har du Sara på den här tiden exakt. Vi undrade alla hur hennes röst lät - flera gånger så drömde jag att hon dök upp på dagiset och sjöng som Nina Simone. Egentligen tog det inte särskilt lång tid innan hon började prata, även om det först bara var ett märkligt vokalspråk som faktiskt lät lite som sång: ”awaowaiwaowa. aouii. aoaoiooo” osv i den stilen, ganska tyst och alltid för sig själv. Dagistanterna tyckte att det lät som japanska och menade att det förstås var genetiskt. Jag tyckte det lät som teletubbies. I själva verket var det dialogen från Hitta Nemo, men det visade sig först flera månader senare när Sara hade lärt sig konsonanter också. Verkligt kusligt var det när hon låg på dagisvilan och man i mörkret kunde höra replikskiftena från den traumatiska scenen när Nemo blir bortrövad av en haj, framviskade från under Saras täcke.

Den här flickan kan krossa ditt hjärta. Jag hälsade på henne ute på Kymmendö i somras och kom gående som en friare med stråhatt, blommor och en inslagen present. Sara på verandan känner igen mig med ett ögonkast. Jag står med min present i grinden. Hon fortsätter spela sitt gameboy.

Gotland # 2. Rikard

Rikard är en cool kille. Det är helg och han vet att karin och jag inte jobbar. Men han cyklar lovar runt vårt lilla hus på bakgården, står och pratar lågt för sig själv utanför syrénhäcken, "tunneln" kallar han den lilla gången igenom. Han har klivit av cykeln och med två långa delikata fingrar fällt ner stödet och sen tagit några skuldmedvetna steg mot oss. Han vet att vi har en leksakstraktor som han bara får titta på när vi övar skrivning inne på gårdens egna lilla kbt-rum. Nu är han förstås sugen på den och jag kan höra honom för sig själv: - ”traktor, röd traktor, släpkärra¸ annan dag traktor fredag traktor, tisdag traktor onsdag traktor först middag sen traktor jaha, jaha, traktor, okej? Annan dag traktor.” - Vissa kan ju inte läsa tyst, och Rikard kan ännu inte tänka tyst. Han har sina fingrar ihop framför sig som en allvarlig bibliotekarie, och gungar fram och tillbaka.

Några minuter senare cyklar han faktiskt förbi utanför dörren. ”Hej Rikard!” ropar jag, men han låtsas inte höra mig och tittar åt ett annat håll. Med blicken ut över rågåkern cyklar han runt husknuten.

Egentligen betyder egentligen ingenting

Flera månader senare, när jag låg i åkern med de uttjatade visionerna, skulle poletten trilla ner. Rasmus hade suttit över den där pizzan, just denna eftermiddag på sitt suriga humör av nån anledning jag glömt, och försökt förklara någonting för mig. Såhär hade han sagt: ”ljus är både elektromagnetisk strålning och det där som vi ser borta i fönstret” och han sa ”smärta är det som neurologerna med sina MR-kameror menar, men lika mycket det vi menar när vi pratar vad den där gråtande ungen känner.” Och jag hade sagt: ”jaha, jaha” och jag sa ”vad tror du den där smilande tjejen menade igår?” Rasmus hade fnyst och promenerat hem.

Men sen förstod jag poängen. Människor säger såhär: ”bananer är egentligen inte frukt, det är ett bär” och ”stjärnor är egentligen inte prickar på himlen, de är brinnande gasmoln” och ”intelligens är egentligen inte detsamma som IQ, det är tjosan hoppsan”. I själva verket är det här samma ord med olika definitioner som pekar ut olika saker i världen. Det finns ordet ”frukt” i ett botaniskt språk, enligt vilken banan inte inkluderas. Det finns också ordet ”frukt” i vårt vardagliga språk, enligt vilken banan uppenbarligen är en frukt.

När vi säger "egentligen" menar man att den ena definitionen är mer värd än den andra. Men det är inte alls uppenbart varför den ena är mer värd. I ett kök är det bättre att bunta ihop bananer och äpplen än exempelvis bananer och paprika (botaniskt är bägge bär). Gör man botaniska släktskapsträd är den botaniska definitionen säkert mer användbar. Man kan säga att det egentligen är helt olika ord, vars betydelser förvisso överlappar en hel del. Av nån anledning finns definitionerna i en hierarki. Låt oss, quote Anna Karin, skita i vilket.

Tänk om Karin sa till mig när jag ska åka och handla i Hemse: ”köp frukt till glassen” och jag kommer hem med två burkar kidneybönor och en aubergine. Om jag då säger att ”de är ju egentligen frukter”, då skulle jag skulle i alla vettiga bemärkelser ha fel.

Trivialt för Rasmus - insikt för mig

Gotland #1

"Vi reser”, sade Monsieur de Saint-Ange, ”och det kvickt, för här vill ingen veta av oss längre.” Två timmar senare satt hon och jag där och gömde oss under bron och lyssnade på de galopperande hästarna ovanför. Tre flaskor stulet vin, bröd, ost, tobak och kött! Har du nånsin läst Drottningens juvelsmycke? Monsieur de Saint-Ange är som Tintomara. Själv är jag som Thomas Paine i Sista natten i Varennes. Tillsammans är vi som Gogols Revisorn, bara mer sex, droger och libertinism. Hela byn blev förälskad i Monsieur de Saint-Ange, kvinnor som män. Och vi lever på kredit och blåser förstås alla. Karin sitter under bron och myser över sin karaktär! Hon ljuger ihop ett långfilmsmanus och en spin-off--tv-serie i två säsonger!

Men det var tisdagen innan som vi stövlade in på saco-buffén i Visby. En dubbel gratismiddag senare har vi glömt allting om våra arkitektalias. Lars hojtar oanständigheter om 45-åringar som åker på konferenser för att få knulla. Karin äter all saffranspannkaka i rummet och bestämmer sig för att bara dricka ett halvt glas vin, hon ska ju köra hem. Efter tio minuter har Karin inte bara satt i sig resten av glaset, utan har även två tomma på bordet. Och där är en gammal granne till Lars pappa!, han har bytt liv tre gånger sen sist och presenterar oss för ordföranden i psykologförbundet, men Lars (som aldrig umgicks med fantasier om bilkörning) bara sluddrar. Karin tittar simmigt på en arkitektsnubbe hon fått fatt i. Vi gör alla en tävling av att sno flest vinflaskor från köket. Det var arkitektflickan Therese som fick denna geniala idé, och senare ute i gränden har vi tre stulna flaskor och hon häller ut en till sjö i sitt sandslottslandskap. Någonstans här i gränderna är min bror, också full på gratisvin och säkert på arbetstid dessutom den satans skojarn! Därefter blir allt suddigt: en trädgård som Therese och jag klättrar till, en katt och en hammock (tänk mättad färg), Karin finner sig på stranden tittandes på en solnedgång som redan varit och förvirring om vem som ska gå hem med vem. Arkitektstudenterna, de riktiga, är allihop satans snygga och skarpa. Vid det här laget har vi förresten tappat bort varandra och hittar oss först nästa morgon i olika sängar i olika rum i den här labyrintiska lägenheten. ”Vi reser”, säger Karin, ”och det kvickt, för här vill ingen veta av oss längre”. Jag lutar mig ut genom porten, ser först åt höger och sen åt vänster på den soliga och rosenprickade idyllgatan. Tänder en cigarett innan vi halvspringer nerför backen.

Krankenschwester

PA och jag får 3 papp om dan för att pissa i en våg och käka verkningslös medicin. Det är meningen att den ska avaktivera våra urinblåsor, men jag pissar mina 40 ml/s före och efter dosering likadant. En liten maskin kopplad till vågen ritar kurvor på våra toalettprestationer.

Mellan pissrundorna kollar vi på film, låtsas plugga och äter ostmackor och lasagne. Våra sjuksystrar håller pli på oss och kommer springande flera gånger om dan när mina EKG-elektroder glappar och de tror jag har en infarkt. På natten lyser de mig i ansiktet med ficklampor och kör in tejp under täcket. Men när man vaknar ler de som små änglar och kvittrar "Nu ska vi upp och kissa!" Det är vår dagisfantasi come true.

Men de har lika tråkigt som vi och småpratar konstant. Syster Mia berättar samma spökhistoria för alla försökspersoner, om när hon var 17 och första dan på jobbet som sjukvårdsbiträde blev inlåst i en skrubb med en stendöd men suckande gubbe. Syster Anette berättar att hon förlöst 681 barn, har alla i en bok hemma. Men sen tröttnade hon och flyttade till Falun. Hon ger mig adressen till bostadskön i Falun, hon tycker jag ska flytta dit också.

Men varför är inte syster Anette 17 nu?! Det här med sjuksystrar är definitivt överreklamerat, de är ju snacksaliga och medelålders allihop! Jag blundar när de tar blodproven och låtsas att jag är Yossarian.

Lyckoforskning och liberalismen

Min klasskompis Wille, den grimaserande liberalen, tryckte en artikel i min hand. Från The Economist, anledning att ana oråd. Kort referat: Förr var de fattiga ledsna och de rika glada, nuförtiden är alla glada.

Det är egentligen rätt lätt att förstå. För 80 år var gränsen mellan rik och fattig mycket konkret och påtaglig, på ett helt annat sätt än idag. Från att Baltzar von Platens kylskåp bara kunde köpas av överklassen till att alla i Sverige idag har ett. Naturligtvis är det också idag skillnad på kylskåp och kylskåp. En enkel pricerunnersökning visar att det dyraste man hittar kostar 35'000 kr (Smeg FPD)och det billigaste bara 5'000 kr (Elektro Helios). Men vilken är den upplevda kvalitetsskillnaden mellan dessa? Precis som Thornton menar är den förstås marginell. Som sann liberal avslutar han: "those intrepid souls who make vast fortunes turning out ever higher-quality goods at ever lower prices widen the income gap while reducing the differences that matter most". Trickle-down effekten.

Thornton menar alltså att även om inkomstklyftorna växer så minskar upplevelseklyftan. Men varför kvarstår då korrelationen mellan inkomst och nöjdhet med livet? Jo, precis som jag skrev innan så är det för att de svarande definierar nöjdhet med livet som att ha hög inkomst och dyr konsumtion. All lycka som lyxkonsumtionen ger medieras genom dess sociala värde!

Oj, det här blev ju en trivialitet. Om man inte uppfinner hjulet igen så kan man ju uppfinna Bourdieu.

Thornton, H.: (2007), "The new (improved) Gilded Age", The Economist, dec 19th.

Lyckoforskning och cirkelresonemang

"På det hela taget, hur nöjd är du med ditt liv?"

Hur svarar man på en sådan fråga? I lyckoforskningen antar man att svaret är ett medelvärde av den svarandes genomsnittliga upplevda lycka i livet, ungefär som ett medelvärde i blodtryck eller hur många enheter alkohol man vanligen dricker per vecka. Svaren korrelerar man sedan med om personen är rik, har kompisar eller har sex ofta. Detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang.

Svaret på frågan om hur nöjd man är med sitt liv är ju redan en fråga om huruvida man är rik, har kompisar eller hur ofta man har sex. Hur vet man om man är nöjd med sitt liv? Jo, man bedömer om man har det som definierar en lycklig människa. Man är inte ens lycklig i den här bemärkelsen förrän man frågar sig om man är det, innan man skapar sig ett narrativ med fokus på lycka.

Om det nu är sant att det är en sån här bedömning man gör så borde ju den bedömningen vara påverkbar. I ett genialt enkelt experiment undersökte Strack et al (1988) sambandet mellan hur ofta studenter dejtar och hur nöjda de är med sina liv. Ställdes frågan om dejting först var korrelationen 0,55 (visst samband). Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att dejting förklarar 25% av variationen i studenters lycka! Men, frågar man frågorna i motsatt ordning, alltså frågan om dejtingen efter frågan om allmän lycka så blev korrelationen 0,16! Alltså, påminde man den svarande om tillståndet i dennes kärleksliv så påverkade det bedömningen av hur nöjd hon var med sitt liv!

Det är alltså i denna bemärkelse som slutsatserna om lyckan blir ett cirkelresonemang. En bättre väg att gå för lyckoforskningen är att undersöka faktiskt upplevd lycka ett givet ögonblick, och undgå den här bedömningen för den svarande. Man kan exempelvis ge en försöksperson en beeper och ett schema, och instruera henne att vid slumpmässiga tillfällen notera känslotillstånd i stunden. Nobelpristagaren och psykologen Daniel Kahneman (2006) refererar såna undersökningar och menar att med detta lyckomått blir korrelationerna till de klassiska lyckofaktorerna (inkomst, civilstånd, hälsa, anställning) mycket lägre. Kahneman menar också att människor generellt överskattar hur mycket lyckligare de skulle bli om de var rikare eller friskare, just på grund av det här cirkelresonemanget.

Detta är inte något som omöjliggör lyckoforskning, utan ifrågasätter bara det vanligaste metodvalet. Den klassiska lyckoforskningen har fokuserat på fel faktorer som de viktigaste för att göra människor lyckligare. Vilka som skulle vara bättre blir bara gissningar, men förslagsvis är det bästa att ägna sig åt aktiviteter som ger lycka i stunden: sova, äta och bajsa.

Kahneman, D., Krueger, A. B., Schkade, D., Schwarz, N. & Stone, A. A.: (2006) "Would You Be Happier If You Were Richer?", Science, vol 312, 2006.

Strack, F., Martin, L. & Schwarz N.: (1998) "Priming and Communication", European Journal of Social Psychology, vol 18, 1988.

Psykologer tittas på i film

Det är mycket prat om alla fördomar om psykologer. I den mån detta är sant är det psykologernas eget fel, de har i vilket fall media på sin sida. Här är de coolaste filmpsykologerna:

1. Kris Kelvin i Solaris: Jävligt pretto film med en jävligt cool katt. Den här snubben är alltså både kosmonaut (leg.) och psykolog (leg.). Dessutom är han påfallande stilig i både den ryska och den amerikanska versionen; George Clooney dammit!

2. Beth Gardner i Basic Instinct: Mindre pretto film, mer snygg psykolog. Skådisen Jeanne Tripplehorn är snyggare än Sharon Stone och hennes femme fatale / mördarflata / knulla-sina-patienter -karaktär är mest film noir i hela rullen. Förresten är hon kusligt lik en dalkulla jag dejtade i somras.


3. Fox Mulder i X-files: Psykolog med tjänstevapen och en FBI-badge, kan det bli bättre? Agent Mulder var anledningen till att jag 12 år gammal övergav min tidigare plan för vuxenjobb (tågtidtabellplanerare). Tänk va, jaga unmarked helicopters i majsåkrar i Texas eller aliens i de sibiriska gruvorna. Kanske hångla med Agent Scully nån gång ibland.

Egentligen skulle jag förstås ha med Hannibal Lecter från Silence of the Lambs också, men han väl inte precis någon positiv mediabild. Andra förslag?

Stadsbiblioteket

Knallade in för jag hade tid över att vänta en stund vid odenplan och tänkte titta i nåt vadsomhelst med krumelurer. I toppen av trappan och under alla de bågnande babylonska bokhyllevåningarna sitter en liten snorig unge och äter glass. Det är mars och en sån här liten snurrad rödgrön historia som hon metodiskt och njutningsfyllt slickar i sig med högljudda smaskningar, smackanden och, i pauserna, höga teatrala mm-anden. Fyra år och helt oberörd av Asplunds profana kunskapstempel, även om hon tittar noga på alla som släntrar in och ut genom de där magnetpinnarna framför henne, men sen känner hon igen sin pappa i en hiskelig gul cykelhjälm, och hon kränger på sig overallen över armarna, glassen slut nu, och vaggar efter cyklisten ut i snöfläckar och blå skymning.

Anledningen till att negrer inte är så smarta

Det är ett tråkigt faktum att Afrika är en kontinent med väldigt låga IQn. Av de tjugo dummaste länderna i världen ligger tretton i Afrika. Vad kan detta bero på? Man kan ju tänka sig en massa fantasilösa mat/ utbildning/ kulturspecifika-test/ dålig-belysning-under-testningen -förklaringar, men den absolut coolaste står psykologen Satoshi Kanazawa på London School of Economics för.

Kanazawa är egentligen intresserad av begreppet g-faktor. Detta är en statistisk konstruktion som kommer ur faktumet att nästan alla mått på det vi kallar intelligens samvarierar något. Denna samvariation kallas för generell intelligens och anses vara den del av IQ-begreppet som är mest ärftlig och minst påverkbar av kultur. Det är ett mycket kontroversiellt begrepp och oerhört intressant. Den vanliga förklaringen till g-faktorn brukar vara nån sorts flummig idé om neural effektivtet, men Kanazawa argumenterar för att g-faktorn tvärtom är en mycket specifik kognitiv modul. Han menar att g-faktorsmodulen har utvecklats hos människan som en anpassning till en mycket varierande ursprungsmiljö. G-faktorn, eller innovationsmodulen, är alltså en modul bland alla andra små ansiktsigenkännings-, lögndetektions- och intentionsläsar-moduler. (Jag skrev om det här i höstas).

Satoshi har rätt vettiga argument för detta, exempelvis bristen på samband mellan en persons IQ och antalet barn man har, eller ens lokalsinne. Idén är alltså att dessa förmågor (att skaffa barn och att hålla ordning på var man befinner sig) bygger på andra distinkta moduler, skilda från g-faktorn.

Men som en avslutning på sin argumentation plockar han fram, sådär i en bisats, sin verkligt heta potatis: "If general intelligence evolved as a means to deal with evolutionary novel situations, then it follows that it should evolve more rapidly in the rest of the world than in the ancestral environment of the sub-Saharan Africa."

Under de hundratusen år som vi icke-afrikaner har varit innovativa och byggt kultur har alltså de här negrerna slappat runt och låtit livet rulla förbi på gammal automatiserad slentrian. Alla vet ju hur jävla intellektuellt utmanande det är att traska runt på en savann och bara överleva, man kan fanimej göra det i sömnen. Detta menar alltså Kanazawa ska förklara den kvarstående skillnaden i IQ-resultat mellan kaukasiska och svarta amerikaner, liksom ovan nämnda stora skillnad i IQ-normering i Afrika och resten av världen. Jag tycker han är jävligt ball.

Kanazawa, Satoshi (2005): General Intelligence as a Domain-Specific Adaptation. Psychological Review, vol 111, sid 512-523.

De vansinnigas vansinniga tankar

I KBT-behandling av ångeststörningar ingår alltid en komponent av normalisering. Man vill förmedla att patienten "egentligen" är frisk, men att olyckliga omständigheter har fått förvisso fungerande psykiska system att fungera icke-adaptivt. För patienter med tvångssyndrom/OCD har jag fått lära mig att det är extra viktigt att komma ihåg att det inte är patientens tvångstankar som är "sjuka", utan patientens reaktion på sina egna tankar (tron att tankar kan inverka på verkligheten exempelvis). OCD-patienter skäms annars ofta för sina tvångstankar. Ångesten tankarna ger upphov till blir värre om de ses som ett uttryck för något essentiellt och galet som ligger bakom dem. Detta har presenterats på vår terapeutkursföreläsning om OCD. Detta är uppenbart en bra inställning till tvångstankar i en terapi. Problemet är bara att det antagligen inte är sant. I själva verket är det antagligen så att OCD-patienter har verkligt vrickade tankar.

Det finns förstås stöd för att tankeinnehållet skulle vara egalt för utvecklandet av OCD. Studien som detta baseras på tyvärr från 1978, lite väl länge sen kanske. Sen dess tycks empirin svikta. Ett exempel: Rassin och Muris gjorde en undersökning i två steg: först lät de ett gäng försökspersoner och ett gäng OCD-patienter skriva ner de återkommande och obehagliga tankar som de visste med sig att de ibland hade. Därefter har de låtit psykoterapeuter och psykologstudenter titta på dessa tvångstankar och gissa vilken grupp de kom ifrån. Här nedan är sex stycken tvångstankar, som en liten putslustig övning kan ni ju själva gissa vilken grupp de olika tankarna kommer ifrån (fritt övers.):

- "Att attackera eller strypa katter"
- "Äckliga sexuella handlingar med en annan man"
- "Begick jag det här brottet?" (när man läser en artikel om ett brott)
- "Hur många kalorier är det i den här maten?"
- "Att säga någonting snuskigt"
- "Mina barn kan vara skadade"

Rätt svar är förstås att de första tre är från OCD-gruppen, och de sista tre från deltagarna utan diagnos. Både psykoterapeuter och psykologstudenter kunde också korrekt placera dessa och ett stort antal andra tankar: terapeuter hade rätt för 65 % av alla tankar, och studenterna för 62 %. Rassin och Muris konkluderar att "there is at least a subtype of obsessions that are characterised by an abnormal content."

Men både orginalstudien (som har ett liknande upplägg) och Rassin & Muris har ju lite svajig metodik. Man kan väl knappast förvänta sig att friska personer kommer ihåg alla "potentiella" tvångstankar som de har haft. Det faktum att OCD-patienterna reagerar som de gör på tanken ökar ju sannolikheten rätt rejält att de kommer att kunna rapportera den. Man undrar ju också varför OCD-patienter har såna skumma tankar. Genom introspektion vet jag förresten att mina tankar smäller rätt rejält mycket högre än att jag "kanske skulle råka strypa en katt".

Rassin, E. & Muris, P.: (2006) Abnormal and normal obsessions: a reconsideration. i Behaviour Research and Therapy # 45, 1065-1070.

Vad alla män bör kunna*

Alla dessa föreläsningar man går på och allt man lär sig som man aldrig kommer att ha någon nytta av. De verkliga skillsen får man se till att lära sig själv: exempelvis hur man ledigt och lätt plockar av en flicka hennes bh. Detta är relevant kunnande! En bristfällig prestation i detta moment i avklädningsproceduren i förspelet kan ge upphov till nervositet, panikattacker och i värsta fall sexuell dysfunktion.

PA och jag lånade både Jennys bysthållare (samt hennes mångåriga erfarenhet av att ta av densamma) och skred till verket. Den skumma provdockan som kom med lägenheten har efter tre år nu funnit sin första funktion. Resultaten av bh-träningen är makalösa och presenteras nu exklusivt på Kungen & Silvia!

Pilotstudiens deltagare valdes ut efter tillgänglighet, vi var jag och PA. Baseline (vår förmåga innan interventionen) var skrämmande dålig: I snitt tog det oss 51 sekunder att knäppa upp de två hyskorna bakom dockans rygg. Träning ger dock snabbt färdighet! Efter noggranna instruktioner och förevisning av Jenny, samt detaljerad feedback efter varje försök, så lyckades båda försöksdeltagarna på mycket kort tid bli betydligt skickligare på bh-uppknäppning. Efter bara 5 träningsomgångar så är uppknäppningstiden nere på 7 sekunder (figur 1).

Effekten är dessutom stabil. En uppföljningsmätning ett dygn senare visar att förmågan åtminstone inte på denna tid har hunnit glömmas bort. Framtida studier får undersöka hur väl detta står sig över än längre tid, vid andra knäppningsanordningar, samt resultatens ekologiska validitet (d.v.s. i skarpt läge, s.a.s.).

Fortsatta studier med än högre satta mål är redan i pipeline. Nästa steg är förstås att kunna ta av en bh med bara en hand. Ännu icke publicerade resultat från Kransenpunkargruppen tyder på att detta går att göra på precis lika kort tid som med två händer!

* Redaktionen för K&S undanber sig alla förutsägbara PK-kommentarer om det heteronormativa antagandendet i inläggets rubrik.

Föräldrautbildning

Jomenvisst, tog mig samman och skrev en verklig kick-ass wikipediaartikel om föräldrautbildningar (KOMET, Cope, De otroliga åren). Komplett med diagram och hela baletten. Det är bara att hoppas på att potentiella kursdeltagare också är wikiläsare, så att det får dem att gå utbildningarna också.

wikipedia: Föräldrautbildning

Och med anledning av den märkliga DN-artikeln i söndagens tidning så tog jag mitt ansvar och styrde upp GAD-artikeln också (Men mest stal jag texten från Ulrikas föreläsningsanteckningar).

De vansinnigas solglasögon

Hur är det egentligen med de här galningarna som alla pratar om? Vem är det som är galen, och hur kan man ta reda på det? Psykologiforskare these days brukar stoppa in den misstänkte i en MR-kamera för att få svar, men en betydligt billigare "folk psychology"-metod är tillgänglig: att titta. Det är ju exempelvis allmänt känt, redan gamle Hippokrates osv, att galna människor har solglasögon.

För att luska redan på sanningshalten i denna truism (!?) så har den märklige Dr Eperjesi i England bett 98 av sina kompisar att fylla i Cattel's personlighetsformulär 16PF5 och dessutom att uppge huruvida de använder tinted lenses (typ ljusa solglasögon). Till Eperjesis stora förvåning, och onekligen även min egen, så hittar han inga samband mellan personlighetstyp och huruvida man har mörkade glasögon.

Eperjesi konstaterar att det faktiskt är fel med "the labelling of people who wear tinted lenses as psychoneurotic". Man kan inte göra annat än hålla med.

Eperjesi, F.: (2007) "Do tinted spectacle lens wearers have a different personality?", Opthalmic Physiology, 27:154-158.

En obekväm sanning

Det är roligt att vara onödigt provocerande. Men här är faktiskt en poäng och en fortsättning på min nya nisch som lyckotyckare: angående förtryck. Jag föreställer mig att människor som är förtryckta är olyckliga. Man kan tro att de absolut borde vara olyckligare än förtryckarna. Så hur är det då med det här omtalade patriarkatet?

Till min lyckoartikel så samlade jag ju in lite statistik på lycka och olika korrelat, och kan därför snabbt ta reda på hur det egentligen ligger till i den här frågan. Data för Sverige från World Values Survey visar följande: En ANOVA ger att kvinnor i Sverige är signifikant lyckligare än män (sig. < 0,001, eller som man också kan uttrycka det: sig. < 0,00). På frågan ”Är du lycklig?” kan respondenten svara antingen ”Väldigt lycklig”, ”Ganska lycklig”, ”Inte särskilt lycklig”, fördelningen syns i diagrammet här bredvid (jag lämnar färgkodningen utan kommentar). Ger man svarsalternativen värdena 1 till 4 (som markerat) kan man räkna ut ett medelvärde och finner då att gruppen kvinnor får medelvärdet 3,34 och gruppen män får 3,26. Med 2967 svarande så är det alltså en signifikant skillnad!

Den som vill rädda sin bild av patriarkatet som något som gör människor olyckliga kan dock påstå en helt annan sak: att patriarkatet gör alla olyckligare, kvinnor och män lika. Eller tja, uppenbarligen blir ju männen extra olyckliga, men ändå. Det är ju ett mer svårundersökt påstående, men även om det inte är så man tänker sig att förtryck fungerar så är det väl helt möjligt. Men jag är en konservativ man, och tänker inte sluta kalla mig feminist bara för lite löjlig empiri, eller brist därpå. Istället måste man komma ihåg att orättvisor och fördomar är dåligt i sig självt, oberoende av om de som lider av dem vet om dem eller inte.

/L

Cullbergcitat

Psykoanalytikern Johan Cullberg är en omtalad man, och en mångtalig tillika. I höstas kom hans memoarer ut i form av boken Mitt psykiatriska liv. Förutom att den innehåller en roligt klyschig psykodynamisk beskrivning av Johans barndom (komplett med moderliga bröst, förförelsefantasier och ödesmättad Bergmansk symbolik), så brer författaren ut sig över sin syn på psykiatri i allmänhet. Jag har alltid föreställt mig Cullberg som en rätt extremt flummig lirare, utan vidare verklighetsanknytningar. Han har exempelvis utmålats som en villkorslös motståndare mot all neuroleptika, men detta förnekar han i boken. Han diskuterar också på ett fint sätt den psykodynamiska analysen/terapins nuvarande roll i psykiatrin: "Målet för psykoanalys är insikt, och där är psykisk hälsa något man hoppas få på köpet".

Cullberg är överhuvudtaget kritisk mot psykoanalys som behandlingsform inom psykiatrin: "Om man vet att varje analysand per år kostar nästan lika mycket som en psykologtjänst på ett sjukhus, är det förståeligt om politikerna frågar sig om ersättning av kostnader för psykoanalys är en rimlig prioritering. Den psykoanalytiska metoden skulle fara väl av att tydligt definieras som en pedagogisk verksamhet, snarare än behandlande". Han tycker också att det är fel att bara terapeuter som är läkarutbildade får vara anslutna till försäkringskassan, detsamma borde gälla psykologer. Själv tycker jag iofs att ingen terapeut borde vara ansluten (särskilt om de bara håller på med självinsikt och inte behandling), men Cullberg är i vilket fall ute efter nån sorts konsistens.

Det är fint att märka hos sig själv hur man begår sådana här misstag, att man lätt överskattar meningsskiljaktigheter. Får man någon annans åsikt refererad för sig ska man förmoda att det är en vinkling av densamma, precis som det här referatet är det.

/L

supremes x2#2

Det går helt enkelt inte att sluta för det är så underbart allting! Donnorna ser fortfarande jävligt weird ut, de är som en illustration av det luddiga ordet fulsnygg. Men även om Flo, till vänster i bägge, fortfarande ser ut som en satans prematurunge så kan jag inte låta bli att kära ner mig totalt. Bara en sån sak som att hon står i TV utan bh. Alltså först och främst den första rullen men tyvärr också en risk för den andra:

.

("Come See About Me" & "Back In My Arms Again")

"Casanovakomplexet"

heter en gammal bok av New Yorkaren Peter Trachtenberg, med underrubriken "Tvångsmässiga förförare och deras kvinnor". Så värst mycket med kvinnor är det ändå inte i boken, det är mest anekdoter om knasiga Don Juan's och deras vilda liv. Det lilla veckorevynmässiga psykologiserandet han ändå försöker sig på är en vämjelig soppa av halvsmältna begrepp från ett helt sekels psykodynamiska och sociologiska teorier. Butler och Freud, Dr Phil och Fråga Olle, allt efter behov. Hela boken slutar i en tröttsam tirad mot materialismen. Men jag läser den i vilket fall, och att döma av bokens skick är den nog en av Sopis' mest populära böcker. På sidan 45, där Trachtenberg refererar den verklige Casanovas liv och kvinnorekord (122 st) har någon slängt ner ett hånfullt "ha!" i marginalen. Trachtenberg inleder förresten med en märklig brasklapp, han tänker inte skriva nåt om bögar eller kvinnor. Man får förmoda att det beror på att för få kvinnor beter sig såhär, och alldeles för många bögar gör det för att det ens ska vara nåt att prata om...

Men boken har verkligen en poäng, ämnet är ju intressant. Eller i vilket fall fascinerande: män som knullar sig rakt ner i sitt eget fördärv, maniska och avskärmade som nån aspergerunge i en Märklinbutik. Lite spekulativa förklaringar till varför vissa män ändå ramlar dit på detta beteende är på sin plats:

den evolutionspsykologiska: Det är ju så uppenbart att det är tråkigt. Precis som för den där psykopatpappan jag skrev om i höstas så är ju tvångsmässigt sex med nya kvinnor en verkligt fin reproduktiv strategi för vilken man som helst. Det är en avvägning mellan kvalitet och kvantitet, ett litet antal ungar med stor möjlighet att överleva eller ett större antal som man inte håller så värst noga koll på. Det selektiva trycket på fadersbeteende (för att ens avkomma ska överleva) är ju helt obefintligt idag, så man nog förmoda att den här fenotypen strax är haut-haut-haut.

en psykodynamisk: Trachtenberg har läst sin Freud, han har till och med läst sin Kernberg. Han kommer fram till att alla män med knullaruntproblem har en borderlinepersonlighet, de är helt enkelt prepsykotiska och projicerar ut sin egen förvridna narcissism och inbillade omnipotens på olika kvinnor som kommer i deras väg. Kort sagt: man idealiserar en kvinna, ligger med henne ett par gånger och upptäcker att hon inte lever upp till ens bisarra krav, och slänger därpå bort henne för att fortsätta till nästa.

Som en subkategori till psykodynamiska förklaringar kan man ju tillfoga en queerteoretisk: män som ständigt måste knulla olika kvinnor försöker bara bevisa att de är straighta. Tvångsmässiga förförare och deras eviga arbete att lappa ett jävla såll av queert läckage.

en inlärningsteoretisk: Man behöver inte precis vara Skinner för att fatta att sex och raggande är någonting som är ganska belönande på kort sikt, särskilt om man är bra på det. Det är ju förresten allmänt känt att sex är en av de få primära förstärkarna (tillsammans med uppmärksamhet, mat och vadå, heroin?). Gör en ABC-analys på det du. Allt beteende som leder till sex kommer öka i frekvens, särskilt om organismen inte är så vass på att tänka utanför nuet (det som Dr Ramnerö annars skulle kallat för "arbiträrt applicerbara relationsresponser"). Det blir ju förstås inte lättare när även de långsiktiga konsekvenserna är just väldigt långsiktiga (sjukdomar, avsaknad av ett längre förhållande m.fl.).

en kognitiv: Kort uttryckt är det väl bara rakt av dålig självkänsla, en självkänsla som måste kompenseras med självförtroende. Trachtenberg är inne på den här idén, även om han inte använder den kognitiva psykologins begrepp: Ett grundantagande om att man inte är värd att älska och så ett gäng villkorsantaganden om att man kanske är okej ändå bara man kan prestera etc. Sex är en lika god prestation som någon annan. Eller är det för enkelt? Kanske är det bättre med nån sorts B&K-blandning, att verkligen se missbruket som ett tvångssyndrom med nån sorts katastroftanke baserad på ett grundantagande om att riskera att wind up helt ensam.

Trachtenberg är när allt kommer omkring befriande deskriptiv: Casanovor är oförmögna till egen njutning, upptagna av sexteknik i brist på intimitet och kan delas upp i sex typer: Sluggern, Vagabonden, Romantikern, Bobyggaren, Jonglören, Hankatten (ja, detta är en givet facebook-app). Mr T listar "stapelvaror i libertinens nödutrustning"; "p-pillret, telefonen och penicillinet", check, check, check, det är svårt att inte läsa den som en instruktionsbok!

Egentligen är det förstås sorgliga historier, och T sticker inte under stol med att det handlar om lidande. Frågan infaller sig som ett brev på posten: kvalificerar detta för en egen DSM-V-diagnos?

lyckoforskning

Nu ska jag skryta en smula. För första gången i mitt liv är jag nämligen publicerad, och på verkligt papper dessutom. Tidningen är förvånande nog en väntertidskrift, och en verkligt klassisker dessutom: Flamman är över 100 år gammal!

Om sanningen ska fram så är det hela mest min brorsas förtjänst, den snubben skriver artiklar lättare än jag borstar tänderna. På grund av sitt nya jobb så kan han inte skriva ut sitt namn, så jag får hela äran. Artikeln går att läsa på internet, men då missar man tyvärr de fina korrelationsplottar jag knåpat ihop. Egentligen är den väl rätt ytlig, men introducerandet av Gini-koefficienten i lyckoforskningen är i alla fall något helt nytt.

Artikeln: "Pengar är inte lycka".

/L

Veckans besatthet

Varsågod: en av musikhistoriens mest uttjatade refränger från Stop In The Name of Love med The Supremes. Det är synd och skam att de har tjatat ut en låt som egentligen är bra! Kolla på Diana Ross' underläpp under refrängerna! Studera hennes patologiskt beniga armar! Spana in de två andra märkliga duorna! Den vänstra, Florence Ballard, är typ 16 år och ser ut som att hon har nån kromosomskada. Mary Wilson, som står till höger, ser ut som vilken tjej som helst på blå linjen. Och klänningarna! Jag skäms och skäms.

"make yours like mine"

Vanligtvis ägnar sig den medicinska vetenskapen en hel del åt att bena upp diagnoser i subgrupper. Diagnosticering är att placera patienten i rätt subgrupp, och desto mindre subgrupp desto bättre. Detta gäller också för neuropsykiatrin. För gruppen barn så finns det ett antal diagnoser man som psykolog har att välja på: ADHD, autism, språkstörning och mental retardation är de i särklass vanligaste. Låt mig fatta mig kort: det här är inte några bra diagnoser.

Jag föreställer mig att bra diagnoser ger en fingervisning om vad som orsakar syndromet, de är någorlunda stabila över tid, ber om man om en second opinion så får man oftast samma svar en gång till och kanske viktigast av allt: de pekar vidare mot behandlingen. Inget av detta gäller emellertid för dessa neuropsykiatriska diagnoser. Uppfattningen hos kliniker tycks vara att ett barn "rör sig mellan diagnoserna". Det är inte bara det är de är beteendediagnoser, inte ens som grupperingar av symptom fungerar de något vidare. En betydligt enklare lösning är en som alltså inte är den vanliga inom medicinen: att istället bunta ihop diagnoserna till en enda.

Det viktiga med utredningarna som görs är att de beskriver symptom: problem med arbetsminne, stereotypier, mentaliseringsförmåga, abstraktionsförmåga, exekutiva funktioner, episodiskt minne, kognitiv snabbhet, tvångsmässighet osv. För alla dessa enskilda symptom finns behandling med farmaka eller pedagogik. Skulle en sådan lista med funktioner standardiseras så fungerar den lika sammanfattande som en luddig diagnos, men med en tydlig koppling till behandling.

I wanna tell you about Charles Mingus and the Jox' Knapp

I början av mitt liv som student var jag inte den skarpögde och fokuserade man som jag är idag. Tvärsom stördes mina psykologistudier av irrelevanta och nördiga projekt, av vilka Joxarens Knapp i Tensta var det i särklass mest meningslösa.

Fredrik Söderström byggde mig en trälåda med en suggestiv röd knapp på, som när man tryckte på den hummade förföriskt. Med ett kapitel om Skinner i den ena handen och en jumbopåse räkor i den andra var det inte svårt att få min begåvade katt att lära sig att respondera riktigt. Varje gång han tryckte på knappen fick han en räka, och not before long gjorde kattstackarn inget annat. Tanken var att knappen skulle kunna flyttas ut på balkongen och funka som ringklocka på vintern, men det visade sig svårt att få Jox att generalisera särskilt långt från kylskåpet.

Men större män än jag har ägnat sig åt katträningens ädla konst. Den legendariske kompositören och basisten Charles Mingus lärde sin katt att använda en riktig toalett. Se The Charles Mingus CAT-alog for Toilet Training Your Cat för en bra och konkret beskrivning av hur man kan gå tillväga. Om man har en innekatt vill säga. Annars ägnade sig Mingus åt att spöa upp sina bandmedlemmar och göra extremt knasjazziga album som exempelvis The Black Saint & The Sinner Lady (sambanden fortsätter förresten: till detta album lät Mingus sin psykolog skriva en del av musiken!)

Jox fortsatte sin karriär i Tensta med att göra nattliga överraskningsattacker mot Samuels gamla madrass och med att ge Amandas pojkvän allergi. Mingus katt Nightlife lärde sig i övermod också att spola efter sig, och försvann under mystiska omständigheter på senhösten 1967.

Doris Lessing

Idag får Doris Lessing nobelpriset. Som alltid var K&S steget före. Redan i Kungen & Silvia #4 ("ansar mustascherna") skrev vi som svar på en insändare från Ebba Witt-Brattström att vi tyckte Doris borde få't.:

"Hej Kungen & Silvia!
Jag måste instämma i Johannas kritik av er behandling av henne och kvinnliga skribenter i allmänhet. Det är inget fel med att nämna Suburban Kids mer än en gång i en artikel! Som straff får ni räkna upp de fem mest underskattade kvinnliga författarna.
/Ebba Witt-Brattström

Hej,
Det är en svår fråga, de är så många. Det är också viktigt med en kontext. Vi väljer Nobelpriset, som väl kan sägas vara en slags guldkanon (10 kvinnor och 91 män). Då fattas t ex följande kvinnliga författarskap: Karin Blixen, Virginia Woolf, Astrid Lindgren, Marguerite Duras och Doris Lessing.
/Vänliga hälsningar K&S"

Det är faktiskt sant att hon skrev nåt av ovanstående.

Hjärnan i skålen skallen

I somras när jag läste in mig inför min praktiktermin hittade jag en beskrivning av en bisarr Frankensteinoperation. För patienter med mycket svårbehandlad epilepsi som härrör från endast en hjärnhalva kan denna hjärnhalva helt plockas ur. Operationen kallas hemisfärotomi (eng. hemispherectomy) - som lobotomi fast en hel hjärnhalva istället för bägge frontalloberna (Läs för guds skull den mycket usla svenska wikipediaartikeln).

Det verkligt bisarra här är dock att en variant på den här operationen fortfarande används, och inte så sällan heller. Numera kallas den funktionell hemisfärotomi och har ändrats så att den aktuella hjärnhalvan inte opereras bort utan istället kopplas ur. Alla neurala förbindelser in och ut ur barken skärs av medan cortex och blodtillförsel lämnas intakt. Även om denna operation låter dramatisk så är prognosen faktisk ganska god; anfallsmässigt såväl som för patientens kognition och livskvalitet.

Låt mig presentera två relevanta citat:

I en uppföljande studie från 1991 skriver Shelagh et al. att EEG från den bortkopplade hjärnhalvan visar att "the isolated cortex remains viable". Lite mer vågat uttrycker sig Zülch & Micheler som 1978 skriver att "Postoperatively the EEG was normal on both sides, although there was an amplitude reduction on the side of hemispherectomy."

Detta påminner mig om psykologen och nobelpristagaren Roger Wolcott Sperry's split-brain experiment från 60-talet och framåt. Patienter som genomgått en callosotomi, då hjärnhalvorna skiljs från varandra (men inte från input/output), beter sig som att de i själva verket är två olika personer. Sperry kallar det rakt ut för "The presence of two minds in one body." (Det är inte helt uppenbart vad som menas med att man räknar antal medvetanden överhuvudtaget, men poängen går ju fram lika bra om man tänker sig att en split-brain patient har två oberoende streams of conciousness eller två conciousness-bundles.)

En patient som genomgått hemisfärotomi kan alltså i samma bemärkelse ha två medvetanden, bara det att ett av dem inte kan kommunicera med omvärlden! Det medvetandet som fortfarande kan styra kroppen knallar runt i världen och lär sig cykla och prata och diska. Det otursamma epileptiska medvetandet flyter runt ensamt och drömmande i ett oändligt ingenting...

(Zülch & Micheler: "Hemispherectomy 25 years later" i Journal of Neurosurgical Review, #1-2 1978.
Shelagh et al: "Functional hemispherectomy EEG findings, spiking from isolated brain postoperatively" i Neurology #41, 1991.
Sperry: "Hemisphere Deconnection and Unity in Concious Awareness" i American Psychologist 1968).