Modularitet #2

Tidigare skrev jag ju om hur såld jag var på teorin att människans hjärna är funktionellt och anatomiskt strukturerad i små moduler. Detta är en teori som är lätt att få ihop med evolutionära förklaringar till hur människans psyke fungerar. Emellertid är alltså modularitetsteorin, förutom i form begränsad till perception, mycket kontroversiell.

Men det är nog viktigt att komma ihåg att även om alla evolutionspsykologi-teoretiker drar åt modularitetshållet så är de inte teorierna beroende av varandra.

Inom evolutionspsykologin antar man existensen av en Environment of Evolutionary Adaptedness, EEA, alltså en statistisk miljö till vilken våra gener är anpassade att överleva i (man tänker sig gärna en savann även om exempelvis den svenske arkeologen Bo Gräslund har argumenterat för att det nog var ett djungeldelta). Olika egenskaper hos EEA ger upphov till ett behov med en motsvarande funktion hos människan. Är dessa funktioner kognitiva så tänker man sig att en viss modul står för denna funktion. Alla är förstås överrens om att människans hjärna lämnar utrymme för en hel del flexibilitet. Man kan gärna tänka sig att denna funktion, flexibiliteten, var adaptiv eftersom EEA inte var helt statiskt utan krävde snabba lösningar av oss för att vi skulle överleva. Graden av förändring i EEA kan alltså hypotetiseras ha styrt graden av flexibilitet som är inbyggd i människans hjärna.

Sålunda ger inte ett evolutionärt perspektiv automatiskt stöd vare sig till teorier som säger att människans olika former av tänkande och förmågor är medfödda eller teorier som säger att de lärs in på nytt i varje generation. Det är alltså fortfarande samma gamla empiriska fråga som bör besvaras.