Akademisk ärelystnad

Status överhuvudtaget är nåt ruskigt viktigt inom akademien. Rasmus sa: Vi är ju akademiska idealister. Först tänkte jag att han har rätt, men så grips jag av tvivel: Hur mycket är det egentligen sanningsälskan som ger oss fantasier om att komma på kluriga nyheter inom våra områden, och hur mycket är det ärelystnad? Jag hörde det sägas om Freud att han i sin ungdom var helt besatt av att gå till vetenskapshistorien och att hans främsta motiv var just detta och inte alls nyfikenhet på människans psyke. Låter som förtal i och för sig.

En liknande misstanke om människors verkliga motiv kan riktas mot varför man gör sexuella erövringar. Denne ständige Pinker skriver: "I suspect that if men were given the hypothetical choice between clandestine sex with many attractive women and a reputation for sex with many attractive women, but without the sex, they would go for the sex." (How the Mind Works, s475) (Observera det medvetna men här irrelevanta utskrivandet av de inblandades kön!).

Då kan vi ju tänka oss ett liknande tankeexperiment om akademiska framgångar. Välj mellan att ha ett rykte om dig att vara en genial nydanare inom nåt smalt akademiskt område men egentligen ha bluffat dig till positionen, eller också motsatsen: att faktiskt vara genial och nydanande, men någon annan har fått all cred. Inte fullt lika lätt val som det mellan Pinkers hypotetiska alternativ.

Detta ser ut som att det innebär att man inte alls bryr sig om de akademiska värdena. MEN! Marion sa: Den här ärelystnaden, den här beundran som man vill ha - vems beundran är det man eftersträvar? Det är ju inte vems som helst, det är ju den inomakademiska beundran man suktar efter. Hon sa: det är alltså ett uttryck för att man faktiskt omfattar de akademiska ämnena, annars skulle man ju inte bry sig om vad akademien tycker om en. Man kan alltså både vara en ärelysten och idealistisk akademiker.

Mannen som på fotot får nobelpriset i litteratur är Bertrand Russell, som i mina drömmar flera gånger återkommit som nåt sorts akademiskt överjag...

/L

Akademisk status

Njae, det där med att ordna en hierarki över akademiska ämnen utifrån deras axiom håller inte. Naturligtvis är också en disciplins premisser möjliga att ifrågasätta. Man kan ju tänka sig att ett akademiskt ämne hittar empiriska fynd som motsäger de här premisserna de fått från ett annat ämne, och då ska man naturligtvis fundera på att förkasta sina premisser.

Om det första förslaget på struktur var fundamentistiskt, såg discipliner som fundament för andra, så är en rimligare syn att de akademiska ämnena ska förhålla sig till varandra koherentistiskt. De bör inte motsäga varandra, eftersom då har något av dem fel. När filosoferna sa att jorden är världens medelpunkt och den applicerade astronomin motsade detta var det förstås rätt att förkasta de filosofiska premisserna. Därmed inte sagt att olika påståenden inte kan värderas som olika säkra. Alltså blir det ändå så att säkra ämnen fungerar som fundament som andra, mer osäkra ämnen, lutar sig mot. Skillnaden från den förra hierarkien är att det inte är principiellt omöjligt att förändring/referens går både uppåt och nedåt. De osäkra akademiska disciplinerna gör alltså inte alls fel om de motsäger de mer säkra, men de kan inte förvänta sig att omedelbart omkullkasta dem! Det här blev ju jävla löjligt: att diskutera olika akademiska forskningsområdens olika status, som att det var nåt nytt!

Akademisk hierarki

Som nybliven biologist stör jag mig förstås en hel del på flummiga humanister som utan fog uttalar sig om människans natur. Man kan tänka sig att det skulle vara samma sak om psykologer gjorde påståenden om medicin eller om kosmologer säger saker om filosofi. Så kan det ju i varje fall inte vara! Nej nej, i själva verket är det så att akademiska ämnen får sina premisser från andra mer grundläggande discipliner. Ett bra exempel är neurologi som sätter premisserna för psykologin, eller matematiken som utgör grunden för statistiken. Överst i en sån här "axiomatisk hierarki" eller vad man nu ska kalla det, är förstås vetenskapsfilosofin, som helt skapar sina egna axiom.

Men fig. 1 ovan har en mycket mer storartad ambition än sånt här gubbigt grubblande. Herr Hiroaki Urata har i sin artikel Information Flows Among Academic Disciplines in Japan (Scientometrics 1990 vol 18, #3-4) gjort en sån enkel sak som att se hur tidskrifter inom olika sam-hum-ämnen refererar internt inom ämnen eller tvärvetenskapligt . Som man ser ovan används psykologisk forskning som bas för andra sam-hum-ämnen, men motsatsen gäller inte. Oerhört kontraintuitivt så finner Urata att filosofiska artiklar ibland hänvisar till så empiriska ämnen som sociologi och statistik (man får väl anta att japanerna bedriver nån slags smutsig kontinental variant av filosofi!). Själv skulle jag gissat att all samhällsvetenskap, och nästan all humaniora, jobbar utifrån antaganden som är psykologiska. Förresten, kanske är det snarare ett påstående om hur jag tycker att det borde vara.