2008-02-29

En obekväm sanning

Det är roligt att vara onödigt provocerande. Men här är faktiskt en poäng och en fortsättning på min nya nisch som lyckotyckare: angående förtryck. Jag föreställer mig att människor som är förtryckta är olyckliga. Man kan tro att de absolut borde vara olyckligare än förtryckarna. Så hur är det då med det här omtalade patriarkatet?

Till min lyckoartikel så samlade jag ju in lite statistik på lycka och olika korrelat, och kan därför snabbt ta reda på hur det egentligen ligger till i den här frågan. Data för Sverige från World Values Survey visar följande: En ANOVA ger att kvinnor i Sverige är signifikant lyckligare än män (sig. < 0,001, eller som man också kan uttrycka det: sig. < 0,00). På frågan ”Är du lycklig?” kan respondenten svara antingen ”Väldigt lycklig”, ”Ganska lycklig”, ”Inte särskilt lycklig”, fördelningen syns i diagrammet här bredvid (jag lämnar färgkodningen utan kommentar). Ger man svarsalternativen värdena 1 till 4 (som markerat) kan man räkna ut ett medelvärde och finner då att gruppen kvinnor får medelvärdet 3,34 och gruppen män får 3,26. Med 2967 svarande så är det alltså en signifikant skillnad!

Den som vill rädda sin bild av patriarkatet som något som gör människor olyckliga kan dock påstå en helt annan sak: att patriarkatet gör alla olyckligare, kvinnor och män lika. Eller tja, uppenbarligen blir ju männen extra olyckliga, men ändå. Det är ju ett mer svårundersökt påstående, men även om det inte är så man tänker sig att förtryck fungerar så är det väl helt möjligt. Men jag är en konservativ man, och tänker inte sluta kalla mig feminist bara för lite löjlig empiri, eller brist därpå. Istället måste man komma ihåg att orättvisor och fördomar är dåligt i sig självt, oberoende av om de som lider av dem vet om dem eller inte.

/L

2008-02-13

Cullbergcitat

Cullberg - Mitt Psykiatriska Liv inverteradPsykoanalytikern Johan Cullberg är en omtalad man, och en mångtalig tillika. I höstas kom hans memoarer ut i form av boken Mitt psykiatriska liv. Förutom att den innehåller en roligt klyschig psykodynamisk beskrivning av Johans barndom (komplett med moderliga bröst, förförelsefantasier och ödesmättad Bergmansk symbolik), så brer författaren ut sig över sin syn på psykiatri i allmänhet. Jag har alltid föreställt mig Cullberg som en rätt extremt flummig lirare, utan vidare verklighetsanknytningar. Han har exempelvis utmålats som en villkorslös motståndare mot all neuroleptika, men detta förnekar han i boken. Han diskuterar också på ett fint sätt den psykodynamiska analysen/terapins nuvarande roll i psykiatrin: "Målet för psykoanalys är insikt, och där är psykisk hälsa något man hoppas få på köpet".

Cullberg är överhuvudtaget kritisk mot psykoanalys som behandlingsform inom psykiatrin: "Om man vet att varje analysand per år kostar nästan lika mycket som en psykologtjänst på ett sjukhus, är det förståeligt om politikerna frågar sig om ersättning av kostnader för psykoanalys är en rimlig prioritering. Den psykoanalytiska metoden skulle fara väl av att tydligt definieras som en pedagogisk verksamhet, snarare än behandlande". Han tycker också att det är fel att bara terapeuter som är läkarutbildade får vara anslutna till försäkringskassan, detsamma borde gälla psykologer. Själv tycker jag iofs att ingen terapeut borde vara ansluten (särskilt om de bara håller på med självinsikt och inte behandling), men Cullberg är i vilket fall ute efter nån sorts konsistens.

Det är fint att märka hos sig själv hur man begår sådana här misstag, att man lätt överskattar meningsskiljaktigheter. Får man någon annans åsikt refererad för sig ska man förmoda att det är en vinkling av densamma, precis som det här referatet är det.

/L

2008-02-10

supremes x2#2

Det går helt enkelt inte att sluta för det är så underbart allting! Donnorna ser fortfarande jävligt weird ut, de är som en illustration av det luddiga ordet fulsnygg. Men även om Flo, till vänster i bägge, fortfarande ser ut som en satans prematurunge så kan jag inte låta bli att kära ner mig totalt. Bara en sån sak som att hon står i TV utan bh. Alltså först och främst den första rullen men tyvärr också en risk för den andra:

.

("Come See About Me" & "Back In My Arms Again")

2008-02-09

"Casanovakomplexet"

Karin skickade en Rocky-stripheter en gammal bok av New Yorkaren Peter Trachtenberg, med underrubriken "Tvångsmässiga förförare och deras kvinnor". Så värst mycket med kvinnor är det ändå inte i boken, det är mest anekdoter om knasiga Don Juan's och deras vilda liv. Det lilla veckorevynmässiga psykologiserandet han ändå försöker sig på är en vämjelig soppa av halvsmältna begrepp från ett helt sekels psykodynamiska och sociologiska teorier. Butler och Freud, Dr Phil och Fråga Olle, allt efter behov. Hela boken slutar i en tröttsam tirad mot materialismen. Men jag läser den i vilket fall, och att döma av bokens skick är den nog en av Sopis' mest populära böcker. På sidan 45, där Trachtenberg refererar den verklige Casanovas liv och kvinnorekord (122 st) har någon slängt ner ett hånfullt "ha!" i marginalen. Trachtenberg inleder förresten med en märklig brasklapp, han tänker inte skriva nåt om bögar eller kvinnor. Man får förmoda att det beror på att för få kvinnor beter sig såhär, och alldeles för många bögar gör det för att det ens ska vara nåt att prata om...

Men boken har verkligen en poäng, ämnet är ju intressant. Eller i vilket fall fascinerande: män som knullar sig rakt ner i sitt eget fördärv, maniska och avskärmade som nån aspergerunge i en Märklinbutik. Lite spekulativa förklaringar till varför vissa män ändå ramlar dit på detta beteende är på sin plats:

den evolutionspsykologiska: Det är ju så uppenbart att det är tråkigt. Precis som för den där psykopatpappan jag skrev om i höstas så är ju tvångsmässigt sex med nya kvinnor en verkligt fin reproduktiv strategi för vilken man som helst. Det är en avvägning mellan kvalitet och kvantitet, ett litet antal ungar med stor möjlighet att överleva eller ett större antal som man inte håller så värst noga koll på. Det selektiva trycket på fadersbeteende (för att ens avkomma ska överleva) är ju helt obefintligt idag, så man nog förmoda att den här fenotypen strax är haut-haut-haut.

en psykodynamisk: Trachtenberg har läst sin Freud, han har till och med läst sin Kernberg. Han kommer fram till att alla män med knullaruntproblem har en borderlinepersonlighet, de är helt enkelt prepsykotiska och projicerar ut sin egen förvridna narcissism och inbillade omnipotens på olika kvinnor som kommer i deras väg. Kort sagt: man idealiserar en kvinna, ligger med henne ett par gånger och upptäcker att hon inte lever upp till ens bisarra krav, och slänger därpå bort henne för att fortsätta till nästa.

Som en subkategori till psykodynamiska förklaringar kan man ju tillfoga en queerteoretisk: män som ständigt måste knulla olika kvinnor försöker bara bevisa att de är straighta. Tvångsmässiga förförare och deras eviga arbete att lappa ett jävla såll av queert läckage.

en inlärningsteoretisk: Man behöver inte precis vara Skinner för att fatta att sex och raggande är någonting som är ganska belönande på kort sikt, särskilt om man är bra på det. Det är ju förresten allmänt känt att sex är en av de få primära förstärkarna (tillsammans med uppmärksamhet, mat och vadå, heroin?). Gör en ABC-analys på det du. Allt beteende som leder till sex kommer öka i frekvens, särskilt om organismen inte är så vass på att tänka utanför nuet (det som Dr Ramnerö annars skulle kallat för "arbiträrt applicerbara relationsresponser"). Det blir ju förstås inte lättare när även de långsiktiga konsekvenserna är just väldigt långsiktiga (sjukdomar, avsaknad av ett längre förhållande m.fl.).

en kognitiv: Kort uttryckt är det väl bara rakt av dålig självkänsla, en självkänsla som måste kompenseras med självförtroende. Trachtenberg är inne på den här idén, även om han inte använder den kognitiva psykologins begrepp: Ett grundantagande om att man inte är värd att älska och så ett gäng villkorsantaganden om att man kanske är okej ändå bara man kan prestera etc. Sex är en lika god prestation som någon annan. Eller är det för enkelt? Kanske är det bättre med nån sorts B&K-blandning, att verkligen se missbruket som ett tvångssyndrom med nån sorts katastroftanke baserad på ett grundantagande om att riskera att wind up helt ensam.

Trachtenberg är när allt kommer omkring befriande deskriptiv: Casanovor är oförmögna till egen njutning, upptagna av sexteknik i brist på intimitet och kan delas upp i sex typer: Sluggern, Vagabonden, Romantikern, Bobyggaren, Jonglören, Hankatten (ja, detta är en givet facebook-app). Mr T listar "stapelvaror i libertinens nödutrustning"; "p-pillret, telefonen och penicillinet", check, check, check, det är svårt att inte läsa den som en instruktionsbok!

Egentligen är det förstås sorgliga historier, och T sticker inte under stol med att det handlar om lidande. Frågan infaller sig som ett brev på posten: kvalificerar detta för en egen DSM-V-diagnos?

2008-02-01

lyckoforskning

Nu ska jag skryta en smula. För första gången i mitt liv är jag nämligen publicerad, och på verkligt papper dessutom. Tidningen är förvånande nog en väntertidskrift, och en verkligt klassisker dessutom: Flamman är över 100 år gammal!

Om sanningen ska fram så är det hela mest min brorsas förtjänst, den snubben skriver artiklar lättare än jag borstar tänderna. På grund av sitt nya jobb så kan han inte skriva ut sitt namn, så jag får hela äran. Artikeln går att läsa på internet, men då missar man tyvärr de fina korrelationsplottar jag knåpat ihop. Egentligen är den väl rätt ytlig, men introducerandet av Gini-koefficienten i lyckoforskningen är i alla fall något helt nytt.

Artikeln: "Pengar är inte lycka".

/L