Tre dagar efter ABAI-konferensen i Denver. Har hunnit med ett besök på Lovaas-kliniken i LA och en till klinik nere i Glen Park. Klinikerna är intressanta, för de har ett helt annat upplägg än vi kör i Sverige och Norge: de anställer sina tränare och de åker ut till barnen för att ha sessioner. Det blir förstås helt andra möjligheter att lära upp och handleda för terapierna. Efter frisco-besöket sitter jag på en dive bar och äter bagels och tänker på att starta en egen klinik, det här var något som Johanna W och jag snackade om på en uteservering på Kreta i höstas. och såhär är plötsligt mitt liv: jag sitter på uteserveringar i sommarkvällar och dricker drinkar och tjuvlyssnar på amerikanerna som skrattar och småpratar överallt. De snackar med varandra, på bussar och på trottoarer - alla tycks känna varandra hela tiden! Fast det gör de förstås inte, de är bara så jävla avslappnade. Det är omöjligt att inte haka på, jag har vansinniga diskussioner med vem som helst på vilket cafe som helst. Och de som inte har någon att prata med pratar med sig själv, något som skulle leda till en enkelbiljett till hispan om man gjorde det i europa. Men jag gör det inte, fast jag är själv. Jag är väldigt mycket europe, med europeiska ambitioner och en svart kille frågar mig rakt ut: "are you a square?" Det är hippt.Men just den här serveringen är inne och mitt i North Beach, alltså beatturism. Jag vandrar runt helt på måfå uppför nedför kullar där man då och då skymtar de andra kullarna och jag fantiserar om att bo här (precis som jag gjorde i Amsterdam så länge sen i februari). Men bara de tysta gatorna är ok, de verkligt skojiga gatorna är inget skoj att gå på själv, jag saknar PA och thomas som skulle bli packade och peka på saker, särskilt brandbilarna skulle PA gilla! Jag är fyrkantig och längtar efter 20 timmars flygresa hem, jag ska läsa alla behavioristböckerna jag köpt.