2009-08-11

12. Ett ord om begreppet "naturlig kategori"

I diskussioner om klassifikationssystem kommer ofrånkomligen begreppet "naturliga kategorier" upp, ett begrepp som filosofer har använt med väldigt många olika betydelser. En vanlig uppfattning är att om man slår fast att ett klassifikationssystem speglar naturliga kategorier så har man funnit det allra mest naturliga sättet att dela upp världen på: "to carve nature at its joints". Exempel som oftast nämns är biologiska arter och grundämnen. Detta är i själva verket en tämligen extrem idé, och mer pragmatiskt lagda författare som diskuterar diagnostik värjer sig mot detta användande (exempelvis mina favoriter Ian Hacking och Rasmus Berggren).

Istället bör man alltid se klassifikationssystem som mer eller mindre användbara givet vissa syften. Det är inte uppenbart varför klassifikation av djur efter släktskap (DNA), eller uppdelning av grundämnen efter antal protoner, skulle vara en uppdelning som ligger närmast naturen. Dessa tycks emellertid vara de bästa uppdelningarna givet våra nuvarande syften.

När man använder begreppet naturlig kategori när man diskuterar psykiatrisk diagnostik bör man alltså komma ihåg att vi inte letar efter någon sjukdomens essens: vi letar efter de mest användbara uppdelningarna för att hjälpa människor med problem. Ett sätt att använda begreppet (eller kanske hellre välja att förstå är att se det som synonymt med "väldigt bra kategori". En väldigt bra kategori kommer kunna användas till sådant som naturvetenskapliga kategorier vanligtvis kan: säkra prediktioner. I denna bemärkelse är schizofreni inte en naturlig kategori, medan däremot fragilt-X är det.

2009-08-06

BF Skinner: "A romantic defending himself with science"

Det är nåt fishy med vetenskap som hakar upp sig på centralgestalter. Waldorfpedagogik, scientologi eller psykoanalys; när man hänvisar till individer istället för till empiri är det fuffens. Det är därför med viss motvilja jag införlivar en biografi om Skinner i sommarens behaviorismlektyr: Daniel W Bjorks standardverk "B.F. Skinner - a Life". Är detta ett steg i sektriktningen?

Tvångsmässigt referat: Frederic Burrhus Skinner växer upp i en medelstor stad i den amerikanska mellanvästern i början av seklet. Hans pappa är advokat, hans mamma hemmafru. Hans storebror dör i en hjärnblödning vid unga år. Fred hänger runt och är en uppfinnarjocke, men är lite tafatt socialt ända upp i college där han äntligen blommar i den litterära världen. Ger sig fan på att skriva en roman men sumpar det, ströläser istället filosofitidskrifter och kommer genom Bertrand Russell in på psykologi. Pluggar vid Harvard där han vid 26-års ålder gör sin stora upptäckt: en låda som registrerar hur ofta en råtta käkar. Alltid mer inne på uppfinningar än experiment.

En av hans professorer på Harvard skickar ett brev till honom för att få honom att vika från den mörka, behavioristiska banan: "When you wake up in the middle of the night out of a dream, do you believe psychology is the study of mind or is the study of behavior?" (Kusligt nog frågade Rasmus sig själv det här, nästan ordagrant, en morgon när jag vaknade på hans soffa).

Fred Skinners professionella bana spänner över vetenskapsteori, politik och oerhört praktiska applikationer av hans inlärningsteori. Han bygger en Aircrib, krubban som ska göra hemmafruar och barn lyckligare (men den byggs efter mycket krångel bara i ca 1000 ex), jobbar under andra världskriget med att träna duvor att styra missiler (läggs ner till förmån för andra militära projekt), skriver en hysteriskt kontroversiell bok med titeln. "Beyond Freedom and Dignity" som 1973 gör samtliga freedom loving amerikanska medborgare förbannade i ett enda slag.

Skinner, och hans vetenskap, framstår ändå som just så oerhört amerikansk. Han är alltid inne på att kommersialisera sina idéer, massproduktion. Han förkastar all gammal psykologi, och den enda gång Europa nämns så är det när han i sin ungdom åker dit på nåt slags roadtrip och ligger med ett parisiskt fnask. Den symboliken fångar mycket bra jämförelsen med andra, europeiska, psykologiska paradigm.

Något man lägger märke till i denna livskildring är att den är ett beställningsjobb från amerikanska psykologfacket: American Psychological Association. Skinner är deras mest kända filur nånsin och till skillnad från andra hotshots inom ämnet var han just psykolog och inte läkare (som tex Aaron Beck). Sålunda är boken rätt tam vad gäller Skinners privatliv (ja, förutom den där parisvändan då) och hans uppenbarligen djupt olyckliga äktenskap. Man blir också ofelbart skriven på näsan om alla paralleller mellan Skinners uppväxt och hans vetenskapliga skrivande. Med detta sagt är biografin en bra överblick över Skinners verk, men den gode Fred framstår inte som någon klippa att bygga sekter på.

Bjork: D. W.: "B.F. Skinner - a Life". American Psychological Association: 1997.

PS. Diagnostikserien fortsätter straxt! PS.

2009-08-04

11. Dimensionella diagnossystem

En rolig idé på ett bättre system är ett som bygger på dimensioner istället för kategorier, vilket förhoppningsvis kommer fånga upp patienters individuella problem bättre. En extrem variant av skräddarsydd diagnos med tydlig behandlingskoppling är en beteendeterapeutisk beteendeanalys (överskotts/undeskottsbeteenden, vidmakthållandefaktorer osv). En beteendeanalys är nästan som ett recept på hur behandlingen bör se ut!

Eftersom poängen med diagnos är att man ska kunna generalisera mellan patienter krävs emellertid att någonting teoretiskt relevant abstraheras ur en beteendeanalys, till en konstruerad dimension. Patienter med problem på en dimension kan förhoppningsvis behandlas med liknande metoder. Sådana dimensioner skulle skära igenom existerande diagnoskategorier, och behöver inte heller definiera någon gräns gentemot normalitet. Ett exempel på en diagnosdimension som föreslagits är grad av "experiental avoidance" (hur mycket man undviker obehagliga tankar och stimuli). Man kan också tänka sig dimensioner som positiva och negativa psykotiska symtom eller grad av regelstyrning.

Inom ett smalt område som arbete med utvecklingsförsenade barn skulle en dimension som "basic learning ability" kanske vara mer användbar än diagnoser som autism, mental retardation eller språkstörning. Dessa diagnoser fungerar dåligt som prediktor på hur barnet svarar på behandling, eller hur behandling bör se ut. Vet man däremot hur väl barnet generaliserar nya förmågor och lär sig tex "generalized symmetrical relations" (wow-ord!), så säger detta mer än en kategorisk diagnos.

Vidare läsning: Hayes et al, (1996) "Experiental Avoidance and Behavioral Disorders: A Functional Dimensional Approach to Diagnosis and Treatment" JCCP vol 64, 1152-1168
samt: Rehfeldt & Barnes-Holmes (2009) "Derived Relational Responding".

2009-08-03

10. Reification fallacy & dubbla system

Det är nu faktiskt är rätt stort problem att DSM system suger så jävla hårt. Även om skaparna själva visste att systemet var ett utkast och långt ifrån perfekt så har DSM onekligen använts som om det var hugget i sten. All behandlingsforskning bedrivs utifrån DSM's kategorier, trots att de sannolikt inte speglar verkligheten på nåt vettigt vis. Genetikforskning görs utifrån DSM's kategorier, liksom sökandet efter somatiska markörer.

Ta mitt favoritexempel autism. Ganska ofta kommer påståenden om att orsaken till autism upptäckts (glutenintolerans, kromosomskada, kylskåpsmammor), eller den centrala deficiten hos barn med autism (de saknar theory of mind, de kan inte följa ögonrörelser, de är okänsliga för sociala förstärkare eller de förstår inte joint attention). Alla som har jobbat en smula med dessa barn vet att det är en rätt heterogen patientgrupp. Tittar man efter på DSM's kriterier visar det sig också att två barn kan få denna diagnos utan att dela ett enda kriterium tillsammans! Naturligtvis kommer man inte hitta någon orsak till alla fall av autism, eller något specifikt deficit för varenda barn! DSM-diagnosen får folk att tänka fel.

Kliniskt aktiva tenderar också att överskatta validiteten hos DSM, man finner det man letar efter hos patienterna, tvingar in dem i sina mallar. Det här är alltså inga små problem.

En möjlig lösning är ett diagnossystem i två delar: en diagnos för en underliggande somatisk sjukdom om sådan finns och en annan diagnos på beteendenivå (precis som Hacking var inne på). Ett somatiskt diagnossystem kan vara öppet etiologibaserat och utforma en teorigrund med större chanser att samla meningsfull kunskap, på ett sätt som det förment ateoretiska DSM inte lyckats med. Om man därtill har ett parallellt diagnossystem som inte eftersträvar att göra om syndrom till kroppsliga sjukdomar skulle detta kunna se helt annorlunda ut, och möjligen också vara mer användbart både för behandlingsforskning och klinisk verklighet. Forskning på kopplingar mellan dessa system skulle fortfarande ha möjlighet att upptäcka eventuella biologiska etiologier till beteendediagnoserna.

Vidare läsning: Jablensky A. (1999). The nature of psychiatric classification: issues beyond ICD-10 and DSM-IV. Australian & New Zeeland Journal of Psychiatry. 33(2):137-44