I diskussioner om klassifikationssystem kommer ofrånkomligen begreppet "naturliga kategorier" upp, ett begrepp som filosofer har använt med väldigt många olika betydelser. En vanlig uppfattning är att om man slår fast att ett klassifikationssystem speglar naturliga kategorier så har man funnit det allra mest naturliga sättet att dela upp världen på: "to carve nature at its joints". Exempel som oftast nämns är biologiska arter och grundämnen. Detta är i själva verket en tämligen extrem idé, och mer pragmatiskt lagda författare som diskuterar diagnostik värjer sig mot detta användande (exempelvis mina favoriter Ian Hacking och Rasmus Berggren). Istället bör man alltid se klassifikationssystem som mer eller mindre användbara givet vissa syften. Det är inte uppenbart varför klassifikation av djur efter släktskap (DNA), eller uppdelning av grundämnen efter antal protoner, skulle vara en uppdelning som ligger närmast naturen. Dessa tycks emellertid vara de bästa uppdelningarna givet våra nuvarande syften.
När man använder begreppet naturlig kategori när man diskuterar psykiatrisk diagnostik bör man alltså komma ihåg att vi inte letar efter någon sjukdomens essens: vi letar efter de mest användbara uppdelningarna för att hjälpa människor med problem. Ett sätt att använda begreppet (eller kanske hellre välja att förstå är att se det som synonymt med "väldigt bra kategori". En väldigt bra kategori kommer kunna användas till sådant som naturvetenskapliga kategorier vanligtvis kan: säkra prediktioner. I denna bemärkelse är schizofreni inte en naturlig kategori, medan däremot fragilt-X är det.
