Det tråkiga med avrättningar

Alltså apropå det här med giljotinering som vi skrev om lite tidigare, det kanske inte är så soft som folk verkar tro. Det här med avrättningar överhuvudtaget är kanske inte så soft, eller som Hillman (1993) skriver: "it is widely asserted that executions are humane and painless, although no evidence to this effect appears to have been published."

Han har säkert rätt. Efter en noggrann genomgång av olika avrättningsmetoder och skador som de ger upphov till drar Hillman slutsatsen att det nog gör tämligen ont för det mesta, utom kanske möjligtvis vid intravenös injektion. För att vara tydlig sammanfattar han sina smärtuppskattningar i en tabell (fig 1.) Jag vet fan inte om detta är vägen jag skulle gå för att argumentera mot dödsstraff, men men.

Hillman, H: 'The possible pain experienced during execution by different methods.' Perception, 1993, 22, 745-753 fulltext PDF

"En man i en kvinnas kropp"

(för att parafrasera ett uttalande av allas vår favorit Ivanka Savic.) Det är ju en femma hur detta upplevs, och en helt annan hur det ser ut. Och när jag skriver 'ser ut', ja då menar jag magnetröntgen. Så alla ni som undrat hur ett knull ser ut liksom inifrån: varsågoda!

Författarna ber läsaren notera att penis under samlag inte är rak utan snarare boomerangformad, vilket går tvärs emot vad man ända sen DaVinci har ansett i frågan. Förutom bilder på heterosexuellt samlag så presenterar man också bilder på vagina under och efter orgasm genom självstimulans. Schultz et al (holländare, needless to say) sammanfattar: "We have showed that magnetic resonance images of // the male and female genitals during coitus are feasible and beautiful."

Notera förresten att studien är replikerad 2002, så det där med boomerangkuken är nog inte alldeles uppåt väggarna. En boomerangkuk uppåt väggarna, det vore ju för skoj!

Schultz WW, van Andel P, Sabelis I, Mooyaart E. 'Magnetic resonance imaging of male and female genitals during coitus and female sexual arousal.' BMJ. 1999 Dec 18-25;319(7225):1596-600
Faix A, Lapray JF, Callede O, Maubon A, Lanfrey K. 'Magnetic resonance imaging (MRI) of sexual intercourse: second experience in missionary position and initial experience in posterior position.' J Sex Marital Ther. 2002;28 Suppl 1:63-76<

"Ett skämt är inte roligt på riktigt om det inte är 39 A4-sidor långt och använder minst 218 källor"

Suarez-Golborne tipsar i PåStan-bloggen om en föreläsning på ABF-huset, och det börjar misstänkt likt ett Lars-inlägg:

1996 skickade Alan Sokal, fysikprofessor på New York University, in avhandlingen "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity" till tidskriften Social Text som ges ut av Duke University Press. Det var en genomarbetad text som tog upp problemet med att naturvetenskapen inte tog till sig kunskaper från andra discipliner som sociologi och kulturstudier. I stället tycktes den:

"...cling to the dogma imposed by the long post-Enlightenment hegemony over the Western intellectual outlook".

Alltså att naturvetenskapen envisas med att hålla fast vid upplysningstidens idéer, som att det finns en riktig värld och att den på något sätt skulle styras av "eviga" fysiska lagar. För tidskriften Social Text var det förstås intressant att en fysikprofessor ville ta strid för att föra in postmodernistiska idéer i naturvetenskapen.

Tyvärr, för Social Texts del, var det hela bara ett rått skämt, något Alan Sokal avslöjade i franska tidningen Lingua Franca samma dag som det aktuella numret av Social Text kom ut. Han ville ju bara veta om de skulle publicera vad som helst så länge det lät bra och passade in på redaktörernas postmoderna ideologi:

"What's going on here? Could the editors really not have realized that my article was written as a parody? "

Men sen sticker populärkulturjournalistspråket upp sitt extremt icke-K&S-mässiga tryne:
"Det är vad jag alltid har sagt: Ett skämt är inte roligt på riktigt om det inte är 39 A4-sidor långt och använder minst 218 källor."

Rolig på riktig är hela historien hur som helst, jag vill minnas att jag refererade till den (utan att ha läst SSG:s inlägg) så sent som i fredags. Bluffartikeln ska finnas att läsa här, och här går Sokal ut och berättar om bluffen.

Gaëtan Dugas

Om man inte kan sprida sina egna gener, kan man ju alltid sprida några gener. Gaëtan Dugas (fig 1) var en av de första amerikaner som smittades med HIV-viruset, någon gång i slutet av 70-talet. Exceptionellt sexuellt aktiv som den käre Dugas var (250 partners per år enligt honom själv) så lyckades han också sprida viruset vidare, så till den milda grad att han blev ett genombrott för den tidiga AIDS-forskningen. I början av epidemin kunde 40 av de få utspridda fallen av sjukdomen kopplas, medelst en knullkarta, till Dugas (fig 2). Fyndet publicerades 1984, och författarna konstaterar att "the finding of a cluster of AIDS patients linked by sexual contact is consistent with the hypothesis that AIDS is caused by an infectious agent." (Auerbach, 1984).

Det här fyndet skulle sen komma att misstolkas en smula. I sin bok "And the Band Played On" pekade journalisten Randy Shilts ut Dugas som patient zero, och insinuerade att det var han som förde epidemin till amerika (boken filmatiserades senare taffligt av en regissör med det skojiga namnet Spottiswoode).

HIV-viruset har den speciella egenskapen att det muterar särdeles kvickt och ofta, vilket ger goda möjligheter att spåra olika varianter väldigt detaljerat och någorlunda exakt i tid. På så vis har man kunnat, genom att räkna mutationer och jämföra virus från massor av olika patienter, klocka tiden när HIV hoppade från schimpans till människa (i centralafrika någon gång 1915-41) och ungefär när olika varianter skiljde sig från varandra i USA (1960-71). Alltmer tyder på att AIDS spreds till USA från Haiti, och sedan kom från amerika över till Europa (Takebe et al, 2004).

Kuriosainformation: med hjälp av just de här mutationspårningarna har man också upptäckt att det oftast är olika varianter av HIV som homosexuella och sprutnarkomaner bär på. Homosexuella i skandinavien har en HIV-variant som är mer lik den som homosexuella i Holland har, än vad den är lik våra lokala knarkares. Kvinnor verkar däremot kunna ha vilken variant som helst (Kuiken et al, 2000).

Just ja, det här skulle vara ett inlägg om de stora existentiella kvalen som Dugas måste ha fått. Eller döden. Eller om vikten av säkert sex. Oh well.

Auerbach et al: 'Cluster of cases of the acquired immune deficiency syndrome. Patients linked by sexual contact' American Journal of Medicine, 76 (1984), pp 487-492
Kuiken C, Thakallapalli R, Esklid A, de Ronde A. 'Genetic analysis reveals epidemiologic patterns in the spread of human immunodeficiency virus.' Am J Epidemiol. 2000 Nov 1;152(9):814-22
Takebe et al, Molecular epidemiology of HIV: tracking AIDS pandemic. Pediatr Int. 2004 Apr;46(2):236-44.

Placebo är din vän!

Få medicinska begrepp är så förtalade som placeboeffekten. ”Äsch, den där medicinen är bara bluff, det är bara placebo!” Som att placebo var synonymt med bluff, båg och kvacksalveri. Detta är emellertid långt från sanningen. I själva verket definieras placebo som den behandlingseffekt som en behandling har men som inte kan förklaras med någon teoretiskt verksam ingrediens. Inte bara i frånvaro av någon sådan verksam ingrediens, utan också utöver denna. Det är i denna bemärkelse som placebo förstås är någonting eftersträvansvärt.

Ett tämligen genialt och enkelt experiment kan tydligt illustrera detta. Ett italienskt forskarlag testade placeboeffekten för smärtlindrande medicin hos patienter som nyligen blivit opererade. Betingelserna var två: hos hälften av patienterna kom en läkare in till patientens rum, berättade att här skulle det administreras effektiv smärtlindringsmedicin, och gav patienten en spruta med verklig medicin. I den andra betingelsen kopplades en timerstyrd doserare till patienternas dropp. Vid förutbestämda tillfällen fick patienterna samma medicin och i samma dos som i den första betingelsen, men visste alltså ingenting om att de fick smärtlindring. Författarna konstaterar att den dolda medicinen bara var hälften så effektiv för att sänka patienternas rapporterade smärta. I detta experiment är alltså placeboeffekten den extra effekt som kommer av att patienten vet om att hon får medicin! Inget kvacksalveri eller fuffens, bara en verksam medicin som plötsligt är dubbelt så effektiv!

Den mesta forskningen på placebo har gjorts inom just smärtlindring och fältet är närmast ett eldorado av uppfinningsrikedom och kluriga experiment. Exempelvis har man i enstaka studier funnit att placeboeffekten i smärtlindring kan förstärkas av sådant som färgen på pillret och hur mycket försökspersonen tror att medicinen kostar.

Placeboeffekten kan förklaras med två mekanismer. En del av effekten kommer av vanlig enkel betingning á la Pavlovs hundar: om en alvedon flera gånger har följts av minskad huvudvärk så förväntar man sig och överdriver denna effekt efter hand. Det här fungerar förstås på en väldigt grundläggande omedveten nivå och sannolikt även om man känner till effekten! Den andra mekanismen är en ren fokusväxling hos patienten. Om man förväntar sig en symtomminskning så kommer man i större utsträckning uppmärksamma och rapportera detta, ungefär som att man ständigt tror sig höra mobilens sms-signal när man verkligen väntar på ett mess.

Även forskning på psykoterapi använder sig av placebobegreppet, även om det kan tyckas märkligt. Då pekar man på studier som visar att även när psykoterapeuter anstränger sig för att inte göra berätta-om-din-mamma-tolkningar eller föreslå beteendeförändringar eller lära ut meditationsteknik (eller vad nu terapeuten tror är bra terapi) så blir ändå klienterna bättre, bara av rent prat! Prat är psykoterapins motsvarighet till pillerburkar, och därutöver kommer innehållet i pratet. Här tänker man sig att placeboeffekten kommer av att en övertygande terapeut ingjuter hopp om förbättring i klienten. Precis likadant är det här: placeboeffekten är en bonus på de verksamma mekanismerna i behandlingen.

Det här har också börjat visa sig i forskningslitteraturen. Placebo utvecklas från att vara ett elände som man försöker bli av med i behandlingsstudier till att vara något man försöker maximera och utnyttja i den kliniska vardagen. Det kan man förstås göra själv också: genom att måla sina huvudvärkstabletter röda, aldrig ifrågasätta sin läkare eller psykolog (ens i tanken!), peppa sig själv inför varje litet besök på sjukhuset och aldrig läsa några medicinskeptiska forskningsrön!

Den här artikeln publicerades nyligen i KTH's studenttidning Osqledaren, därav den lite raljanta och ovetenskapliga tonen. Den betalning jag får för att skriva för Osqledaren visar sig vara festinbjudningar, och en sådan fest var jag på i helgen. Jag skröt förstås för alla kvinnliga kth-studenter att jag skrev i deras tidning. Men, för att parafrasera Kants omdöme om Swedenborg, hälften av dem förstod inte vad jag sa och resten skrattade åt mig.