KBT=höger, PDT=vänster

Låt oss ta ytterligare en vända i den tjatiga debatten om psykodynamisk terapi (PDT) och kognitiv beteendeterapi (KBT). De två skolorna har fått olika image, oberoende av vetenskapsläget eller nåt sånt: KBT är modernt, amerikanskt, effektivt och lierat med sjukvårdsindustrin. PDT är konservativt, europeiskt och mänskligt, vetenskapligt allierad med humanioraämnena. Det verkligt märkliga är att PDT ses som politiskt vänster, medans KBT ses som en högergrej. Studenter på exempelvis psykologlinjen riskerar att välja studieväg inte beroende på vetenskapsläget eller sina egna talanger, utan utifrån sina politiska värderingar. Men uppdelningen av KBT/PDT som höger/vänster är konstig. Låt oss gå igenom några skillnader för att visa att bilden inte är så enkel.

Tolkningsföreträdet i terapin. I PDT är det terapeuten som bestämmer vad som är friskt och vad som ska vara terapimål för patienten, och terapeuten kan ha en egen agenda för terapin. I KBT däremot är det helt upp till klienten vad som ska uppnås (det finns förstås undantag, tex anorexia). KBT saknar teori för vad som är eftersträvansvärt (även om man i ACT tycks tro att "psykologisk flexibilitet" har nåt slags egenvärde). PDT'arna har behövt förklara sig ur varför man tidigare, utifrån sin teori, menade att tex homosexualitet var patologiskt. KBT är liberalt och värderelativistisk, PDT är auktoritärt och normativt.

Vetenskapssyn. KBT vill se sig själv som naturvetenskapligt, medan PDT de senaste 50 åren alltmer har fått en slagsida mot humaniora och romantiska ideal. Även om Freud såg sin teori som deterministisk så har man därefter mycket mer gått över till existentialistiska idéer om fri vilja. KBT idag är alltså den rationalistiska skolan, vilket åtminstone historiskt varit populärt inom socialism och liberalism. Romantiska ideal däremot är konservativa, med idéer om mänsklig natur och "sann identitet".

Effektivitet. Rationalismen i KBT är också det som gör att man betonar kraven på mätbara effekter och effektivitet. PDT har alltmer utvecklats mot att vara något slags konstform, med långa terapier för friska patienter. En psykoanalys, med 4-5 sessioner i veckan i uppåt fem år, blir förstås en lyxhobby för överklassen. KBT syftar till att göra terapierna så billiga som möjligt, utan problem med att ta hjälp av självhjälpsböcker eller internet - mer lättillgänglig hjälp till fler medborgare.

Att KBT ses som en högergrej i Sverige beror säkerligen på att terapivågen kommit samtidigt som avregleringen av sjukvården. Konservativa terapeuter i landstingen har varit PDT'are, medan KBT har kommit till landet främst i form av privata företag (Psykologpartners, Wemind, KBT-gruppen osv). Betoningen på effektivitet har tolkats som att KBT går i arbetsgivarnas intressen: för att dra ner på kostnader (även om det väl alltid är bra att spara på skattepengar?).

Och så förstås kanske det viktigaste: amerikanerna. KBT är en amerikansk grej och därmed misstänkliggjort från början. Skinner och Beck är amerikaner, Freud och Lacan är européer.

Min poäng är att det inte nödvändigtvis behöver finnas någon koppling mellan terapiskola och politik, inte som politiken ser ut idag i alla fall. Förvisso tycker jag att min egen liberalism passar mycket väl in i min behaviorism, men det hade passat än bättre med mina gamla vänstervärderingar i min ungdom. PDT lämnar jag åt kristdemokrater och kryptofascister. Så var det med det.