solsystemet snurrar vidare

Är vi gothare?! Är vi självömkande, tjatiga och egocentriska djur? NEJ! Tacka vet jag heliocentrism. Följande pollett trillade ner häromdagen: Om man kl ett på natten tittar en bit upp från horisonten rakt söderut så tittar man rakt ut från solsystemet. Just nu befinner sig förresten Jupiter ungefär i den riktningen, framför Vågens stjärnbild, men poängen är förstås den väldiga existentiella kuslighet som natten plötsligt vältrar över en. Det är som gamla liraren Pascal brukade säga när han såg på natthimlen: "Le silence éternel de ces espaces infinis m'effraire!" (Dessa oändliga rymders eviga tystnad förfärar mig!)
Trodde jag skulle en fin alkistripp igår när vi smög runt vid hornstull, men fann mig liggandes i rännstenen vid en vattenpöl. Men i denna vår generations ökenvandring och i vattenpölen så såg jag plötsligt ett brinnande gasmoln uppenbara sig. Det var Vega i Lyran om jag inte minns fel, 25.3 ljusår bort, och plötsligt så var förstås alla mina fåfänga ambitioner och strävanden om intet. Det är som den gamla liraren Spinoza brukade säga när han drog en handvända: man bör betrakta livet "Sub specie aeternitatis", ur evighetens synvinkel.
Trodde jag skulle på en fin nostalgitripp tillbaka till mellanstadiet när jag smög in på cosmonova i tisdags, men istället bet jag av alla mina naglar och kom ut tårögd och tacksam. Tacksam över att jag faktiskt råkar befinna mig på den enda lilla plats i hela universum som jag vill vara på. Solen är mitt hem, hurra!

/L