kollektivtrafiken.

När man har varit sjuk en ”längre” period (med det räknar jag kanske ungefär en vecka eller något i den stilen), men sedan tillfrisknat, märker man hur hjärnan liksom har saktat ned, inte på det sättet att den har blivit dummare, utan att den helt enkelt har blivit effektivare, och uppnår mer, fast utan att anstränga sig lika mycket. På något obestämt sätt har hjärnan blivit bränslesnålare, och genom att nästan bara stå på tomgång, observerandes det som ögat ger till den medan vad det nu kan vara passerar förbi, dras de mest knivskarpa reflektioner till sin spets. Allting blir så enkelt och tydligt, glasklart. Alltig rinner av en, allting onödigt spjälkas bort, och bara de renaste av tankebanor kvarstår. Man börjar prioritera. Människor omkring en respekteras, men de är egentligen bara i vägen, onödiga pelare i olika positioner och på olika platser. Som träd, som pelare. Man ser större, högre, och eftersom kroppen fortfarande är trött och utmattad efter sjukdomen, så följer den efter den effektiva hjärnans filosofi, och anstränger sig bara precis så mycket som behövs.
En full tunnelbanevagn till exempel, svettig och packad med kroppar som inte vet bättre, som låter sig fösas ihop utan att ens reflektera över saken. Gnidandes mot varandra, som kycklingklubbor i flottigt brunt papper, så gnuggade mot varandra att flottet glänser igenom höljet och kletar ned varandra. Och lukten sen, stanken! Som primitivt boskap stinker massan, som om de utförde sina smutsiga behov precis när de kände för det. Kollektivtrafiken kan faktiskt vara bland det vidrigaste man kan uppleva, framförallt om man har varit sjuk och är trött. Det enda du då behöver göra är egentligen att plocka upp en penna ur väskan eller fickan, och med bestämd kraft driva in den med den spetsigare änden först, rakt in i ögat på personen som står bredvid dig. Vrid om och håll kvar (ibland kan det underlätta om du håller i huvudet på personen med den andra handen), låt den mörka röda oljan sprutande pumpa ur den blodrika ögongloben, upp över den spetsiga blåa plastpennan eller den slöa blyertspennan av gult trä, och vidare rinna längs din arm. Efter det enkla momentet har du plötsligt hur mycket yta som helst att röra dig med i tunnelbanevagnen. Flera meter av luft och omkrets! Det är som att trycket släpper, och om du prövar att röra dig mot ett säte, så kan jag nästan garantera dig att det blir ledigt. Plötsligt går det att andas igen. Det är aldrig riktigt fullt i sådana där tunnelbanevagnar, det är bara som folk tror.

/savage henry