abstraktioner

Man lägger upp tre grejor på bordet: säg en blå leksaksbil, en boll och penna, och så ger man barnet en leksaksbrandbil och säger "Lägg lika". Det autistiska barnet tar kanske hundra försök på sig att förstå, acceptera, att jag då menar att brandbilen och den blå bilen är samma. Men var är de samma? De är inte samma, lika, i sig själva, det är ju bara i våra huvuden som likheten sitter, knappast i plasten. Nå, på nåt vis är de väl samma i plasten, för jag och autistungen är nämligen därefter överrens när vi gör samma procedur med en ambulans och en polisbil. Inte helt godtyckligt. Men var är den här lika-abstraktionen ifrån? Solar i ärtåkern och får en vision av att världen bara ses i kategorier, i abstraktioner, färdiga bitar när de når ens medvetande. Tittar man på ett träd, då ser man inte löven, knappt ens det individuella trädet, bara symbolen träd.
Har du nånsin läst Äcklet? Det är som i den, i parkscenen, utan allt det där oförståeliga dravlet om existens och förändring. (Alla som tänker efter noga tycks ju vara överrens om att det på sin höjd är märkligt att nånting alls existerar, men att det skulle vara "obscent"? Okej absurt.)
Men när allting ses som abstraktioner (det där molnet är bara små små vattendroppar, på samma ställe, eller vad jag ser är bara studsade fotoner osv) är plötsligt abstraktionerna otroliga! Tänk att vi kan säga: jag är samma person som jag var när jag var sex år gammal. De här strecken och prickarna (mönster av bläck), är en historia av Gun-Britt Sundström (som är en distinkt individ). Just det här mönstret hos de här kväve- och syremolekylerna bildar Frankrikes nationalsång. Det är nån sorts jävla humanisttanke: I nästan alla bemärkelser finns världen i mitt huvud! Men inte helt godtyckligt ändå... och det finns naturligtvis ett fint ord för det här?
Det här är som alla insikter banalt, banalt och outtalbart. Och vi vet ju vad vi gör med sånt som är outtalbart. inte såhär i alla fall.