modularitet

Man tänker sig gärna att vetenskapen strävar efter sanningen. Eller ännu bättre: att vetenskapsmän gör det. Men även en intelligent kvinna som Annica Dahlström förlorar allt rimligt vetenskapligt tänkande när hon ska tolka neurologiska forskningsresultat utifrån att hon gärna vill ha ett samhälle med tydliga könsskillnader i. Så där funkar det förstås alltid, man bestämmer sig för nåt och sen försöker man få allt man ser och läser att passa in i den idén.

Under våren har jag haft en liten crush på evolutionär- psykologi. Nej, sann kärlek är det förresten. EP är mer av ett perspektiv än en teori, men tenderar förstås att förknippas med vissa teorier mer än andra. En sådan teori är modularitets- teorin. Modularitetsteorin säger att människans hjärna består av ett antal mer eller mindre distinkta komponenter. Dessa kompontenter fyller olika funktioner och fungerar oberoende av varandra. Ofta tänker man sig också att de är anatomiskt någorlunda lokaliserade. Ett vanligt exempel är Wernickes area i vänster frontallob, ansvarig för språkproduktion. Mindre och ännu mer belagda moduler är de i nackens synkortex. Modulerna fungerar automatiskt, ofta omedvetet och sägs ofta vara medfödda. Syn är ett bra exempel, inte bara på grund av att modulerna som sagt är ganska noga belagda, utan också för att de fungerar precis så som modularitetsteorins grundare Jerry Fodor tänkte sig. De små modulerna är hierarkiskt ordnade, först identifieras i synstimuli ut linjer och färger, som efterföljande moduler sätter ihop till objekt som sedan kan identifieras och jämföras med minnen. De är också klart automatiska: att se är faktiskt att tänka/tolka, och så länge man få synintryck kan man inte medvetet välja att inte tolka eller identifiera det vi ser.

Ur ett evolutionärt perspektiv tycks modularitetsteorin som en skänk från ovan. Varje behov som våra förfäder kan ha haft eller varje funktion som deras tänkande borde ha haft kan enkelt hypotetiseras ha en separat modul. En modul för språk (Wernickes ovan), en modul för att förstå andras tänkande, en modul för ansiktsigenkänning, en modul för visualisering, en modul för partnerval, en modul för lokalsinne osv. Distinkta deficit för alla dessa funktioner påstås också finnas. Teoretiker som är anhängare av modularitetsteorin är exempelvis den uttjatade Pinker, men också Baron-Cohen, Tooby, Cosmides och good old Chomsky. Det lockande med modularitetsteorin är alltså denna perfekta match mellan en viss adaptation och en tillhörande modul. Dessutom är det ju alltid lockande med teorier som är lättförståeliga. Alternativet till modularitetsteorin, som mer är som vanlig inlärningsteori, är ju att förklara tänkande med miljöpåverkan och oöverskådliga och mystiska teorier om neurologiska nätverk med skumma feedback-loopar.

Döm alltså min besvikelse när jag alltmer inser att modularitetsteorin inte alls anses självklar i forskarvärlden. I själva verket är Chomsky på väg ut inom lingvistiken och inom psykologin hänger man kvar vid den traditionella tabula rasa-hypotesen. Minna drar med mig till en föreläsning om evolutionära förklaringar till människans språk med kändisen Michael Tomasello. Denne vältalige amerikan fnyser åt Pinker och staplar i två timmar argument för att varje barn på nytt abstraherar fram grammatiska regler ur vuxnas språk, och inte alls har en medfödd proto-grammatik. Bara en enda av mina föreläsare på Psykologiska har ens hört talas om modularitet. Han säger: distinkta och distinkta njae, och tycker det är en förenkling.

Så, det var roligt så länge det varade. Säga vad man vill om Freud: han hade i varje fall en samlande teori för det här förvirrade ämnet.

/L