Johanna

Man kan lätt tro att Johanna är en hård person. Det är alltför uppenbart att likna henne vid Lilla My, vi kan istället säga Enid från Ghost World. Det är egentligen bara för att hon och Agnes Gotby brukade vara precis som Enid och den där tjejen som Scarlett Johansen spelar, det här var förresten typ fem år sen. Skit samma, vi tar nån av lirarna i Tortilla Flat istället. Och med det menar jag inte att hon inte betalar sin hyra, bara att hon hänger runt och ingen förstår vad hon pysslar med. Hon går ner och upp, men det är ingen tvekan om att hon kommer fixa det i slutändan. Johanna är i vilket fall inte så jävla hård som man skulle kunna tro. Det tycks onekligen vara fullt sjå att vara Johanna och hanka fram hennes lilla maskin genom världen, och ändå har hon tid och ork för de mest otroliga uppoffringar. Jag ska inte gå in på dem här, men man kan säga att de går ut på att låna ut sin lägenhet till okända barnfamiljer i nöd. Och så det där med att hon gråter av lycka när hon ser vårsyrén.

Jag vill skriva att Johanna är den lillasyster jag aldrig fick. Det låter mer dramatiskt än vad det är och visar sig bara på två sätt: 1) När vi blir fulla bär jag runt på henne. 2) Jag tar mig rätten att godkänna vilka pojkslynglar hon hänger med. Och en tredje grej förresten: Johanna kan göra mig stolt. Jag kan inte släppa här med lägenheten och barnfamiljen.