Per-Arvid

Jag mötte PA första gången på en anakronistisk demonstration mot kriget i Irak. Detta måste alltså ha varit någon gång 2004, på den tiden när kidsen fortfarande trodde att marscher utanför en amerikansk ambassad var något som påverkade världspolitiken. Det var också på den tiden som PA fortfarande knatade runt i Vasastan med sin Batmankeps. Nuförtiden knatar han runt i Kransen med fejkade tatueringar. Mer än knatar runt sitter han förstås vid frukostbordet med bar överkropp och läser. Han ropar ”genialiskt!” om nånting i påstan, kanske sig själv.

Vi diskuterar ganska ofta tidsmaskiner. Vi frågar varandra såhär: ”om du hade en tidsmaskin, vilket år skulle du åka till?” PAs val varierar ofelbart mellan 1988 och 1991. Om vi är hemma när det här händer plockar han sen fram alla gamla skolkataloger han kan hitta och sitter och berättar anekdoter om de små lågstadiebarnen och deras vrickade päron.

Man skulle ju kunna tro att Per-Arvid och jag är nåt slags obotliga ungkarlar där vi sitter vid frukostbordet utan skjortor. (Jenny skrattar åt oss!) Kanske är det motsatsen som är sann: vi är som ett gammalt gift par. Vi muttrar om vem som ska få kulturdelen först på morgonen. Vi muttrar när vi råkar äta middag samtidigt. Vi skvallrar om konsumkassörskorna. Vi går högljudda ut på gatorna i kransen. Vi stapplar hem fulla.

För extra och tidigare outgivet material med PA: se här!