Av uppenbara skäl är det mer användbart att beskriva någons problem som underskott eller överskott av beteenden (se om fonemtest nedan). Att säga att Holger är omusikalisk ger inga antydningar om hur Holger ska kunna bli bättre på att spela gitarr. Om man däremot säger att Holger bara kan fyra ackord och dessutom inte hör skillnad på tretakt och fyrtakt, så ger detta omedelbart två vägar in i en intervention: vi bör lära Holger fler ackord och specifikt träna honom att diskriminera mellan tretakt och fyrtakt.
Inte helt oberoende av detta är det också snällare att beskriva problem som beteenden. Om någon säger till mig att jag är darrhänt, en egenskap, så skulle jag ta detta som en förolämpning. Om man istället säger att jag skriver otydligt, ett beteende, så har jag lättare att svälja detta. Såklart skriver jag otydligt, jag skiter ju i hur jag skriver och skulle lätt kunna lära mig att skriva snyggt. Eller för att ta en till musikliknelse: jag känner inget obehag inför att erkänna att jag inte kan tango, men det vore trist att behöva erkänna att jag inte har någon taktkänsla eller är klumpig.Jag tänker att det här är väldigt viktigt när man jobbar med barn i skola (hyperaktiv eller korkad som egenskaper tex), med vuxna patienter (depression som egenskap) eller med sina medmänniskor i allmänhet (idiot som egenskap). Det är inte så mycket ett vetenskapligt argument som ett pragmatiskt. Det finns också betydligt fler skäl att föredra konkreta beteenden framför egenskaper eller traits, antalet osäkra vetenskapliga antaganden man skriver under på tex, mer om detta senare.
9 kommentarer:
det ska jag minnas när jag skriver uppsats. XX beter sig psykopatiskt. han slåss och härjar och kan inte avläsa känslor i ansiktsutryck. får jag godkänt?
Men kan inte "egenskaper" i vissa fall vara kortfattade sammanfattningar av beteenden?
Beskrivningen "darrhänt" kan ju vara baserad helt enkelt på ett observerat darrande. Eller på en viss typ av otydlig skrift och ett antal andra beteenden som tyder på darrhänthet. Detta beteendemönster kan ju vara något som föranleder intervention på en annan nivå än beteende. Eller?
Och är inte "trevligheten" beroende på vilkan värderingar vi lägger i egenskapen - "vad snygg du är" vs. "vilka snygga kläder du har valt idag"...
Mvh, Simon
Först och främst: Hurra för Kungen och Silvia! Räddningen från tristessen på Internet.
Nu vidare till det viktiga:
Problemet med att se "egenskaper" som kortfattade sammanfattningar av beteenden är att ordet kan användas så men vid flertalet fall används det aldrig så. Om man anammar Simons tolkning så får man med sig också en tolkning av mening, vilket man kanske inte vill anamma vid närmare eftertanke.
Så jag kan till exempel säga "Eriks händer darrar" en beskrivning av hans beteende och jag kan också säga "Erik är darrhänt" båda meningarna har samma extension det vill säga de refererar till samma mängd observationer men tyvärr verkar detta inte ge hela bilden av mening.
Om mening = extension så missar man ordets intention.
Problemet kan åskådliggöras genom Putnamns exempel på meningen "en varelse med ett hjärta" samt meningen "en varelse med en njure" båda har samma extension, eftersom de refererar till samma mängd kreatur antaget att varje djur som har en njure också har ett hjärta men intentionen i meningarna skiljer sig.
Jag säger inte att dessa distinktioner (extension/intention) är vettiga eller ens riktiga dock är det viktigt att tänka på vilka antagande man anammar och på vilka grunder. Börjar man anamma fullt med filosofiska antagande omedvetet om det hela enbart för att man har lust att positionera sig mot personlighetsforskare eller icke beteendeanalytiker så bör man tänka sig för noga.
Skinners språkteori är ganska tung på antagande om att intension determinerar ordets extension. Detta kan vara viktigt att ta ställning till om man håller med innan man väljer att anamma Skinner.
Man ska alltså inte anamma en behavioristisk åskådning som en motreaktion på alla uppenbara idioter inom psykologi. Utan för att man genuint tror på behaviorismens grundantagande, vilka de nu är.
För övrigt tycker jag att det finns en väldigt bra poäng i K&S inlägget beträffande att det faktiskt är mycket snällare att säga "jag hör att du inte riktigt kan skillnaden på tre och fyrtakt" än "du är ju omusikalisk". Vikten av detta när vi handskas med människor får inte underskattas.
Om man sedan tar det ett steg längre och attribuerar det psykologiska predikatet helt till beteendet (rörelserna) och inte till individen så blir meningen ännu snällare "ditt finger slår an tangenten lite för tidigt du ser den ska slå ner tangenten här" *man demonstrerar hur det görs*.
Det är alltså ens finger som inte beteer sig som det ska. Det är då lättare för individen att förhålla sig till detta än att "man själv som person inte kan spela" som om det vore någon slags inneboende kraft "att inte kunna spela synkoper". Vilket det ju inte handlar om. Det hela handlar ju faktiskt om att man ska trycka ner tangenten vid ett specificerat tidsintervall och detta gör man med sitt finger inte med sin personlighet.
Men Daniel, varför stanna där? varför inte bara avskaffa tre och fyrtakt helt och hållet. Då finns inget rätt och därför inget fel ch inget behöver fixas. Problem solved.
Kära anonym, detta hade kanske kunnat ses som en "lösning" på problemet om problemet enbart var att "Pelle saknade taktkänsla" men folk som arbetar med "Pelle" t.ex. musikläraren vill inte lösa detta problem. Musikläraren vill lära Pelle att spela tre takt och bara för att du förnekar existensen av taktarter så betyder det inte att Pelle kan spela tre takt för det.
Ditt sätt att resonera, kära anonym, för tankarna tillbaka till en barnsaga av Isaac Bashevis Singer. I denna berättelse möts rabbinatet över en shtetl (unf. getto) för att diskutera religiösa problem. De har ett problem med att hela shtetln saknar färskost inför kommande högtider. Rabbinatet bestämmer sig då för att ändra vatten till färskost genom att byta orden så att vatten kallas för färskost och färskost kallas för vatten.
Detta leder nu till att inför den årliga högtiden finns mycket "färskost" men inget "vatten". Det enda som förändrades var användande av ordet inte faktiska relationer.
Hur vi använder ord kan förändra folks reaktioner till orden men inte faktiska relationer, mellan reaktionerna hos människor kan förändra de faktiska relationerna. Eftersom vi vill nå människor med vad vi säger så finns det bra anledning att tänka på effekten av vad vi säger.
Så tyvärr, kära anonym, det du påstår är ingen kritik som kan riktas mot mitt inlägg, för det är ingen lösning på något problem som jag påstår finnas.
Ja ja, med det där kan det väl vara som man vill, Daniels poäng med att det är fingrets beteende och inget psykologiserande alls är ju ännu bättre!
/Lars
Asymptomatisk depression sannolikt är mer vanligt förekommande än man tidigare trott.
Den här artikeln undersöker den nya hypotesen att patienter som mår bra faktiskt är patienter som behöver behandling.
Asymptomatisk Depression: En dold epidemi och en stor outnyttjad marknad
Bonkers Institute for Quasi-Äkta Forskning
www.bonkersinstitute.org
Jag är mållös!
Skicka en kommentar