Stimma

En av fönsterrutorna på bussen hade fått nåt slags läcka i överkant. Vatten måste i alla fall ha sipprat in på något vis, för mellan glasen flöt nu en decimeter vatten. Bara ytan syns som ett perfekt horisontellt streck mellan bågarna. Att det var vatten och inte en spricka i glaset som jag tittade på förstod jag inte förrän bussen startade från hållplatsen vid västerbroplan. När bussen accelererade, och nu kommer the goodies, trycks vattenmassan i en slags våg bakåt i rutan. Vid nästa station bromsar bussen, och vågen trycks åt andra hållet - framåt i bussen. Över St. Eriksbron är vattenytan horisontell igen. Ryckiga bromsningar ger små vågbrytningar i fönstret.

Jag kan inte sluta stirra på det här. När jag måste gå av vid odenplan önskar jag att jag fick följa den här bussen och vågfönstret fan hela vägen till radiohuset och se vad som händer i alla backar, svängar, bromsningar. Det verkligt maxade är när jag inser att de små svarta prickarna som jag först bara trodde var smutspartiklar i själva verket är bokstäver som lossnat på nåt vis, kanske nåt slags artikel-id för rutorna, och nu flyter runt i vattnet. Vilken vrickad poesi åker den här bussen runt i stan och skriver just nu?

Det finns såna här grejer som dekoration, eller det fanns på 90-talet i alla fall som Johannes Brennings pappa hade med nåt slags blå gelévatten som gungade fram och tillbaka. När autistungarna hakar upp sig på en sån här grej säger vi att de stimmar. En skola för barn med autism i Tyresö har bisarrt nog döpts till "Stimmet" (det är lite som att döpa en cancerklinik till "Tumören").

Vars tog bussen vägen? Kommer jag nånsin träffa den igen? Finns det föreningar för såna som mig? Jag vet det inte, ta reda på det du.