distanslöst

Vad är det man känner när nånting invant försvinner i backspegeln till ett minne? Det är den plötsligt väldiga himlen som välver sig över oss, det är ensamhet och det är ajöss. Men vi lutar oss framåt mot de vita strecken som rullas in under oss, fyller öronen och piper iväg mot regnbågen och döden.

För några dagar sen cyklade jag hem efter att ha lämnat arga Johanna och blyga Agnes i Visby och tagit bussen tillbaks till min sorgliga busstation. Inga vita streck, bara en massa natt och lång väg TILLBAKS, tillbaks och vad som då kändes som min hela tillvaro. En ruskig och verkligt tjock dimma hade smugit sig in över den här stora kobben mitt i havet, och den här kusliga myren, nedan nämnd, blir som en trygg gammal mellanskärgårdsfjärd. Klockan två och inga bilar, bara den här dimman. När jag saktar in och stannar på mitten av det försvunna träsket syns inga träd åt något håll, och universum är bara landsvägen ut från och in i dimman, åkrarna svarta bort mot grått och en ändå helt klart stjärnhimmel ovanför ALLT. Det enda som hörs är några oberörda grodor (Samuel! tänker jag) som kuttrar lojt fram och tillbaka i mörkret. Det är den stora tystnaden innan världens första morgon.

Men jag minns att jag ska plocka blommor för att blidka norskan, det är hennes egna ensliga födelsedag nästa dag, men allt är utan färg och inget går att hitta.
Här ute bland morötterna och myllan finns inga hus, inga gårdar och jag tänker att jag nog aldrig varit så här långt från närmaste annan människa, och det är ändå bara en halvmil. Borta vid den södra horisonten blixtrar då och då ljusen på vindkraftverken vid havet till, som en avlägsen åskstorm eller mer som ett annalkande och episkt krig. Det är inte alls ensamt, men så mättat av något slags symbolik jag inte förstår att jag måste smyga iväg till cykeln, det enda som förutom jag själv finns på planeten under evigheten. Det är bara att trampa iväg.
Björkallén, som någon redig sekelskiftesingenjör planterade längs sin utdikningskanal, SLUKAR mig och jag blir till slut rädd. Men cykeln är väloljad och däcken pumpade, och med jackan över mig och hörlurar susar jag igenom skriksjungande med gamla trygga Levon Helm. Som ett falskt ylande spöke tjuter jag förbi kyrkan, tallarna och de sovande fåren och in genom den öppna grinden.

Men nu är allt det där klart och knegandet färdigt. Idag liftade jag till huset där min mamma alltid berättar på min födelsedag att jag blev till, lite ekivokt egentligen. Det var inte alls värst religiöst men den pensionerade polisen som körde mig dit berättade om själavandring. Aron och grabbarnas gäng kommer imorgon bitti, nu ska jag värma mig en mysig biosalong med Erics favoritskådis och sen rulla ihop mig under nåt torrt från regnet.
När jag blir stor ska jag blir ett knasigt beathelgon, en prettobodisatva, en visare pojke under just den väldiga himlen. Och sluta skriva pubertala texter och bara tänka lugna banala tankar.