3: Schackböcker?

Det tjatiga psykologiserandet fortsätter! Från Freud över till ett mer modernt och amerikanskt svar, och förstås sålunda inte lika roligt. Den allmänt föraktade och alltför populärvetenskaplige Steven Pinker ger i sitt magnum opus (med den tillbörligt ambitiösa titeln How The Mind Works) en evolutionsteoretisk förklaring till behovet av berättelser och skvaller: ”Life is like chess, and plots are like those books of famous chess games that serious players study so they will be prepared if they ever find themselves in similar straits.” Och detta informations-samlande sker alltså omedvetet och är, enkelt uttryckt, ett medfött beteende som Pinker menar har visat sig vara en fördel under mänsklighetens utveckling. Under den där savannfasen när vi levde i mindre grupper var all social information relevant, och vi har helt enkelt ingen vidare förmåga att sålla och ignorera irrelevant skvaller: det är som om jag någonstans tror att jag på allvar kan få till det med Natalie Portman när jag får reda på att vi pluggar samma sak, fast hon är en fräsch judinna på andra sidan atlanten som dessutom är filmstjärna.

Men om Pinker har rätt, varför visas det inte bara brasilianska eftermiddagssåpor på TVn? Och borde inte evolutionen ha tvingat oss till att åtminstone uppskatta realismen i skvallret eller berättelsen vi hör? Är skvallret lögn är det ju faktiskt inget värt alls i vår schackstrategi.