Neurologi

"Professor Otto Lidenbrock var en lång, mager person med järnfysik och en ungdomlig blondhet, som till det yttre minskade hans 50 år med ett tiotal." Detta är den första illustrationen i den första bok jag nånsin läste: Jules Vernes "Till Jordens medelpunkt". Den hade en dramatisk bild med en flotte i en grotta på framsidan. Om det inte hade varit för den skulle jag aldrig lärt mig läsa.

Med anledning av att jag har fixat så jag ska kunna smyga in på en skallobduktion på KI i april så köper jag neurologitrivia för att plugga på lite: Olivers Sacks "The Man who Mistook His Wife for a Hat", en samling anekdoter från neuropsykologins twilight zone. Alla inblandade är stora humanister och fantastiska individer. Sacks naturligtvis den största humanisten av dem alla, ständigt uppskattande och positiv. Hur horribla skador och maligna tumörer som långsamt äter sig igenom hans patienters cerebrum och dess funktioner så finner Sacks dem ständigt eloquent, humorous, intelligent, charming, cheerful, warm: "What a fine old chap, I thought. Ninety-three - and he doesn't look a day past seventy. Alert, bright as a button. Good for a hundred. And strong as a coal-heaver, even if he does have Parkinson's disease."
Sacks och patienterna är alltid lika fascinerade och nyfikna på skadornas konsekvenser för tänkandet och hur de ska behandlas. Oftast är det patienterna själva som sätter ord på dysfunktionen (ett ord som Sacks förstås inte tycker om) och hittar på geniala behandlingsmetoder som alltid fungerar.

Hela grejen påminner alltså om de där fina gamla sci-fiböckerna från 1800-talet: där alla karlar är gentlemän som oförskräckt ser döden i vitögat och alltid har en lustig kommentar till den lovande unga huvudpersonen. Alla kvinnor är moderliga men jungfruliga, jordnära men esoteriska. Romantik med ett ord: Verne, Poe eller Lovecraft. Alla människor är stora andar med dramatiska liv som de lever med värdighet, med undantag för några ljusskygga infödingar eller krigsälskande kapitalister. Några såna skurkar finns inte i Sacks, där samtliga är älskvärda och alltid vill väl - istället finns tumörer, blödningar och spännande ställen att få dem på.

På 90-talet förstörde jag min morfars gamla världsatlas med att plotta in alla Verneböckernas resor med färgglada bläckpennor - nu tänker jag köpa en neuroatlas istället.
/L