Det är förstås lite av en klyscha att vara hypokondrisk inom det fält som man jobbar med. Dvs, ungefär som att bli nojjig över cancer om man är onkolog. Well, jag har börjat nojja över autism. Inte så mycket som jag är idag, men min ungdom min ungdom!
Thomas visade mig ett youtubeklipp på nördiga Carl-Henrik som har snöat in på spårvagnar. Dagen efter återberättade jag det här för min storebror. Han skrattade och sa, javisst - han låter precis som du och jag på de där bandinspelningarna. Det var kusligt, exakt min tanke. Vi spelade in lillgamla band när vi intervjuade pappa om storsjöodjuret, eller gjorde vallokalsrapporter från Skarpnäcksskolan. Just i samma torra och allvarliga tonläge. När jag började ettan ville jag så gärna ha glasögon att jag framkallade mitt ögonfel med ren viljestyrka, kanske faktiskt.
Hade vi fötts tjugo år senare, i rätt del av BUP-världen, kanske en liten aspergerdiagnos hade trillat dit. Oh well, ingen idé att gråta över spilld mjölk.
3 kommentarer:
jag tänker förresten inte skriva nåt om min eventuella aspergerdrag i vuxen ålder. alla gånger som jag har prövat skämta om att jag har asperger så är det ingen som skrattar. Det blir så obekvämt.
Däremot vill jag skriva ett inlägg om lite statistik som jag gjort på mina sms, blir det bra eller?
/Lars
Jag tyckte det var intressant att se bristen på ögonkontakt med journalisten vilket är typiskt för en person med AS.
Detta stämmer. lika bra att erkänna det direkt.
Skicka en kommentar