Här är en snappy rubrik på en doktorsavhandling: "Autism - en sjukdom i förstärkarna". Såhär är idén va, barn med autism blir inte motiverade av samma saker som barn som utvecklas normalt. De kanske tycker att vissa saker är för roliga, tex titta på sina egna händer eller lyssna på ventilationen. Men framförallt så tycker autistungarna att sådant som normalutvecklade barn gillar istället är tråkigt. Tex ögonkontakt, kroppskontakt, leenden, kanske till och med mat! Att autistungar oftare ogillar sånt här är allmänt känt (men som vanligt - inte alla barn med diagnosen!)Om man inte motiveras av samma saker som de flesta barn, då kommer man ju heller inte utveckla en liknande beteenderepertoar som de flesta barn. Om jag inte gillar mat så blir jag heller inte särskilt bra på vare sig handla eller matlagning, om ni hajar.
Två frågor inställer sig då: Först: kan man öka antalet stimuli som fungerar förstärkande? Jag vet att jag själv gjort det med just mat, för 5 år sen åt jag inte alls lika många saker, eller gillade, som jag gör idag. Hur gick det där till egentligen? Hur lär man sig gilla nya grejer?
Och vidare: Har inte detta hela tiden legat så att säga underförstått i diagnoskriterierna? Det tredje benet i diagnostriaden (social, kommunikation, snävt beteende) säger att barnet ska ha en liten beteenderepertoar / specialintressen. Detta har vanligtvis tolkats som att barnen är extra intresserade av tex snören, regentlängden eller dinosaurier. Men man kan ju istället se det som att de är intresserade av för få saker! Specialintresset är bara en effekt av att det är en av de få saker man gillar.
Yup, en referens på det här då? Nehej, det finns ingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar