Åldersekvivalenter

Test som är standardiserade efter ålder, exempelvis IQ-test eller vissa skattningsskalor (tex Vineland), kan ge sina resultat antingen i standardmått eller åldersekvivalenter. Standardmått anger en individs poäng i relation till sin åldersgrupp, tex hur en 7-årings språk förhåller sig till alla andra 7-åringar (vanligtvis i en skala med 100 i medel och standardavvikelsen 15). Åldersekvivalenter å andra sidan anger för vilken ålder som en viss poäng är normal (medel- eller medianvärde). Tex, den här 7-åringen har ett språk som den genomsnittlige 5-åringen.

Skillnaden mellan de här två måtten kan tyckas trivial, de är ju båda resultat av samma standardiseringsprocess. Skillnaderna är emellertid rätt stora, särskilt om man ska använda dem för barnforskning. Vanligtvis använder man sig av vanliga standardmått för att undersöka tex effekten av en behandling på ett barns vardagsfungerande, men tre saker talar för att man snarare borde använda åldersekvivalenter:

1. Kvotskala istället för ordinalskala. Standardpoäng är, även om många tycks missa detta, faktiskt på ordinalnivå. Skillnaden mellan 85 och 90 poäng är inte samma som skillnaden mellan 120 och 115. Standardpoäng har heller inte någon meningsfull 0-punkt, värdet 0 är råkar bara vara 6,7 s.d. från medlet, samma som poängen 200. I åldersekvivalenter däremot är varje år eller månad faktiskt lika mycket värd, och 0-punkten är en faktisk 0-punkt. Detta är helt enkelt mer statistiskt kosher.

2. Jämföra förändringar i olika åldrar. I en behandlingstudie skulle man kunna läsa att behandlingsgruppen låg på standardscore 70 innan behandling, och sedan ökade till 85. Detta kan i så fall dölja att några av barnen var 2 år och uppvisade en viss behandlingsrepertoar (som gav 70 i score), medan andra barn i samma studie var 5 år, deras 70 poäng innebär en helt annan repertoar. Det är helt enkelt olika förändringar som skett hos de olika barnen, utifrån olika startpunkter. Ett relaterat problem med standardpoäng är att "kraven" på standardpoäng ökar mycket snabbare i de lägre åren än senare. Ta exempelvis ett barn som inte lär sig någonting efter 2-års ålder. I åldersekvivalenter står barnet helt still över tid (ingen förändring). I standardpoäng däremot tappar barnet snabbt (går tex 100 till 70 på drygt 1 år). Ett barn som däremot stannar vid 3-års ålder tappar standardpoängen mycket långsammare. Se fig 1 nedan (normdata för Vineland. Notera uppåtknorren på slutet, som är en bisarr effekt av att reading/writing-poäng räknas in efter just efter 7 år).


3. Jämföra behandlingar med olika längd. Ett vanligt problem i behandlingsstudier är också att man jämför hur en grupp har förändrats över tid, utan hänsyn till behandlingstiden. Med åldersekvivalenter kan man däremot ange förändringen i ålder per kronologisk tidsenhet.

Det finns förstås också kritik mot åldersekvivalenter. Av någon anledning tycks diskussionen framförallt skett inom logopedsvängen. Kort kan man säga att kritiken går ut på att ekvivalenterna misstolkas: man tror att det betyder att 7-åringen pratar exakt som en vanlig 5-åring, fastän försenade barn oftast inte bara är försenade utan också har andra konstigheter för sig. Åldersekvivalenter tar heller inte hänsyn till spridningsmåtten för varje ålder. Att vara ett år försenad är ju helt olika om man är 3 år än om man är 17 år.