Om nätterna vaknar jag alltid flera gånger, går igenom de långsamma och rytmiska ljuden ett efter ett. Det där metalliska är fallet till storseglet som slår mot masten, det lite dovare är förseglets. Den knarrande är rodret som går efter vågorna. Ett lätt smattrande är nåt löst snöre i vinden. Jag lyssnar efter ett hårdare men inte nödvändigtvis högre ljud, efter om båten går på klippan. Borde lagt båten i bättre lä, men det är alltid hur klippan ser ut som avgör. En snygg klippa, gillar dem liksom. Men oftast hör jag inget som tyder på att båten går på, bara storebror som vänder sig i sömnen.Skärgården är märklig. Det är en geografi utan avstånd, bara vinklar. Jag kan alla svängar och ensmärken från, säg, runmarö upp förbi möja västerfjärd och vidare till rödlöga. Men hur långt är det? En mil, fem? Det kan ta en timme eller en hel dag att segla, beroende på vind och hur pepp man är. På sjökorten kan man se hur uddarna ska ligga för att man gå fri nån osynlig sten ute i vattnet, men jag har aldrig lärt mig uppskatta vilka avstånd man ska hålla. Vet inte ens skalan på de där kartorna.
Joel och jag pratar om gud och om förintelsen, om löntagarfonderna och om flickor. Vi har en underbar eftermiddag när vi klurar upp ankaret som fastnat i ett rör på botten. "Ett landskap hackat till kalops" sa Hjalmar Söderberg förresten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar