Det här med diagnoskriterierna har ytterligare en effekt. Man tillför egentligen inte information genom att sätta en diagnos. Såhär: Varför kollar Lisa spisen hundra gånger innan hon går hemifrån? För att hon har tvångssyndrom. Nej, vi säger att hon har tvångssyndrom för att hon kollar spisen. Att förklara tvångsbeteendendet med diagnosen är precis som att säga: hon kollar spisen för att hon kollar spisen. Varför gråter Kalle hela dagarna, för att han är deprimerad? Nej, vi säger att han är deprimerad för att han gråter hela dagarna.
Vi kan alltså inte behandla en diagnos, och sen vänta på att symtomen ska försvinna. Det är absurt att prata om symtombehandling inom psykiatri, eftersom psykiatri börjar och slutar med symtom.
Vidare läsning: Jonas Ramnerö & Nils Törneke - "Beteendets ABC".
2 kommentarer:
Cirkelresonemang är en fin business inom psykologin.
javisst javisst, sen gammalt!
Skicka en kommentar