Den roligaste grejen med psykiatrisk diagnostik är inte den triviala frågan om gränsen mellan galet och friskt, det är gränserna mellan de olika diagnoserna. Är dessa gränser naturgivna, eller skulle kartan över vansinnet kunna ritas hur som helst? De två ytterligheterna kan kallas diagnosrealism och socialkonstruktivism. Diagnosrealisterna tror alltså att psykiatriska syndrom kommer att kunna reduceras till kroppsliga sjukdomar, eller åtminstone att vi i framtiden kommer att kunna få ett diagnossystem som fungerar som det gör i resten av medicinen, där en diagnos tydligt säger något om orsaker, prognos och bästa behandling. Diagnosrealisterna tror att diagnoser skulle kunna vara naturliga sorter, kategorier oberoende av vårt språkbruk. Socialkonstruktivisternas ståndpunkt är väl helt enkelt motsatsen till det här.
Argumenten mot att psykiatriska diagnoser skulle kunna vara naturliga kategorier går oftast ut på diagnosernas föränderlighet och hur själva klassifikationssystemet påverkar sjukdomarna i ett feedbacksystem. Att psykisk sjukdom har sett olika ut under olika tider är uppenbart, exempelvis har symtombilden för det vi idag kallar depression bytt form otaliga gånger under historiens gång (se tex Johannissonboken), innehållet i vanföreställningar skiftar med kulturer (som medeltidens "glasmänniskor") och vissa psykiska sjukdomar tycks bara kunna existera under vissa miljöbetingelser (se tex Ian Hacking). Det är emellertid inte alls uppenbart varför förändring beroende på kontext skulle omkullkasta idén om naturliga kategoerier, i själva verket är detta att förvänta sig. Olika biologiska arter existerar på vissa platser och tider, eller förändrar sin form efter miljöbetingelser, och detsamma gäller förstås för kroppsliga sjukdomar. Naturliga sorter kan interagera med en kontext.
Men den här föränderligheten är onekligen ett problem för diagnosrealisterna, dess mer föränderlighet, dess mindre nytta har man av idén med naturliga kategorier.
Vidare läsning: Ian Hacking - "Mad Travelers"
4 kommentarer:
Vad är nyttan överhuvudtaget med begreppet naturlig kategori?
På vilket sätt påverkar det mitt närmande av ett ting, t.ex. en skunk, huruvida jag får veta på förhand att skunken är en naturlig sort eller en ren social konstruktion.
Som svar på detta får man oftast något skummigt så som "To carve nature at it's joints". Som om det är det en framgångsrik vetenskap kännetecknas av och att detta enbart kan uppnås genom att man studerar, av naturen givna, sorter.
Kan det vara så att realister är mer ångestkänsliga än socialkonstruktivister? Att de inte klarar av osäkerheten som det skulle innebära för dem om det inte existerar absoluta ting?
Jag kan säga av egen erfarenhet att det är precis så det är! Emellertid tror jag att konstruktivister är mer uppgivna och, allvarligt talat, mindre angelägna om att utveckla en användbar vetenskap...
Men visst, är inte detta är storartad frågeställning för ett exjobb thomas!?
Hmm, bra ide, undrar om det finns validerade skalor för att mäta hur på mycket realist respektive socialkonstruktivist någon är?
Skicka en kommentar