Det är alltså möjligt att utforma ett diagnossystem som försöker finna symtomkluster och av dessa bygga användbara syndrom, och dessa skulle kunna ses som naturliga kategorier. Nuvarande diagnossystem är dock långt ifrån målet med naturliga sorter:
Fortfarande har ingen psykiatrisk diagnos någon specifik somatisk markör eller distinkt neurologisk avvikelse. Praktiskt taget varenda jävla del av hjärnan har anklagats för att orsaka schizofreni, depression och autism. Någon publicerar om förstorade cerebellum, och någon annan om förkrympt corpus callosum osv.
Diagnoserna har orimligt hög komorbiditet och gemensam ärftlighet. Det vill säga, om du har schizofreni i släkten, då är inte risken förhöjd inte bara för att du utvecklar denna sjukdom, utan även manodepressivitet. Alla ångestsjukdomar (fobier, tvångssyndrom, PTSD) tycks dela nåt slags genetisk grund. Komorbiditeten betyder att en psykiatrisk olycka sällan kommer ensam: har man social fobi är man sannolikt deprimerad. Söker man behandling för en fobi visar det sig gärna att man har fler. Frågan är alltså, är det verkligen flera sjukdomar eller uttryck för någon bakomliggande orsak?
Behandlingsmetoder är sällan specifika för någon särskild diagnos, med förstås SSRI som bästa exempel. Idag skriver man ut SSRI för både depression och ångestsjukdomar, trots att det inte finns någon övertygande förklaring till vad dessa sjukdomar skulle ha gemensamt eller hur medicinen fungerar (mer om detta senare!)
De förberedande texterna för nästa utgåva av DSM, den femte, erkänner till och med att syndromambitionen antagligen är orealistisk för de allra flesta tillstånd. Om ni tycker det är väl hård kritik mot rådande diagnossystem så är det alltså bara att konstatera att alla påståenden ovan kommer från DSM-gänget själva!
Vidare läsning: Rounsaville et al. i Kupfer, First & Regier -"A Research Agenda for DSM-V"
2 kommentarer:
Hela den här inläggs-serien är jätteintressant att följa!
Tackar ödmjukast, skänk en slant!
Skicka en kommentar