Lyckoforskning och cirkelresonemang

"På det hela taget, hur nöjd är du med ditt liv?"

Hur svarar man på en sådan fråga? I lyckoforskningen antar man att svaret är ett medelvärde av den svarandes genomsnittliga upplevda lycka i livet, ungefär som ett medelvärde i blodtryck eller hur många enheter alkohol man vanligen dricker per vecka. Svaren korrelerar man sedan med om personen är rik, har kompisar eller har sex ofta. Detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang.

Svaret på frågan om hur nöjd man är med sitt liv är ju redan en fråga om huruvida man är rik, har kompisar eller hur ofta man har sex. Hur vet man om man är nöjd med sitt liv? Jo, man bedömer om man har det som definierar en lycklig människa. Man är inte ens lycklig i den här bemärkelsen förrän man frågar sig om man är det, innan man skapar sig ett narrativ med fokus på lycka.

Om det nu är sant att det är en sån här bedömning man gör så borde ju den bedömningen vara påverkbar. I ett genialt enkelt experiment undersökte Strack et al (1988) sambandet mellan hur ofta studenter dejtar och hur nöjda de är med sina liv. Ställdes frågan om dejting först var korrelationen 0,55 (visst samband). Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att dejting förklarar 25% av variationen i studenters lycka! Men, frågar man frågorna i motsatt ordning, alltså frågan om dejtingen efter frågan om allmän lycka så blev korrelationen 0,16! Alltså, påminde man den svarande om tillståndet i dennes kärleksliv så påverkade det bedömningen av hur nöjd hon var med sitt liv!

Det är alltså i denna bemärkelse som slutsatserna om lyckan blir ett cirkelresonemang. En bättre väg att gå för lyckoforskningen är att undersöka faktiskt upplevd lycka ett givet ögonblick, och undgå den här bedömningen för den svarande. Man kan exempelvis ge en försöksperson en beeper och ett schema, och instruera henne att vid slumpmässiga tillfällen notera känslotillstånd i stunden. Nobelpristagaren och psykologen Daniel Kahneman (2006) refererar såna undersökningar och menar att med detta lyckomått blir korrelationerna till de klassiska lyckofaktorerna (inkomst, civilstånd, hälsa, anställning) mycket lägre. Kahneman menar också att människor generellt överskattar hur mycket lyckligare de skulle bli om de var rikare eller friskare, just på grund av det här cirkelresonemanget.

Detta är inte något som omöjliggör lyckoforskning, utan ifrågasätter bara det vanligaste metodvalet. Den klassiska lyckoforskningen har fokuserat på fel faktorer som de viktigaste för att göra människor lyckligare. Vilka som skulle vara bättre blir bara gissningar, men förslagsvis är det bästa att ägna sig åt aktiviteter som ger lycka i stunden: sova, äta och bajsa.

Kahneman, D., Krueger, A. B., Schkade, D., Schwarz, N. & Stone, A. A.: (2006) "Would You Be Happier If You Were Richer?", Science, vol 312, 2006.

Strack, F., Martin, L. & Schwarz N.: (1998) "Priming and Communication", European Journal of Social Psychology, vol 18, 1988.

Psykologer tittas på i film

Det är mycket prat om alla fördomar om psykologer. I den mån detta är sant är det psykologernas eget fel, de har i vilket fall media på sin sida. Här är de coolaste filmpsykologerna:

1. Kris Kelvin i Solaris: Jävligt pretto film med en jävligt cool katt. Den här snubben är alltså både kosmonaut (leg.) och psykolog (leg.). Dessutom är han påfallande stilig i både den ryska och den amerikanska versionen; George Clooney dammit!

2. Beth Gardner i Basic Instinct: Mindre pretto film, mer snygg psykolog. Skådisen Jeanne Tripplehorn är snyggare än Sharon Stone och hennes femme fatale / mördarflata / knulla-sina-patienter -karaktär är mest film noir i hela rullen. Förresten är hon kusligt lik en dalkulla jag dejtade i somras.


3. Fox Mulder i X-files: Psykolog med tjänstevapen och en FBI-badge, kan det bli bättre? Agent Mulder var anledningen till att jag 12 år gammal övergav min tidigare plan för vuxenjobb (tågtidtabellplanerare). Tänk va, jaga unmarked helicopters i majsåkrar i Texas eller aliens i de sibiriska gruvorna. Kanske hångla med Agent Scully nån gång ibland.

Egentligen skulle jag förstås ha med Hannibal Lecter från Silence of the Lambs också, men han väl inte precis någon positiv mediabild. Andra förslag?

Stadsbiblioteket

Knallade in för jag hade tid över att vänta en stund vid odenplan och tänkte titta i nåt vadsomhelst med krumelurer. I toppen av trappan och under alla de bågnande babylonska bokhyllevåningarna sitter en liten snorig unge och äter glass. Det är mars och en sån här liten snurrad rödgrön historia som hon metodiskt och njutningsfyllt slickar i sig med högljudda smaskningar, smackanden och, i pauserna, höga teatrala mm-anden. Fyra år och helt oberörd av Asplunds profana kunskapstempel, även om hon tittar noga på alla som släntrar in och ut genom de där magnetpinnarna framför henne, men sen känner hon igen sin pappa i en hiskelig gul cykelhjälm, och hon kränger på sig overallen över armarna, glassen slut nu, och vaggar efter cyklisten ut i snöfläckar och blå skymning.

Anledningen till att negrer inte är så smarta

Det är ett tråkigt faktum att Afrika är en kontinent med väldigt låga IQn. Av de tjugo dummaste länderna i världen ligger tretton i Afrika. Vad kan detta bero på? Man kan ju tänka sig en massa fantasilösa mat/ utbildning/ kulturspecifika-test/ dålig-belysning-under-testningen -förklaringar, men den absolut coolaste står psykologen Satoshi Kanazawa på London School of Economics för.

Kanazawa är egentligen intresserad av begreppet g-faktor. Detta är en statistisk konstruktion som kommer ur faktumet att nästan alla mått på det vi kallar intelligens samvarierar något. Denna samvariation kallas för generell intelligens och anses vara den del av IQ-begreppet som är mest ärftlig och minst påverkbar av kultur. Det är ett mycket kontroversiellt begrepp och oerhört intressant. Den vanliga förklaringen till g-faktorn brukar vara nån sorts flummig idé om neural effektivtet, men Kanazawa argumenterar för att g-faktorn tvärtom är en mycket specifik kognitiv modul. Han menar att g-faktorsmodulen har utvecklats hos människan som en anpassning till en mycket varierande ursprungsmiljö. G-faktorn, eller innovationsmodulen, är alltså en modul bland alla andra små ansiktsigenkännings-, lögndetektions- och intentionsläsar-moduler. (Jag skrev om det här i höstas).

Satoshi har rätt vettiga argument för detta, exempelvis bristen på samband mellan en persons IQ och antalet barn man har, eller ens lokalsinne. Idén är alltså att dessa förmågor (att skaffa barn och att hålla ordning på var man befinner sig) bygger på andra distinkta moduler, skilda från g-faktorn.

Men som en avslutning på sin argumentation plockar han fram, sådär i en bisats, sin verkligt heta potatis: "If general intelligence evolved as a means to deal with evolutionary novel situations, then it follows that it should evolve more rapidly in the rest of the world than in the ancestral environment of the sub-Saharan Africa."

Under de hundratusen år som vi icke-afrikaner har varit innovativa och byggt kultur har alltså de här negrerna slappat runt och låtit livet rulla förbi på gammal automatiserad slentrian. Alla vet ju hur jävla intellektuellt utmanande det är att traska runt på en savann och bara överleva, man kan fanimej göra det i sömnen. Detta menar alltså Kanazawa ska förklara den kvarstående skillnaden i IQ-resultat mellan kaukasiska och svarta amerikaner, liksom ovan nämnda stora skillnad i IQ-normering i Afrika och resten av världen. Jag tycker han är jävligt ball.

Kanazawa, Satoshi (2005): General Intelligence as a Domain-Specific Adaptation. Psychological Review, vol 111, sid 512-523.

De vansinnigas vansinniga tankar

I KBT-behandling av ångeststörningar ingår alltid en komponent av normalisering. Man vill förmedla att patienten "egentligen" är frisk, men att olyckliga omständigheter har fått förvisso fungerande psykiska system att fungera icke-adaptivt. För patienter med tvångssyndrom/OCD har jag fått lära mig att det är extra viktigt att komma ihåg att det inte är patientens tvångstankar som är "sjuka", utan patientens reaktion på sina egna tankar (tron att tankar kan inverka på verkligheten exempelvis). OCD-patienter skäms annars ofta för sina tvångstankar. Ångesten tankarna ger upphov till blir värre om de ses som ett uttryck för något essentiellt och galet som ligger bakom dem. Detta har presenterats på vår terapeutkursföreläsning om OCD. Detta är uppenbart en bra inställning till tvångstankar i en terapi. Problemet är bara att det antagligen inte är sant. I själva verket är det antagligen så att OCD-patienter har verkligt vrickade tankar.

Det finns förstås stöd för att tankeinnehållet skulle vara egalt för utvecklandet av OCD. Studien som detta baseras på tyvärr från 1978, lite väl länge sen kanske. Sen dess tycks empirin svikta. Ett exempel: Rassin och Muris gjorde en undersökning i två steg: först lät de ett gäng försökspersoner och ett gäng OCD-patienter skriva ner de återkommande och obehagliga tankar som de visste med sig att de ibland hade. Därefter har de låtit psykoterapeuter och psykologstudenter titta på dessa tvångstankar och gissa vilken grupp de kom ifrån. Här nedan är sex stycken tvångstankar, som en liten putslustig övning kan ni ju själva gissa vilken grupp de olika tankarna kommer ifrån (fritt övers.):

- "Att attackera eller strypa katter"
- "Äckliga sexuella handlingar med en annan man"
- "Begick jag det här brottet?" (när man läser en artikel om ett brott)
- "Hur många kalorier är det i den här maten?"
- "Att säga någonting snuskigt"
- "Mina barn kan vara skadade"

Rätt svar är förstås att de första tre är från OCD-gruppen, och de sista tre från deltagarna utan diagnos. Både psykoterapeuter och psykologstudenter kunde också korrekt placera dessa och ett stort antal andra tankar: terapeuter hade rätt för 65 % av alla tankar, och studenterna för 62 %. Rassin och Muris konkluderar att "there is at least a subtype of obsessions that are characterised by an abnormal content."

Men både orginalstudien (som har ett liknande upplägg) och Rassin & Muris har ju lite svajig metodik. Man kan väl knappast förvänta sig att friska personer kommer ihåg alla "potentiella" tvångstankar som de har haft. Det faktum att OCD-patienterna reagerar som de gör på tanken ökar ju sannolikheten rätt rejält att de kommer att kunna rapportera den. Man undrar ju också varför OCD-patienter har såna skumma tankar. Genom introspektion vet jag förresten att mina tankar smäller rätt rejält mycket högre än att jag "kanske skulle råka strypa en katt".

Rassin, E. & Muris, P.: (2006) Abnormal and normal obsessions: a reconsideration. i Behaviour Research and Therapy # 45, 1065-1070.

Vad alla män bör kunna*

Alla dessa föreläsningar man går på och allt man lär sig som man aldrig kommer att ha någon nytta av. De verkliga skillsen får man se till att lära sig själv: exempelvis hur man ledigt och lätt plockar av en flicka hennes bh. Detta är relevant kunnande! En bristfällig prestation i detta moment i avklädningsproceduren i förspelet kan ge upphov till nervositet, panikattacker och i värsta fall sexuell dysfunktion.

PA och jag lånade både Jennys bysthållare (samt hennes mångåriga erfarenhet av att ta av densamma) och skred till verket. Den skumma provdockan som kom med lägenheten har efter tre år nu funnit sin första funktion. Resultaten av bh-träningen är makalösa och presenteras nu exklusivt på Kungen & Silvia!

Pilotstudiens deltagare valdes ut efter tillgänglighet, vi var jag och PA. Baseline (vår förmåga innan interventionen) var skrämmande dålig: I snitt tog det oss 51 sekunder att knäppa upp de två hyskorna bakom dockans rygg. Träning ger dock snabbt färdighet! Efter noggranna instruktioner och förevisning av Jenny, samt detaljerad feedback efter varje försök, så lyckades båda försöksdeltagarna på mycket kort tid bli betydligt skickligare på bh-uppknäppning. Efter bara 5 träningsomgångar så är uppknäppningstiden nere på 7 sekunder (figur 1).

Effekten är dessutom stabil. En uppföljningsmätning ett dygn senare visar att förmågan åtminstone inte på denna tid har hunnit glömmas bort. Framtida studier får undersöka hur väl detta står sig över än längre tid, vid andra knäppningsanordningar, samt resultatens ekologiska validitet (d.v.s. i skarpt läge, s.a.s.).

Fortsatta studier med än högre satta mål är redan i pipeline. Nästa steg är förstås att kunna ta av en bh med bara en hand. Ännu icke publicerade resultat från Kransenpunkargruppen tyder på att detta går att göra på precis lika kort tid som med två händer!

* Redaktionen för K&S undanber sig alla förutsägbara PK-kommentarer om det heteronormativa antagandendet i inläggets rubrik.

Föräldrautbildning

Jomenvisst, tog mig samman och skrev en verklig kick-ass wikipediaartikel om föräldrautbildningar (KOMET, Cope, De otroliga åren). Komplett med diagram och hela baletten. Det är bara att hoppas på att potentiella kursdeltagare också är wikiläsare, så att det får dem att gå utbildningarna också.

wikipedia: Föräldrautbildning

Och med anledning av den märkliga DN-artikeln i söndagens tidning så tog jag mitt ansvar och styrde upp GAD-artikeln också (Men mest stal jag texten från Ulrikas föreläsningsanteckningar).

De vansinnigas solglasögon

Hur är det egentligen med de här galningarna som alla pratar om? Vem är det som är galen, och hur kan man ta reda på det? Psykologiforskare these days brukar stoppa in den misstänkte i en MR-kamera för att få svar, men en betydligt billigare "folk psychology"-metod är tillgänglig: att titta. Det är ju exempelvis allmänt känt, redan gamle Hippokrates osv, att galna människor har solglasögon.

För att luska redan på sanningshalten i denna truism (!?) så har den märklige Dr Eperjesi i England bett 98 av sina kompisar att fylla i Cattel's personlighetsformulär 16PF5 och dessutom att uppge huruvida de använder tinted lenses (typ ljusa solglasögon). Till Eperjesis stora förvåning, och onekligen även min egen, så hittar han inga samband mellan personlighetstyp och huruvida man har mörkade glasögon.

Eperjesi konstaterar att det faktiskt är fel med "the labelling of people who wear tinted lenses as psychoneurotic". Man kan inte göra annat än hålla med.

Eperjesi, F.: (2007) "Do tinted spectacle lens wearers have a different personality?", Opthalmic Physiology, 27:154-158.

En obekväm sanning

Det är roligt att vara onödigt provocerande. Men här är faktiskt en poäng och en fortsättning på min nya nisch som lyckotyckare: angående förtryck. Jag föreställer mig att människor som är förtryckta är olyckliga. Man kan tro att de absolut borde vara olyckligare än förtryckarna. Så hur är det då med det här omtalade patriarkatet?

Till min lyckoartikel så samlade jag ju in lite statistik på lycka och olika korrelat, och kan därför snabbt ta reda på hur det egentligen ligger till i den här frågan. Data för Sverige från World Values Survey visar följande: En ANOVA ger att kvinnor i Sverige är signifikant lyckligare än män (sig. < 0,001, eller som man också kan uttrycka det: sig. < 0,00). På frågan ”Är du lycklig?” kan respondenten svara antingen ”Väldigt lycklig”, ”Ganska lycklig”, ”Inte särskilt lycklig”, fördelningen syns i diagrammet här bredvid (jag lämnar färgkodningen utan kommentar). Ger man svarsalternativen värdena 1 till 4 (som markerat) kan man räkna ut ett medelvärde och finner då att gruppen kvinnor får medelvärdet 3,34 och gruppen män får 3,26. Med 2967 svarande så är det alltså en signifikant skillnad!

Den som vill rädda sin bild av patriarkatet som något som gör människor olyckliga kan dock påstå en helt annan sak: att patriarkatet gör alla olyckligare, kvinnor och män lika. Eller tja, uppenbarligen blir ju männen extra olyckliga, men ändå. Det är ju ett mer svårundersökt påstående, men även om det inte är så man tänker sig att förtryck fungerar så är det väl helt möjligt. Men jag är en konservativ man, och tänker inte sluta kalla mig feminist bara för lite löjlig empiri, eller brist därpå. Istället måste man komma ihåg att orättvisor och fördomar är dåligt i sig självt, oberoende av om de som lider av dem vet om dem eller inte.

/L

Cullbergcitat

Psykoanalytikern Johan Cullberg är en omtalad man, och en mångtalig tillika. I höstas kom hans memoarer ut i form av boken Mitt psykiatriska liv. Förutom att den innehåller en roligt klyschig psykodynamisk beskrivning av Johans barndom (komplett med moderliga bröst, förförelsefantasier och ödesmättad Bergmansk symbolik), så brer författaren ut sig över sin syn på psykiatri i allmänhet. Jag har alltid föreställt mig Cullberg som en rätt extremt flummig lirare, utan vidare verklighetsanknytningar. Han har exempelvis utmålats som en villkorslös motståndare mot all neuroleptika, men detta förnekar han i boken. Han diskuterar också på ett fint sätt den psykodynamiska analysen/terapins nuvarande roll i psykiatrin: "Målet för psykoanalys är insikt, och där är psykisk hälsa något man hoppas få på köpet".

Cullberg är överhuvudtaget kritisk mot psykoanalys som behandlingsform inom psykiatrin: "Om man vet att varje analysand per år kostar nästan lika mycket som en psykologtjänst på ett sjukhus, är det förståeligt om politikerna frågar sig om ersättning av kostnader för psykoanalys är en rimlig prioritering. Den psykoanalytiska metoden skulle fara väl av att tydligt definieras som en pedagogisk verksamhet, snarare än behandlande". Han tycker också att det är fel att bara terapeuter som är läkarutbildade får vara anslutna till försäkringskassan, detsamma borde gälla psykologer. Själv tycker jag iofs att ingen terapeut borde vara ansluten (särskilt om de bara håller på med självinsikt och inte behandling), men Cullberg är i vilket fall ute efter nån sorts konsistens.

Det är fint att märka hos sig själv hur man begår sådana här misstag, att man lätt överskattar meningsskiljaktigheter. Får man någon annans åsikt refererad för sig ska man förmoda att det är en vinkling av densamma, precis som det här referatet är det.

/L

supremes x2#2

Det går helt enkelt inte att sluta för det är så underbart allting! Donnorna ser fortfarande jävligt weird ut, de är som en illustration av det luddiga ordet fulsnygg. Men även om Flo, till vänster i bägge, fortfarande ser ut som en satans prematurunge så kan jag inte låta bli att kära ner mig totalt. Bara en sån sak som att hon står i TV utan bh. Alltså först och främst den första rullen men tyvärr också en risk för den andra:

.

("Come See About Me" & "Back In My Arms Again")

"Casanovakomplexet"

heter en gammal bok av New Yorkaren Peter Trachtenberg, med underrubriken "Tvångsmässiga förförare och deras kvinnor". Så värst mycket med kvinnor är det ändå inte i boken, det är mest anekdoter om knasiga Don Juan's och deras vilda liv. Det lilla veckorevynmässiga psykologiserandet han ändå försöker sig på är en vämjelig soppa av halvsmältna begrepp från ett helt sekels psykodynamiska och sociologiska teorier. Butler och Freud, Dr Phil och Fråga Olle, allt efter behov. Hela boken slutar i en tröttsam tirad mot materialismen. Men jag läser den i vilket fall, och att döma av bokens skick är den nog en av Sopis' mest populära böcker. På sidan 45, där Trachtenberg refererar den verklige Casanovas liv och kvinnorekord (122 st) har någon slängt ner ett hånfullt "ha!" i marginalen. Trachtenberg inleder förresten med en märklig brasklapp, han tänker inte skriva nåt om bögar eller kvinnor. Man får förmoda att det beror på att för få kvinnor beter sig såhär, och alldeles för många bögar gör det för att det ens ska vara nåt att prata om...

Men boken har verkligen en poäng, ämnet är ju intressant. Eller i vilket fall fascinerande: män som knullar sig rakt ner i sitt eget fördärv, maniska och avskärmade som nån aspergerunge i en Märklinbutik. Lite spekulativa förklaringar till varför vissa män ändå ramlar dit på detta beteende är på sin plats:

den evolutionspsykologiska: Det är ju så uppenbart att det är tråkigt. Precis som för den där psykopatpappan jag skrev om i höstas så är ju tvångsmässigt sex med nya kvinnor en verkligt fin reproduktiv strategi för vilken man som helst. Det är en avvägning mellan kvalitet och kvantitet, ett litet antal ungar med stor möjlighet att överleva eller ett större antal som man inte håller så värst noga koll på. Det selektiva trycket på fadersbeteende (för att ens avkomma ska överleva) är ju helt obefintligt idag, så man nog förmoda att den här fenotypen strax är haut-haut-haut.

en psykodynamisk: Trachtenberg har läst sin Freud, han har till och med läst sin Kernberg. Han kommer fram till att alla män med knullaruntproblem har en borderlinepersonlighet, de är helt enkelt prepsykotiska och projicerar ut sin egen förvridna narcissism och inbillade omnipotens på olika kvinnor som kommer i deras väg. Kort sagt: man idealiserar en kvinna, ligger med henne ett par gånger och upptäcker att hon inte lever upp till ens bisarra krav, och slänger därpå bort henne för att fortsätta till nästa.

Som en subkategori till psykodynamiska förklaringar kan man ju tillfoga en queerteoretisk: män som ständigt måste knulla olika kvinnor försöker bara bevisa att de är straighta. Tvångsmässiga förförare och deras eviga arbete att lappa ett jävla såll av queert läckage.

en inlärningsteoretisk: Man behöver inte precis vara Skinner för att fatta att sex och raggande är någonting som är ganska belönande på kort sikt, särskilt om man är bra på det. Det är ju förresten allmänt känt att sex är en av de få primära förstärkarna (tillsammans med uppmärksamhet, mat och vadå, heroin?). Gör en ABC-analys på det du. Allt beteende som leder till sex kommer öka i frekvens, särskilt om organismen inte är så vass på att tänka utanför nuet (det som Dr Ramnerö annars skulle kallat för "arbiträrt applicerbara relationsresponser"). Det blir ju förstås inte lättare när även de långsiktiga konsekvenserna är just väldigt långsiktiga (sjukdomar, avsaknad av ett längre förhållande m.fl.).

en kognitiv: Kort uttryckt är det väl bara rakt av dålig självkänsla, en självkänsla som måste kompenseras med självförtroende. Trachtenberg är inne på den här idén, även om han inte använder den kognitiva psykologins begrepp: Ett grundantagande om att man inte är värd att älska och så ett gäng villkorsantaganden om att man kanske är okej ändå bara man kan prestera etc. Sex är en lika god prestation som någon annan. Eller är det för enkelt? Kanske är det bättre med nån sorts B&K-blandning, att verkligen se missbruket som ett tvångssyndrom med nån sorts katastroftanke baserad på ett grundantagande om att riskera att wind up helt ensam.

Trachtenberg är när allt kommer omkring befriande deskriptiv: Casanovor är oförmögna till egen njutning, upptagna av sexteknik i brist på intimitet och kan delas upp i sex typer: Sluggern, Vagabonden, Romantikern, Bobyggaren, Jonglören, Hankatten (ja, detta är en givet facebook-app). Mr T listar "stapelvaror i libertinens nödutrustning"; "p-pillret, telefonen och penicillinet", check, check, check, det är svårt att inte läsa den som en instruktionsbok!

Egentligen är det förstås sorgliga historier, och T sticker inte under stol med att det handlar om lidande. Frågan infaller sig som ett brev på posten: kvalificerar detta för en egen DSM-V-diagnos?

lyckoforskning

Nu ska jag skryta en smula. För första gången i mitt liv är jag nämligen publicerad, och på verkligt papper dessutom. Tidningen är förvånande nog en väntertidskrift, och en verkligt klassisker dessutom: Flamman är över 100 år gammal!

Om sanningen ska fram så är det hela mest min brorsas förtjänst, den snubben skriver artiklar lättare än jag borstar tänderna. På grund av sitt nya jobb så kan han inte skriva ut sitt namn, så jag får hela äran. Artikeln går att läsa på internet, men då missar man tyvärr de fina korrelationsplottar jag knåpat ihop. Egentligen är den väl rätt ytlig, men introducerandet av Gini-koefficienten i lyckoforskningen är i alla fall något helt nytt.

Artikeln: "Pengar är inte lycka".

/L

Veckans besatthet

Varsågod: en av musikhistoriens mest uttjatade refränger från Stop In The Name of Love med The Supremes. Det är synd och skam att de har tjatat ut en låt som egentligen är bra! Kolla på Diana Ross' underläpp under refrängerna! Studera hennes patologiskt beniga armar! Spana in de två andra märkliga duorna! Den vänstra, Florence Ballard, är typ 16 år och ser ut som att hon har nån kromosomskada. Mary Wilson, som står till höger, ser ut som vilken tjej som helst på blå linjen. Och klänningarna! Jag skäms och skäms.

"make yours like mine"

Vanligtvis ägnar sig den medicinska vetenskapen en hel del åt att bena upp diagnoser i subgrupper. Diagnosticering är att placera patienten i rätt subgrupp, och desto mindre subgrupp desto bättre. Detta gäller också för neuropsykiatrin. För gruppen barn så finns det ett antal diagnoser man som psykolog har att välja på: ADHD, autism, språkstörning och mental retardation är de i särklass vanligaste. Låt mig fatta mig kort: det här är inte några bra diagnoser.

Jag föreställer mig att bra diagnoser ger en fingervisning om vad som orsakar syndromet, de är någorlunda stabila över tid, ber om man om en second opinion så får man oftast samma svar en gång till och kanske viktigast av allt: de pekar vidare mot behandlingen. Inget av detta gäller emellertid för dessa neuropsykiatriska diagnoser. Uppfattningen hos kliniker tycks vara att ett barn "rör sig mellan diagnoserna". Det är inte bara det är de är beteendediagnoser, inte ens som grupperingar av symptom fungerar de något vidare. En betydligt enklare lösning är en som alltså inte är den vanliga inom medicinen: att istället bunta ihop diagnoserna till en enda.

Det viktiga med utredningarna som görs är att de beskriver symptom: problem med arbetsminne, stereotypier, mentaliseringsförmåga, abstraktionsförmåga, exekutiva funktioner, episodiskt minne, kognitiv snabbhet, tvångsmässighet osv. För alla dessa enskilda symptom finns behandling med farmaka eller pedagogik. Skulle en sådan lista med funktioner standardiseras så fungerar den lika sammanfattande som en luddig diagnos, men med en tydlig koppling till behandling.

I wanna tell you about Charles Mingus and the Jox' Knapp

I början av mitt liv som student var jag inte den skarpögde och fokuserade man som jag är idag. Tvärsom stördes mina psykologistudier av irrelevanta och nördiga projekt, av vilka Joxarens Knapp i Tensta var det i särklass mest meningslösa.

Fredrik Söderström byggde mig en trälåda med en suggestiv röd knapp på, som när man tryckte på den hummade förföriskt. Med ett kapitel om Skinner i den ena handen och en jumbopåse räkor i den andra var det inte svårt att få min begåvade katt att lära sig att respondera riktigt. Varje gång han tryckte på knappen fick han en räka, och not before long gjorde kattstackarn inget annat. Tanken var att knappen skulle kunna flyttas ut på balkongen och funka som ringklocka på vintern, men det visade sig svårt att få Jox att generalisera särskilt långt från kylskåpet.

Men större män än jag har ägnat sig åt katträningens ädla konst. Den legendariske kompositören och basisten Charles Mingus lärde sin katt att använda en riktig toalett. Se The Charles Mingus CAT-alog for Toilet Training Your Cat för en bra och konkret beskrivning av hur man kan gå tillväga. Om man har en innekatt vill säga. Annars ägnade sig Mingus åt att spöa upp sina bandmedlemmar och göra extremt knasjazziga album som exempelvis The Black Saint & The Sinner Lady (sambanden fortsätter förresten: till detta album lät Mingus sin psykolog skriva en del av musiken!)

Jox fortsatte sin karriär i Tensta med att göra nattliga överraskningsattacker mot Samuels gamla madrass och med att ge Amandas pojkvän allergi. Mingus katt Nightlife lärde sig i övermod också att spola efter sig, och försvann under mystiska omständigheter på senhösten 1967.

Doris Lessing

Idag får Doris Lessing nobelpriset. Som alltid var K&S steget före. Redan i Kungen & Silvia #4 ("ansar mustascherna") skrev vi som svar på en insändare från Ebba Witt-Brattström att vi tyckte Doris borde få't.:

"Hej Kungen & Silvia!
Jag måste instämma i Johannas kritik av er behandling av henne och kvinnliga skribenter i allmänhet. Det är inget fel med att nämna Suburban Kids mer än en gång i en artikel! Som straff får ni räkna upp de fem mest underskattade kvinnliga författarna.
/Ebba Witt-Brattström

Hej,
Det är en svår fråga, de är så många. Det är också viktigt med en kontext. Vi väljer Nobelpriset, som väl kan sägas vara en slags guldkanon (10 kvinnor och 91 män). Då fattas t ex följande kvinnliga författarskap: Karin Blixen, Virginia Woolf, Astrid Lindgren, Marguerite Duras och Doris Lessing.
/Vänliga hälsningar K&S"

Det är faktiskt sant att hon skrev nåt av ovanstående.

Hjärnan i skålen skallen

I somras när jag läste in mig inför min praktiktermin hittade jag en beskrivning av en bisarr Frankensteinoperation. För patienter med mycket svårbehandlad epilepsi som härrör från endast en hjärnhalva kan denna hjärnhalva helt plockas ur. Operationen kallas hemisfärotomi (eng. hemispherectomy) - som lobotomi fast en hel hjärnhalva istället för bägge frontalloberna (Läs för guds skull den mycket usla svenska wikipediaartikeln).

Det verkligt bisarra här är dock att en variant på den här operationen fortfarande används, och inte så sällan heller. Numera kallas den funktionell hemisfärotomi och har ändrats så att den aktuella hjärnhalvan inte opereras bort utan istället kopplas ur. Alla neurala förbindelser in och ut ur barken skärs av medan cortex och blodtillförsel lämnas intakt. Även om denna operation låter dramatisk så är prognosen faktisk ganska god; anfallsmässigt såväl som för patientens kognition och livskvalitet.

Låt mig presentera två relevanta citat:

I en uppföljande studie från 1991 skriver Shelagh et al. att EEG från den bortkopplade hjärnhalvan visar att "the isolated cortex remains viable". Lite mer vågat uttrycker sig Zülch & Micheler som 1978 skriver att "Postoperatively the EEG was normal on both sides, although there was an amplitude reduction on the side of hemispherectomy."

Detta påminner mig om psykologen och nobelpristagaren Roger Wolcott Sperry's split-brain experiment från 60-talet och framåt. Patienter som genomgått en callosotomi, då hjärnhalvorna skiljs från varandra (men inte från input/output), beter sig som att de i själva verket är två olika personer. Sperry kallar det rakt ut för "The presence of two minds in one body." (Det är inte helt uppenbart vad som menas med att man räknar antal medvetanden överhuvudtaget, men poängen går ju fram lika bra om man tänker sig att en split-brain patient har två oberoende streams of conciousness eller två conciousness-bundles.)

En patient som genomgått hemisfärotomi kan alltså i samma bemärkelse ha två medvetanden, bara det att ett av dem inte kan kommunicera med omvärlden! Det medvetandet som fortfarande kan styra kroppen knallar runt i världen och lär sig cykla och prata och diska. Det otursamma epileptiska medvetandet flyter runt ensamt och drömmande i ett oändligt ingenting...

(Zülch & Micheler: "Hemispherectomy 25 years later" i Journal of Neurosurgical Review, #1-2 1978.
Shelagh et al: "Functional hemispherectomy EEG findings, spiking from isolated brain postoperatively" i Neurology #41, 1991.
Sperry: "Hemisphere Deconnection and Unity in Concious Awareness" i American Psychologist 1968).

-

http://learntoenjoylosing.blogspot.com/

lite diskret smyg-reklam bara, vill såklart inte ta för mycket plats här bland (eller bli alltför förknippad med?) lars psycho-ramblings.
now move along.

/ P.A.

november

Nu är det hårda tider: tre dagar kvar tills det månatliga miraklet, och det är lika spännande varje gång: kommer det nåt eller inte? (Nej, jag pratar inte om nåns mens - jag önskar jag gjorde det men nu är det alltså CSN.) Jag är så fattig att jag inte har råd att köpa lunch ens en gång. Istället smyger jag ner till lekterapin här på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och stjäl. Jag tittar leendes på förskolläraren som läser sagor för de skalliga barnen. Osett fyller jag fickorna med frukt. "Är det det där en banan du har i byxorna, eller är du bara pedofil?" säger hon inte, tursamt nog. Wow, stjäla mat från döende barn - en all time low får man hoppas.

Långa diagnosmöten med hurtiga neuropediatriker, långa nervösa stunder i väntan på patienter som aldrig dyker upp för sina inbokade testningar. Ruskiga disputations-föreläsningar med horder av pålästa doktorander. Man borde blivit läkare istället, och få lite status? Man borde bli doktorand, och känna sig smart? Mina värderingar är som en kompass i bermudatriangeln, de är helt värdelösa för att ge mig nåt slags egen riktning.

Hämtar upp cykeln (den är förresten också kind of snodd slår det mig nu) vid Musslan och cyklar hem. Halvvägs över Västerbron blåser en dimma in från över Långholmen. Det går inte att se om man är på väg till Söder eller till Kungsholmen, eller vartifrån man kom. Från jobbet eller på väg till? Inte som att det spelar någon roll hur det skulle vara, mina fingrar är för kalla och stela för att bromsa om jag skulle vilja vända. Men, äsch - jag gillar det här!

den själviska genen + en allierad

Träffade en pratsam tjej på en fest hemma hos Lena. Hon berättade om pappan till sitt barn; en man som beskrevs som ett riktigt skolboksexempel på en psykopat. Den här killen har sju barn med lika många kvinnor. Mammorna till hans barn har en egen facebook-grupp där de koordinerar sina lawsuits mot honom (smart! och kusligt likt Dean Moriartys flickvänner). Med varje kvinna tjatade han tills de skaffade barn ihop, och så fort hon var på smällen så var han på väg till nästa fertila livmoder. Undrar om han är spermadonator? Sticker han hål på kondomer? Har han erbjudit sig själv som försöksperson i kloningsexperiment?

Den här vrickade killen är en parodi på vad evolutionärpsykologin säger om människors grundläggande motiv: vi vill sprida våra gener. Vem hade kunnat ana att någon skulle ha det som ett personligt mission?

Gammal = gaggig?

Vanligtvis så tänker man sig ju att gamlingar inte är de skarpaste knivarna i samhällets besticklåda. Inte så att man nödvändigtvis kommer blir dement eller så, utan bara att man oundvikligt blir lite mera korkad up in the high 80's. Men det finns en del som tyder på att detta helt enkelt inte är sant. I själva verket är antagligen det normala att bibehålla de flesta av sina kognitiva förmågor, nästan oberoende av ålder. Två saker tyder på detta: Korrelationsstudier med sjukdomar och Flynn-effekten.

1) Ove Almkvist på psykologiska institutionen på SU publicerade i våras tillsammans med två kollegor en stilig studie på hälsans påverkan på kognitiv förmåga. De har låtit sina försökspersoner genomgå mycket noggranna hälsokontroller och noterat även mycket små, subkliniska, sjukdomssymptom: exempelvis en aning förhöjt blodtryck, en liten avvikelse på en MR-bild av hjärnan eller några kilon övervikt.
Dessa små hälsofel korreleras sedan med försökspersonernas kognitiva förmågor (rådata i IQ-test bland annat). Ut trillar att ålder bara förklarar 6% av variationen i kognitiv förmåga! Hälsa å andra sidan förklarar 11%. Här bör man förresten komma ihåg att kvarvarande 83%(!) av variationen förklaras av helt andra faktorer: ärftlighet och utbildning exempelvis. De sex procent som ändå förklaras av ålder, det vill säga de kognitiva förmågor som i någon mån faktiskt försämras, är rumsligt korttidsminne och hastighet vid öga-hand koordination.
De hälsofaktorer som mest påverkar kognitionen är hjärt/kärlsjukdomar. Ett förhöjt blodtryck kan exempelvis leda till många små hjärnblödningar med medföljande generell men liten intelligensförsämring.
(Bergman, Blomberg & Almkvist: The importance of impaired physical health and age in normal cognitive aging. i Scandinavian Journal of Psychology #48, 2007)

2) Flynn-effekten är ett välbelagt fenomen inom intelligenstestning. Kort kan man säga att intelligensen (definierat som IQ) i västvärlden tycks ha ökat med ungefär en standardavvikelse sen 50-talet. Detta finns det flera möjliga anledningar till: exempelvis bättre utbildningar och bättre mat. Den genomsnittliga artonåringen idag är som de smartaste 12% var 1950. Men detta innebär ju att den genomsnittliga 70-åringen alltså har halkat efter i den allmänna intelligensökningen. Hon kommer framstå som sämre presterande än de yngre personerna på grund av åldersskillnaden medan det i själva verket är en fördröjd effekt av den allmänna intelligensökningen! Min farmor gick sex år i skolan, vilket många i hennes generation gjorde. Det är klart att jag är bättre på matte och allmänbildning än vad hon är, med mina 17 år av studier!
(Flynn: Massive IQ gains in 14 nations: What IQ tests really measure i Psychological Bulletin #101, 1987.)

Kanske förklarar Flynn-effekten de sex procenten i Almkvist-artikeln, de som alltså kvarstår som effekt av ålder när hälsa kontrollerats för (även om det ju låter osannolikt considering vilka kognitiva förmågor det rörde sig om där).

Observera att inget av dessa exempel motsäger att äldre personer de facto har lite lägre kognitiva förmågor än yngre personer - det har de uppenbarligen. Men detta beror alltså inte på åldern i sig, utan på en ökad frekvens av sjukdomar och på sämre utbildning/kost under deras ungdom. Så sensmoralen: don't smoke and make love eller nåt.

Men men, ofrivillig PDT

De gamla psykologerna runt lunchbordet är alla f.d. 70-tals-pdt'are. Men även om de är gamla så vet de vart vindarna blåser, de har alla läst olika små krafskurser i beteendeterapi som de nu hjälpligt försöker motivera sina behandlingsmetoder med. Vi diskuterar barntestning och Barbro är svag för teckningstest (som vanligtvis anses vara psykodynamiska). Men även jag är ju svag för teckningstest! Jag hör mig själv säga: "Jag är ju inte psykodynamiker, men..." och nånting om att man inte ska kasta ut några barn med något badvatten, eller barnteckningarna med Rorschachplanscherna.

Psykodynamiska förklaringar tills människors beteenden är ju alltid roligare. Det är mer spännande att tänka sig att ormfobiker har nån weird falloshangup än bara bristfällig exponering och en biologisk priming yada yada. Det är roligare om ens drömmar betyder nånting än om de bara är neurologiskt brus. Den här teckningen av och föreställande en flicka är svår att titta på och inte tänka nånting spekulativt om upphovsflickans "inre värld". (Noteras bör kanske att de inverterade färgerna kanske överdriver teckningens Lovecraft-stämning!) Men det ska man alltså inte göra!

Men är det faktum(?) att vissa psykologiska förklaringsmodeller är intuitiva ett argument för att de är sanna? Det kan ju lika gärna vara så att de är intuitiva för att de är allmängods i vårt samhälle. Och all skit som Freudianerna fick ta för hundra år sen tyder ju i alla fall på att psykodynamiska teorier inte motsvarade den dåvarande "intuitiva" uppfattningen om psyket. Och förresten, även om de ärnaturligt(?!) intuitiva skulle ju inte det heller vara ett argument för deras giltighet!

Diagnoser & endofenotyper

Psykiatriska diagnoser är ett jävla helvete. Att få dem, visst, men att försöka dela ut dem rättvist!

De är oftast bara beteendediagnoser, dvs man får dem för ett visst beteende. Beteendet hyperaktivitet kan för vissa uppstå på grund av dålig djupsömn (på grund av en sorts "tyst" epilepsi som kallas TCI), men lika gärna på grund av ett lågpresterande arbetsminne. Behandlingarna är förstås helt olika: i det första exemplet medicinering och i det andra exemplet arbetsminnesträning. Dessutom: beteendet hyperaktivitet är bara ett problem i ett sammanhang som inte kan kompensera för det, det vill säga barnets sociala miljö. Denna är förstås också påverkbar, exempelvis mycket effektivt genom det av Stockholms Stad utvecklade föräldrautbildningsprogrammet KOMET. Detsamma kan sägas om exempelvis schizofreni och autism.

Men beteendediagnoser är inte bara ett problem för val av behandling utan också för forskning som försöker klargöra orsakerna. Gottesman & Gould var de första som försökte styra upp virrvarret kring schizofreni genom att använda ett begrepp från insektsbiologin: "endophenotype". En endofenotyp är så att säga mellansteget mellan en diagnos (fenotyp) och underliggande ärftlighet (genotyp). De använder också begreppet "biological marker" för motsvarande fenomen utan tydlig genetisk koppling. Poängen är alltså att reda upp delarna i ett visst beteende (diagnos) och undersöka varje sådan separat del och dess genetiska koppling. På detta sätt blir det lättare att se vilka delar av diagnosen som går att behandla med olika metoder; medicin eller terapi. Gottesman & Gould föreslår för just schizofreni några gener och medföljande preliminära endofenotyper: avvikelser i ögonrörelser, försämrat arbetsminne, nedsatt sensorisk filtreringsförmåga och förändringar i gliaceller. Dessa tillsammans innebär en risk som visar sig som en full-blown-psykos under fel miljöfaktorer (uppväxt och/eller stressorer).

På sikt kommer detta bergis att leda till helt nya diagnoser baserade på biologiska och finkornigt uppmätta kognitiva funktionsnedsättningar hos patienten, och inte alls den här sortens shotgundiagnosik som vi dras med idag!

(Irving Gottesman & Todd Gould: The Endophenotype Concept in Psychiatry: Etymology and Strategic Intentions, 2003)

Modularitet #2

Tidigare skrev jag ju om hur såld jag var på teorin att människans hjärna är funktionellt och anatomiskt strukturerad i små moduler. Detta är en teori som är lätt att få ihop med evolutionära förklaringar till hur människans psyke fungerar. Emellertid är alltså modularitetsteorin, förutom i form begränsad till perception, mycket kontroversiell.

Men det är nog viktigt att komma ihåg att även om alla evolutionspsykologi-teoretiker drar åt modularitetshållet så är de inte teorierna beroende av varandra.

Inom evolutionspsykologin antar man existensen av en Environment of Evolutionary Adaptedness, EEA, alltså en statistisk miljö till vilken våra gener är anpassade att överleva i (man tänker sig gärna en savann även om exempelvis den svenske arkeologen Bo Gräslund har argumenterat för att det nog var ett djungeldelta). Olika egenskaper hos EEA ger upphov till ett behov med en motsvarande funktion hos människan. Är dessa funktioner kognitiva så tänker man sig att en viss modul står för denna funktion. Alla är förstås överrens om att människans hjärna lämnar utrymme för en hel del flexibilitet. Man kan gärna tänka sig att denna funktion, flexibiliteten, var adaptiv eftersom EEA inte var helt statiskt utan krävde snabba lösningar av oss för att vi skulle överleva. Graden av förändring i EEA kan alltså hypotetiseras ha styrt graden av flexibilitet som är inbyggd i människans hjärna.

Sålunda ger inte ett evolutionärt perspektiv automatiskt stöd vare sig till teorier som säger att människans olika former av tänkande och förmågor är medfödda eller teorier som säger att de lärs in på nytt i varje generation. Det är alltså fortfarande samma gamla empiriska fråga som bör besvaras.

KBT & PDT

Psykodynamisk terapi eller Kognitiv beteendeterapi? Termin 6 på SU's psykologlinje måste alla välja inriktning. Det är ett val som har rykte om sig att vara så svårt att nån till och med skriver en examensuppsats om studenternas beslutsprocesser. Den socialt premierade uppfattningen i min terminsgrupp är att det är fel att vi tvingas välja och att vi istället borde få läsa hälften av varje. Needless to say håller jag inte alls med, jag tycker det är underbart att slippa PDT-flummet. Två argument; ett teoretiskt och ett pragmatiskt:

Det teoretiska argumentet är egentligen flera. PDT lider av begreppsmässiga oklarheter, dålig överrensstämmelse med övrig psykologisk och neurologisk forskning och förstås Poppers kritik av att psykodynamiska hypoteser ofta inte ens är falsifierbara.

Mindre allvarligt i min mening men tydligen mer komprometterande är de praktiska tillämpningarna: PDT har sämre evidens än KBT för behandling av exempelvis depression, tvångsbeteenden, autism och förstås fobier (se exempelvis SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering #3, 2004). En kvinna i min klass sa förvisso att vi borde inte välja mellan KBT och PDT, vi borde lära oss de terapier som det finns evidens för. Jag svarade att då blir det ju ändå bara KBT, men hon menade att eftersom det ändå bara är en tidsfråga innan det finns likvärdig evidens även för PDT så borde vi ju ändå lära oss bägge(!). Det finns också en populär idé om att PDT och KBT båda är bra behandlingsmetoder men för olika diagnoser. Det återstår emellertid att se vilka diagnoser som PDT faktiskt är bra på att behandla...

En helt annan femma kan ju vara hur de här terapiformerna fungerar för friska klienter. Helt utan grund alls har jag en känsla av att exempelvis narrativ psykoterapi, läs exempelvis Geir Lundby - Livsberättelser och terapi, nog är en bra metod för att hjälpa personer i livskriser eller identitetsproblem (som landstinget absolut inte ska lägga skattepengar på för att behandla). För detta vore det ju löjligt att komma dragande med KBT-knep som beteendeanalys eller automatiska tankar!

(Ursäkta den nördiga Larson-humorn. Det är en hyllning till universitetsadjunkt Liv Svirsky som dödsföraktande hade denna på en av sina powerpointslides i terapiintrokursen.)

Nyfiken på: skyttegravskrig

En sömnlös natt och inget att annat att läsa hittar jag klassikern E.M. Remarques På västfronten intet nytt i bokhyllan. Idel elände och människan när hon är som värst (jag ska omedelbart avslöja slutet: huvudpersonen dör en meningslös död i första världskrigets skyttegravar). Men innan jag går och lägger mig beställer jag upp några WWI-böcker från SUBs arkiv, bara av nyfikenhet. Två av dem är platta redogörelser för politiken kring, men den sista boken är helt otroligt cool: Trench Warfare 1914-1918 av Tony Ashworth, en brittisk sociolog.

En brittisk lägre officer i Royal Sussex Regiment skriver i augusti 1915: "I was having tea with A Company when we heard a lot of shouting and went out to investigate. We found our men and the Germans standing on their respective parapets. Suddenly a salvo arrived but did no damage. Naturally both sides got down and our men started swearing at the Germans, when all at once a brave German got on to his parapet and shouted out 'we are very sorry about that; we hope no one was hurt. It is not our fault, it is that damned Prussian artillery'."

Ashworth har upptäckt någonting som egentligen verkar helt osannolikt att ingen tidigare skrivit om, fenomenet Live and Let Live. I de fastlåsta positionerna som snabbt uppstod i början av kriget förstod enskilda infanterister på båda sidor om fronten snabbt att anfall var meningslöst. Eftersom de båda sidornas skyttegravar ofta låg så nära varandra att de var inom röstavstånd började soldaterna umgås med sina fiender istället för att skjuta mot dem. Man sjöng sånger för varandra och idkade ibland byteshandel av sina respektive ransoner. Julen 1914 firades här och var längs fronten gemensamt av fiendesoldaterna, mitt i ingenmansland.

Det märkliga julfirandet under krigets första vinter kom förvisso till de överordnades kännedom, och lyckades kväsas med hot om krigsrättegångar. Ashworths argumenterar, genom hundratals citat från soldaternas dagböcker, för att julfirandet bara var toppen på ett isberg av fraternisering mellan fiendesoldaterna. Under hela krigets gång pågår en strid mellan de individuella infanterisoldaternas intresse av att slippa slåss och arméledningens intresse av att ett ständigt utmattningskrig bedrivs mot fienden. I början av kriget kan soldaterna alltså öppet umgås, men vartefter kriget byråkratiseras och detaljstyrs alltmer minskar möjligheterna till vänskap och samarbete. När det märks att öppen fraternisering bestraffas övergås soldaterna till att helt enkelt inte skjuta alls på fienden, varefter bataljonhögkvarteren börjar kräva fram statistik på avfyrad ammunition och straffa de som inte skjuter tillräckligt. Infanteristerna börjar sålunda skjuta, men rakt ner i marken framför fiendens linjer. Ashworth kallar det här skjutandet för ritualiserad eldgivning, och citerar olika exempel på hur man kan visa soldaterna på fiendesidan att man inte menar allvar med sitt skjutande. En brittisk soldat skriver i sin dagbok att de hade döpt de olika tyska maskingevärsskyttarna på andra sidan ingenmansland efter de melodier som just den skytten hade för vana att, i staccato, skjuta i.

En soldat i brittiska armén 46'e division skriver: "On one occasion the following message, tied to a stone, was thrown into our trench: 'We are going to send a 40 lb bomb. We have got to do this, but dont want to. It will come this evening, and we will whistle first to warn you'." Tyskarna förväntar sig, och får också, motsvarande varningar tillbaka. De båda sidornas infanteri slår sig alltså samman mot officerarna, och hittar på hundratals vis att försöka lura sina överordnade att de försöker döda varandra, samtidigt som de visar infanteristerna på andra sidan att de bara låtsas. Om någon krigsivrande soldat fick för sig att bryta de outtalade reglerna tvingades motståndarsidan att ändå skjuta tillbaka på riktigt, och riskerna som faktisk strid innebar gjorde att krigsivrare blev mobbade och hölls tillbaka för att övriga soldater ville klara livhanken. "Hero" var i den brittiska armén ett skällsord.

Men: "Trench warfare was bureaucratised and the incidence if violence increased" skriver Ashworth. Den brittiske fältmarskalken Douglas Haig, som förvisso inte anar soldaternas lurigheter, driver igenom en ny sorts krigsföring: raiding. Räder innebär att ett gäng infanterister springer över ingenmansland och hoppar ner i fiendernas skyttegravar med bajonetterna i högsta hugg. Som bevis för att räderna faktiskt genomförs kräver officerarna att rädstyrkan har fångar eller lik med sig tillbaka. Haig sätter också ut krypskyttar, som tränats separat och med stark yrkesstolthet. När de outtalade reglerna på detta sätt bryts tvingas den andra sidan hämnas. Mot infanteristernas vilja tvingas de alltså förstöra de olika små separata och lokala fredsfördrag de lyckats förhandla - och mot krigets slut tycks fenomenet Live and Let Live helt försvunnet.

Man skulle ju gärna vilja tro att sådan här underbar ordervägran var vanligt förekommande i krig, men så tycks inte vara fallet. Det speciella med första världskrigets ställningskrig var att det innebar stabila och långvariga relationer mellan soldaterna på de motsatta sidorna. Ett antal brittiska soldater hade ett antal tyska soldater på motsatta sidan sitt frontavsnitt, och eftersom det kunde gå månader utan att soldaterna på någon av sidorna flyttades hann man lära känna varandra - antingen som i början ansikte mot ansikte - eller också som senare under kriget på varandras vanor och beteendenyanser. Under senare krig uppstår mer sällan sådana stabila relationer.

Akademisk ärelystnad

Status överhuvudtaget är nåt ruskigt viktigt inom akademien. Rasmus sa: Vi är ju akademiska idealister. Först tänkte jag att han har rätt, men så grips jag av tvivel: Hur mycket är det egentligen sanningsälskan som ger oss fantasier om att komma på kluriga nyheter inom våra områden, och hur mycket är det ärelystnad? Jag hörde det sägas om Freud att han i sin ungdom var helt besatt av att gå till vetenskapshistorien och att hans främsta motiv var just detta och inte alls nyfikenhet på människans psyke. Låter som förtal i och för sig.

En liknande misstanke om människors verkliga motiv kan riktas mot varför man gör sexuella erövringar. Denne ständige Pinker skriver: "I suspect that if men were given the hypothetical choice between clandestine sex with many attractive women and a reputation for sex with many attractive women, but without the sex, they would go for the sex." (How the Mind Works, s475) (Observera det medvetna men här irrelevanta utskrivandet av de inblandades kön!).

Då kan vi ju tänka oss ett liknande tankeexperiment om akademiska framgångar. Välj mellan att ha ett rykte om dig att vara en genial nydanare inom nåt smalt akademiskt område men egentligen ha bluffat dig till positionen, eller också motsatsen: att faktiskt vara genial och nydanande, men någon annan har fått all cred. Inte fullt lika lätt val som det mellan Pinkers hypotetiska alternativ.

Detta ser ut som att det innebär att man inte alls bryr sig om de akademiska värdena. MEN! Marion sa: Den här ärelystnaden, den här beundran som man vill ha - vems beundran är det man eftersträvar? Det är ju inte vems som helst, det är ju den inomakademiska beundran man suktar efter. Hon sa: det är alltså ett uttryck för att man faktiskt omfattar de akademiska ämnena, annars skulle man ju inte bry sig om vad akademien tycker om en. Man kan alltså både vara en ärelysten och idealistisk akademiker.

Mannen som på fotot får nobelpriset i litteratur är Bertrand Russell, som i mina drömmar flera gånger återkommit som nåt sorts akademiskt överjag...

/L

Akademisk status

Njae, det där med att ordna en hierarki över akademiska ämnen utifrån deras axiom håller inte. Naturligtvis är också en disciplins premisser möjliga att ifrågasätta. Man kan ju tänka sig att ett akademiskt ämne hittar empiriska fynd som motsäger de här premisserna de fått från ett annat ämne, och då ska man naturligtvis fundera på att förkasta sina premisser.

Om det första förslaget på struktur var fundamentistiskt, såg discipliner som fundament för andra, så är en rimligare syn att de akademiska ämnena ska förhålla sig till varandra koherentistiskt. De bör inte motsäga varandra, eftersom då har något av dem fel. När filosoferna sa att jorden är världens medelpunkt och den applicerade astronomin motsade detta var det förstås rätt att förkasta de filosofiska premisserna. Därmed inte sagt att olika påståenden inte kan värderas som olika säkra. Alltså blir det ändå så att säkra ämnen fungerar som fundament som andra, mer osäkra ämnen, lutar sig mot. Skillnaden från den förra hierarkien är att det inte är principiellt omöjligt att förändring/referens går både uppåt och nedåt. De osäkra akademiska disciplinerna gör alltså inte alls fel om de motsäger de mer säkra, men de kan inte förvänta sig att omedelbart omkullkasta dem! Det här blev ju jävla löjligt: att diskutera olika akademiska forskningsområdens olika status, som att det var nåt nytt!

Akademisk hierarki

Som nybliven biologist stör jag mig förstås en hel del på flummiga humanister som utan fog uttalar sig om människans natur. Man kan tänka sig att det skulle vara samma sak om psykologer gjorde påståenden om medicin eller om kosmologer säger saker om filosofi. Så kan det ju i varje fall inte vara! Nej nej, i själva verket är det så att akademiska ämnen får sina premisser från andra mer grundläggande discipliner. Ett bra exempel är neurologi som sätter premisserna för psykologin, eller matematiken som utgör grunden för statistiken. Överst i en sån här "axiomatisk hierarki" eller vad man nu ska kalla det, är förstås vetenskapsfilosofin, som helt skapar sina egna axiom.

Men fig. 1 ovan har en mycket mer storartad ambition än sånt här gubbigt grubblande. Herr Hiroaki Urata har i sin artikel Information Flows Among Academic Disciplines in Japan (Scientometrics 1990 vol 18, #3-4) gjort en sån enkel sak som att se hur tidskrifter inom olika sam-hum-ämnen refererar internt inom ämnen eller tvärvetenskapligt . Som man ser ovan används psykologisk forskning som bas för andra sam-hum-ämnen, men motsatsen gäller inte. Oerhört kontraintuitivt så finner Urata att filosofiska artiklar ibland hänvisar till så empiriska ämnen som sociologi och statistik (man får väl anta att japanerna bedriver nån slags smutsig kontinental variant av filosofi!). Själv skulle jag gissat att all samhällsvetenskap, och nästan all humaniora, jobbar utifrån antaganden som är psykologiska. Förresten, kanske är det snarare ett påstående om hur jag tycker att det borde vara.