2005-05-12

Je suis d'une génération désenchantée

Här kommer den utlovade rapporten. Birger Jarlsgatan 24 och Chiaro/Sinners var som sagt målet för kvällen. En kvart innan jag skulle ta tunnelbanan fick jag infallet att byta byxor. Mina mörkblå nudie (kända som byxorna jag bara har när jag går ut), fick helt plötsligt konkurrens av de där sinnesjukt trasiga Miss Sixty-jeansen som jag misshandlade förra sommaren för att dölja att de sitter löst över rumpan (av naturliga skäl eftersom det är tjejjeans och jag inte är speciellt kurvig). Just eftersom rumpan är det känsliga med de byxorna har jag slitit upp en stor rispa rakt över skinkan. För att den rispan ska ha någon effekt bestämde jag mig att inte ha några underkläder. Med andra ord, jag var klädd som en slyna.
På väg in till stan så pratade jag med Emelie i telefon, hon förklarade för mig det meningslösa i att klä sig porrigt om man som jag är sjuk och inte kan porra sig med någon. Redan där var kvällen förstörd. Hur som helst så träffade jag Lovisa och Sara vid Hötorget. De var på väg till nån annan skiva, men vi tog sällskap till McDonalds i alla fall. Där i kön så spydde en vidrig kille säkert en liter..alldeles intill oss. Disastrometern ökade.
Väl inne på Sinners var det heller inget drag Sanna introducerade mig till alla hennes vänner, hennes syster var ganska söt, alla andra var fula. Suck. Som tur var träffade jag Svante, en kille jag uteslutet träffat på fester, han var där med sin syster och nån eller några till, de var på grymt partyhumör. Det var lite olyckligt, med tanke på att jag var ganska stiff pga min hälsa, jag kunde med andra ord inte hänga för mycket med dem. Jag dansade dock delvis med dem, delvis med Sannas vänner, mestadels stog jag dock bara och iakttog. Jag fick konstiga blickar från en tjej med asiatiskt utseende som jag tyckte jag kände igen nånstans ifrån. Det var spännande, hon var där med sin pojkvän, men jag kunde inte undvika att försöka placera henne och var därför tvungen att stirra till viss grad. Hon stirrade dessutom tillbaka. Jag kunde inte undgå att tänka att ett slagsmål med hennes kille kunde vara precis det den här kvällen behövde för att bli minnesvärd. I säkert en halvtimme funderade jag på vilken approach jag skulle ta för att kunna fråga henne varför jag kände igen henne. Jag bestämde mig för att hugga henne när hennes pojkvän gick till baren eller dylikt. Det verkade dock inte hända och jag gav upp planerna. Istället så fortsatte jag mitt passiva iaktaggande av folk.
Jag såg två killar som jag känner igen smärtsamt mycket utan att kunna placera. Igen liksom. Dessa två är däremot ärke-brats och inga jag någonsin talat med, det var snarare en fråga om vilken bratbildsida på nätet jag sett dem på. De var på topphumör, ganska konstigt, det är nämligen helt klart att enda anledningen till att de var på Chiaro denna kväll är deras VIP-kort och gratis inträde, de känner med största sannolikhet ingen i Jakobsberg, synnerligen ingen som tar studenten. Jag bestämde mig för att vara lika obekymrad som dem, i alla fall nästa gång jag är ute.
Och för ordningens skull såg jag också denna gång en kille som såg ut lite som Patrick Bateman, väldigt lika drag i ansiktet faktiskt. Väldigt fin hy.
Klockan två ungefär sökte den oidentifierade tjejen upp mig och beklagade sig över att hon inte kunde placera mig. "Jag ser dig på tunnelbanan, i 3-butiken...överallt, vem är du?!", Att hon sett mig på 3-butiken var ju ingen sensation, det var mitt andra hem i februari...jag saknar det lite faktiskt, vad är en etta i Bromma mot en lokal mitt på Stureplan? Ja, hon hette Jenny i alla fall..och bodde "typ" i Bromma, vad hon nu menade med det. I varje fall så kunde jag verkligen inte placera henne, även efter introduktionen. Jag bestämde mig för att sätta punkt för en meningslös kväll och gick således hem.
När jag vaknade i morse var jag sjukare än i går morse (jag måste sluta skryta om mitt hälsotillstånd!), men jag var dock inte bakis. "I morse" betyder som vanligt i eftermiddags förresten. Jag drömde dock att Simon Bank nämnde mig tre gånger i sin krönika i Sportbladet. Tre gånger, den första såklart med fetstil, ni vet som när man nämner ett namn i en artikel för första gången; Simon Bank. Jag tror att han, var imponerad av mitt sätt att skriva. Och nu, ser man på, så har Simon Banks drömmar gått i uppfyllelse om än inte mina. Hans namn är nämnt tre gånger i min blogg.

Kaiser

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vous êtes la génération qui a acheté plus de jeans et obtenez vous ce que vous méritez!

K&S sa...

Peut-être...peut-être...

Kaiser